Läste precis en blogg  http://xecute.bloggplatsen.se om Danmarks framtidsvisioner och började fundera.

Tänkte på vår självbild i Sverige. Undrar vilken bild grannländernas befolkning har av sig själva. Och vad har de för bild av oss? Jag vet vad vi har för bild av våra grannar. Jag hoppas att inte Norge vet alltför detaljerat vad vi säger om deras skidåkare. Det är så jäkla lågt. Och det märkliga är att det är socialt accepterat!! Och nej, kom inte och försvara det med att att det är mycket hjärta i sport. För då hostar jag fram ett "bullshit!". Hjärtat i idrotten sitter inte i att håna och nästan hata. Om våra grannländers invånare väcker så mycket ilska hos oss, vilka känslor väcker då de människor som bor långt borta med konstiga kulturer och obegripligt språk?

Har selektivt följt OS och mer intensivt följt facebook och tycker det är himla intressant att läsa statusuppdateringar och FB-grupper som bildas utefter vad som händer på SVT1. Slår vi Finland i hockey? Där fick de banne mig!!!!!! Inget är så roligt som när Northug inte hänger med i ett ryck i skidspårets brantaste backe. Finland får gärna ta medalj i skidor - bara Norge blir utan. Norge skulle gärna få ta hem hela OS i hockey - bara de innan spöat skiten ut Finland (+ att vi sen kunde raljera över vilka sopor övriga lag var som förlorat mot NORGE!!!).

Men pratar vi schlagerfestivalen däremot så är det ju skandal om inte de nordiska länderna ger varandra röster. För DÅ ska vi banne mig hålla ihop. Särskilt med östeuropas intåg i detta sammanhang. Men det var en parantes.

Det är lustigt det där hur vi efter en uppdiktad bild kategoriserar alla våra nordiska grannar som lättsamma, svårmodiga eller glada. Vi är också helt på det klara med att vi i Sverige är tråkiga, plikttrogna, rädda att sticka ut, "lagom" och introverta.

 Norge; landet vi älskar att hata! De har snott vårt fredspris. Nobel var ju SVENSK ju! De sitter där med sin olja och mår gott. Självgoda är de. Vägrar gå in i EU. Men vi älskar hur utåtagerande de är. De vet minsann hur man firar nationaldagen och skidsuccéer. Men de borde ändå veta sin plats. Vi ÄR faktiskt storebror. De borde visa oss lite respekt. Vi blir tokiga när de vinner över oss i skidor - även om svenskarna inte ens är med så får vem som helst vinna - t.o.m ryssland (ooouuuh!!!) bara inte norskarna vinner. Vi är så avundsjuka på norrmännen som vi tror lever ut, utan komplex och utan att veta hut, att vi nästan vill stänga gränserna. Om det inte vore för att det är så himla bra att åka dit och jobba... Eller om det inte vore så att det är himla bra att ha en backup liksom, OM Sverige skulle bli ockuperat eller så. För Norge är ju NÄSTAN som Sverige. Och är vi på Rhodos så är ju norrmännen på hotellet eller på nattklubben oss lika kära som gamla vänner vi inte sett på länge. Vi, som nästan är från samma land, bildar en enhet. För vi förstår varandra - både socialt och språkmässigt.

Landet i väst som bara har lättsamma, spontana och extroverta invånare har tydligen en helt annan bild av sig än den vi har. En dokumentär på SVT visade nyligen uppdelingen på s.k svensknorskar och norskar som fanns förut. På grund av ifall du hade svensk-antenn på taket eller inte. De i öst var roliga, och svenskt lättsamma och moderna eftersom de kunde ta del av de underhållande kvalitetsprogrammen svensk TV visade. De i väst, som saknade svensk TV, kände sig utanför och var dystra och svårmodiga. Självklart var detta också grova generaliseringar - och deras självbild. Men det är fascinerande att se på TV hur vi av de hurtiga norrmännen beskrivs som lättsamma, roliga och moderna. Och hur de framställer sig själva som introverta och dystra. Som att komma in i spegelvända världen.

Danmark, med sin elefantöl och sort Guld. Landet i syd kryllar av glada danskar som dricker öl och tar livet med en klackspark. Allt ordnar sig till slut! Där har man skoj från det att man vaknar på morgonen tills man (eventuellt) går och lägger sig. Landet utan regler. Och även om det finns regler så skiter alla avslappnade danskar i dem. Åååh, om vi bara kunde ha liiiite av den där gemytliga attityden. Danmark, landet där allt är tillåtande. Som svensk är det lite coolt att någon gång varit bosatt i Köpenhamn. Lite crazy och tufft liksom; "jag vågar bryta upp från svenska tristessen och bryta vår j_a korrekthet. Jag är egen - och banne mig, jag står för det". Danskarna är nästan lika coola som engelsmän!! De vet hur man partar och hur man firar fotbollssegrar.

Men vi gillar inte riktigt att de själva tycker att de är så jäkla frisinnade. Då blir vi lite sura. Vi älskar att med s ersatta av sch citera Ernst-Hugo och skrika "Danschkjävlar"!

Detta land har ett av Europas hårdaste lagar kring invandring- och flyktingmottagande. Deras integrationspolitik får nästan de svenska smygrasisterna att sätta kaffet i vrångstrupen. Landet i syd har (hade i alla fall för några år sedan) långt fler lagar med förbudsinnehåll än Sverige har.

Finland, landet i öst där vill vi inte bo. Där pratar de obegripligt och super (till skillnad från danskana som festar). De badar bastu och vinterbadar när de inte är upptagna på att lyssna på vemodig finsk tango. Alla vet att finnarna är svårmodiga och tungsinta. Dessutom är de ju nästanryssar. De dricker Koskenkorva som ryssarna pimplar sin inhemska vodka. Förr slogs dessutom alla Sverigeinflyttade finnar med kniv. Är det inte väldigt kallt i Finland också? Fast Åland är ju fint. Och Finlandsfärjan kan vi förstås åka med bara för att det är så "fel" - och bara av den anledningen. (!!!) Och så är det är ju himla trevligt att Finland till viss del är svenskspråkigt. Och att vi har så många finska bekanta med hemma-spa (modern och lyxigare benämning på bastu).. Att våra finska bekantskaper varken super eller deppar mer än gemene man i vår övriga bekantskapskrets förklarar vi med att de ju bor HÄR.

Island? Korpen flyger. Tungur kniv. Där ser de fortfarande ut som vi gjorde för tusen år sedan. De pratar som vi gjorde. De har vulkaner och geisrar. Och Björk. De äter ruttna hajar. Ja, det var väl det.. Förresten är väl Island till salu nu?

Nu har jag generaliserat när jag ska beskriva generaliseringen som i sin tur beksriver den interna generaliseri...ja ni fattar. Det vet jag, och det är medvetet gjort. Självklart bär även jag på väldigt många av dessa fördomar. Och självklart har jag en tydlig bild av respektive grannland med dess invånare. Men jag har grovt generaliserat för att komma fram till något, nämligen:

Detta är våra nordiska grannländer. Länder vi har god kännedom om. Rent faktiskt menar jag då. Men vi har ändå otroligt många föreställningar och fördomar om hur resp lands befolkning fungerar. Det är mänskligt.

Men det väcker många funderingar hos mig. Om vi har så många åsikter och fördomar om länder vi är kända med, hur många fördomar har vi då inte om övriga Europa och framförallt resten av världen. Islamafobin breder ut sig mer och mer. Det är numera nästan legitimt att påstå att muslimer är terrorister. Förut var det liksom bara ok att kalla dem för kvinnoförtryckare (som rövade bort fruar och barn och tvångskonverterade dem till islam) eller fundamentalister. 

Somalierna som bott i lerhyddor ska väl inte gnälla om de får bo en hel familj i en etta. Det är väl fan så mycket bättre..

Alla stackars Thailändskor vi ser på bussen och tunnelbanan som genom sin prostitution träffat en svensk äcklig gubbe och kommit hit.

Det är så mycket hemska saker som sägs så ofta att de till slut nästan blir sanning. Och nästan legitimt. I Danmark är den öppna främlingsfientligheten - både genom politiskt styre och hos de röstberättigade - så utbredd att den nästan får blodet att av fasa frysa till is i mig. Men danskarna är rädda för det "okända". Det är inte svenskarna som diskrimineras i Köpenhamn.

Om vi tillåts säga sådana saker vi gör om våra (förutom i sportsammanhang) kära och väl bekanta grannländer, vad är det då som hindrar oss från att säga långt värre saker om okända länder långt bort? Och om vi för 30 år sedan var rädda för att finnarna slogs med kniv hur rädda är vi då inte för en afghansk muslim?

Alla är vi fördomsfulla. Jag har massor med fördomar - och de flesta är jag inte ens medveten om. Men det finns olika sorters fördomsfulla människor.

En sort är ingen farlig sort: De som är medvetna om att de sitter inne med massor av fördomar men som håller sina sinnen öppna och lyssnar på argumentation för att vidga sina vyer och öka sin kunskap.

Den farliga sorten däremot är de som vägrar inse att deras fördomar just är fördomar utan har gjort fördomarna till sanningar – och hävdar att alla andra ljuger eller förvanskar sanningen. De som inte vågar släppa på sina fördomar för att det innebär att de måste omvärdera så mycket - och vad händer då med deras inskränkta trygga lilla värld? De är läskiga och farliga; oavsett om de kommer från Eslöv, Mogadishu, Reykjavik eller Washington.

Idag har jag hört av en god vän till mig om hur hon mobbades igenom hela grundskolan. Mobbningen berodde i hennes fall på att hon inte hade rätt kläder och saknade rätt frisyr. Jag blev både rasande och ledsen. För jag vet ju vilken fantastisk person hon är och tanken på att hon skulle vara ensam och utstött som litet barn och som känslig tonåring gör att hjärtat snörper sig på mig.

Men djupt inne i mig sticker en påminnande tagg mig så det svider. För jag minns i sjuan. Höstterminen. Nära mig har en tjej (som jag här kallar för Stina) sitt skåp. Stina hade tantkläder (som säkert hennes föräldrar valt ut). Hon hade hög gäll röst (vilket med stor sannolikhet är medfött snarare än självvalt). Hon hade alltid åsikter om andras beteende och var (i en 13-årings ögon) oerhört moraliserande och dömande med tydliga besserwissertendenser.

Åååh, vad jag störde mig på henne.

Vi hade som sagt skåpen nära varandra och varje gång vi samtidigt rotade runt i våra skåp så skulle hon alltid störa mig. Hon hade alltid synpunkter på allt med sin äckliga röst (en 13-årings känslor alltså).

Hade hon varit en cool tjej, eller en snygg och poppis tjej så hade jag säkert lyssnat och kanske blivit ledsen över kritiken. Nu blev jag istället rasande och störde mig på henne ännu mer.

En gång sa jag till henne: "Men du, kan inte du bara ta och hålla käften?" Mycket nöjd över hennes tystnad gick jag därifrån.

Nästa gång hon skulle säga någonting (som jag utgick ifrån också skulle vara moraliserande och uppfostrande) snäste jag också av henne.

Hon gillade inte mig. Jag gillade inte henne. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför hon skulle envisas med att prata med mig när vi så uppenbart inte tålde varandra och tyckte olika om allt, allt, allt. Det var väl bättre att vi hejade, tog våra grejjer ur skåpen och gick, helst åt varsitt håll.

Den här kampen fortsatte. Jag blev mer och mer förbannad för att hon aldrig gav sig. Varenda gång så skulle hon prata med mig om oviktiga saker eller tala om hur saker EGENTLIGEN skulle gått till. Jag snäste mer och mer och bad henne lämna mig i fred.

Då frågade hon mig, rakt ut: "Varför mobbar du alltid mig?"

Jag minns det som igår! Jag svarade förvånat: Vad f_n pratar du om?

Hon upprepade sin fråga: "Varför mobbar du alltid mig?"

"Det gör jag väl inte!", svarade jag, rätt chockad faktiskt eftersom jag själv alltid hade sett mig som någon slags hjältinna och de utstöttas försvarare.

"Du är alltid så elak mot mig!" sa hon och började gråta.

Det var som att få en knytnävslag över näsbenet.

Jag klämde fram ett förlåt och den mogna kommentaren att "jag bara trodde att vi hatade varandra".

Vi sa inte så mycket mer. Men AJ vad det sved! Jag hade verkligen inte förstått. "Jag tyckte ju bara så illa om henne."

Men hennes ord var effektfulla. Jag bad henne faktiskt senare under dagen, när jag samlat mig och tankarna lite, om ursäkt igen och vi pratade ett par minuter. Hon hade gråtit hemma över att jag var så elak. Medan jag själv bara tyckte att jag markerat det uppenbara - att vi inte gillade varandra.

Min föreställning om mobbare gick efter Bullens Brevfilms-normer. Ett gäng som hånade och kanske t.o.m slog en ensam person. Jag hade aldrig för mitt liv kunnat tro att JAG skulle vara en mobbare. Men det var jag. I en månad på höstterminen i sjuan.

Jag sa aldrig ett elakt ord till henne igen. Jag t.o.m plågade mig igenom korta samtal med henne. Jag tyckte inte ett dugg bättre om henne. Men jag fick en respekt för henne som konfronterat mig. Och jag fick mig en jäkla tankeställare om mitt egna beteende.

Det är 23 år sedan nu. Fortfarande har jag dåligt samvete över detta. Vi redde ut det. Men tänk om jag bidragit till att hon fått en sämre självbild. Som 13-åring var det just det jag ville; få bort hennes självgoda min och hennes besserwisserkommentarer. Så omoget tänker 13-åringar. Men inte fasen gav det mig rätten att kränka henne! För det var precis vad jag gjorde. Jag, ensam, gjorde att hon inte ville gå till skolan. Jag gjorde så att hon gick hem och grät. Det svider ännu.

Det paradoxala i det hela är att jag alltid trott mig stå på den utsattes sida. Jag mindes mig som den som kom till den mobbades försvar. Om jag inte bara ska vara själkritisk utan även tillåta mig att tro gott om mig själv så kan jag nog säga att; jo, så var det. Också. Men tydligen var jag selektiv i mitt försvarande. Och DET är inte försvarbart!

Nu har jag själv två barn. En av sönerna är framåt, verbal och sportig. Den andra sonen ligger inom autismspektrat och är hyperaktiv med ett udda beteende. Äldsta sonen kommer förhoppningsvis att klara sig ifrån att mobbas. Men min yngsta lilla skrutt är en kille som, med ouppmärksam skolpersonal och ouppmärksamma föräldrar, väldigt lätt kan bli den som trakasseras och mobbas genom skoltiden. Och bara tanken på det är ju som att få ett knivhugg rakt in i hjärtat.

Jag hoppas att Stinas minne av den månaden i sjuan är betydligt blekare än mitt.

Var dig själv! Älska dig för den du är! Boosta dig till mental toppform! Kvällstidningarnas bilagor skriker ut hurtiga tips för alla vinternedstämda människor som haft bättre dagar än de vi går igenom så här års när dygnets mörka timmar är betydligt fler än de konkurrerande ljusa.

Alla duger, enligt bilagornas experter. Men det finns en grupp vi inte unnar självkänsla. En grupp vi gärna skulle ruska om och läxa upp. En grupp som inte duger - oavsett social, yrkesmässig eller ekonomisk status - nämligen samhällets FETTON! Dessa osunda, lata människor med bristande karaktär och självdisciplin. Med lätt förakt beskådar vi de överviktiga människorna - som vi dessutom beslutat att de är mer korkade än övriga befolkningen eftersom alla med normalintelligens vet att man måste äta rätt, träna och ta hand om sin kropp.

På Aftonbladets webb läser jag att många flygbolag kräver att en överviktig person måste köpa två flygbiljetter. Nu diskuteras det om samma sak ska gälla hos de nordiska flygbolagen.

En webbundersökning på AB:s sida visar att en stor majoritet av de svarande anser att det är helt rätt att de feta ska få betala för två biljetter. Jag hävdar inte att Aftonbladets nätröstare är representativa för Sveriges befolkning för det saknar jag belägg för. Men jag vågar hävda att inställningen till överviktiga  generellt är att "de får skylla sig själva". Och dessutom ska de straffas för sin dumhet. Det är fult att vara fet. Det är äckligt. Korkade människor. Kom inte här och svettas bredvid mig på flygplanet!

Övervikt och framförallt fetma medför allvarliga hälsorisker. Det är obestridbar fakta. Trots detta försvinner dietisterna från vårdcentralerna. Man vet att de som lider av övervikt löper stro risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes etc. Ändå tar man bort den billiga och förebyggande vården och istället skjuter kostnaderna på framtiden - och dessutom riskerar människors hälsa och liv.

Möjligheten att genomgå en gastric bypass för de kraftigt överviktiga (sk feta) minskas eftersom det inte finns tillräckliga resurser. Detta trots att man vet att detta är den mest effektiva metoden med ett strålande långsiktigt resultat. De personer som genomgått en magsäcksoperation mår inte bara bättre själva utan de kommer inte i större utsträckning än övriga befolkningen belasta landstingen med överviktsrelaterade sjukdomar. Trots denna vetskap höjs ribban hela tiden för vilket BMI du ska ha för att få genomgå operationen och en för evigt sundare livsstil.

Och runt om i samhället får de överviktiga höra av både vänner, familj och ytliga bekanta att "du får väl sluta äta då." Vi tar oss rätten att bagatellisera och raljera över de överviktigas problem. Hur många reflekterar ens över att det faktiskt finns olika sorters ätstörningar? Det finns t ex tvångsätande, hetsätande, tröstätande, bulemi och anorexi.

Ingen med sitt sunda förnuft i behåll skulle säga till en anorektiker att "du får väl börja äta då!"

Det är en sjukdom som accepteras som sjukdom och som får mycket sympati. Naturligtvis. Det är en fruktansvärd sjukdom som kan leda unga människor in i depressioner, tvångstankar, infertilitet och för tidig död.

Ganska så snarlika symptom som tvångsätarna lider av. Varför beklagas inte denna sjukdom på samma sätt som anorexi? Den är precis lika fruktansvärd och även den livsfarlig.

Varför kan vi inte acceptera att få människor varken är undernärda eller sjukligt överviktiga frivilligt? Varför beklagar vi de sjukligt magra men föraktar de sjukligt feta?

Landstingen borde inte få skära ner på resurserna för de personer som sakta svälter sig till döds. Men de får banne mig inte heller skära ner resurserna för alla som istället äter sig till döds.

Varför är det självförvållat när en fet får hjärtinfarkt och en långt mycket större tragedi när en anorektiker får det? Det är lika tragiskt vem det än drabbar och av oavsett bakomliggande orsak och historia. Orsaken är trots allt den samma: kroppen orkar inte med.

Jag har aldrig lidit av ätstörning. Långt ifrån alla varken överviktiga eller underviktiga gör det. Gener och livsstil är stora bidragande orsaker till en persons vikt. 

I hela mitt liv har jag varit normalviktig. Fram till de senaste tio åren. Stillasittande jobb och osund livsstil ledde till övervikt. Det var nytt, överraskande, ovant och obehagligt.

Men ska jag dömas för det? Blev jag en sämre och mer korkad människa när kilona blev fler? Blev jag karaktärslös och illaluktande svettig? Faktiskt inte.

Men som jag, likt de flesta med övervikt, har kämpat. Främst av fåfänga men även med hälsoaspekten i bakhuvudet. Jag undrar om alla som dömer ut feta som odisciplinerade har en aning om hur felaktigt det är. Så många som stenhårt och disciplinerat sliter och kämpar för att komma till bukt med vikten.

Jag har gått upp och ner i vikt. Och upp och ner igen. Jag har aldrig varit sjukligt fet och heller aldrig sjukligt smal. Men jag bemöttes annorlunda som överviktig än som normalviktig. Och människor drar sig inte heller för att kommentera det uppenbara. På något sätt blev mina extra kilon allas angelägenhet och därmed också allas rätt till tyckande.

Hade jag ens kommit i närheten av mina 60 kg igen hade jag varit själaglad. För min skull. Och för barnens skull. Inte för att behaga omgivningen. Jag vill leva ett friskt och sunt liv likt de allra flesta. Jag vill finnas för mina barn tills de är vuxna och självständiga.

Men OM jag går upp i vikt och blir s.k sjukligt fet så vill jag inte mötas av förakt eller påståenden som "gör något åt det då!". Jag vill veta att det finns stöd och hjälp att få för att få bukt med denna hälsofara. Och jag vill få vara som jag är utan att dömas för yttre detaljer. 

Så länge jag är trevlig förväntar jag mig att det ska duga gott! Och surprise, min intelligens har varken höjts eller sänkts i takt med minskande resp ökande vikt.

Vissa dagar går allt lekande lätt. Humöret är på topp energin verkar nå himmelska höjder. Ingenting är oöverstigligt. Allt går att fixa. Tålamodet verkar aldrig ta slut.

Lite tvätt? Inga problem?

Ris över hela köksgolvet? No big deal.

Jasså har filmen fastnad i DVD-spelaren igen? Jag hämtar skruvmejseln.

Ofta sammanfaller dessa dagar med sol och med ett hyfsat rent hem.

Andra dagar är bara för mycket. Allt blir ett projekt. Och allt känns jobbigt.

Ringa försäkringskassan. Blä!

Lämna tillbaka hyrfilmer? Aaah, då måste jag åka tidigare till dagis.

Nää, är det mjölk över hela golvet igen? Jag blir galen!

På med alla underställ, tjocka tröjor, overaller, fingervantar som krånglar. Humöret är nere på en nivå där du nästan fräser åt grannen som snällt placerat en metro på bilrutan för att du inte bett om den. Ofta infaller dessa dagar kring månadens slut och betalaräkningardagen.

De här dagarna borde det komma en liten ängel. En skyddsängel för alla barnfamiljer. En ängel som har tålamod med barnen och som glatt torkar utspilld mjölk och tycker att fingervantar är en baggis. Det borde komma en ängel som tycker att barnspel 3+ är lika spännande nu som den gjorde som liten änglakerub. Ängeln skulle sortera den torkade tvätten och med ett leende hänga upp den nytvättade. Ängeln skulle säga: Jag kan läsa godnattsagor ikväll. Gå och lägg dig i ett varmt bad med ett glas rödvin så fixar jag resten.

Tyvärr har jag inte hittat stället man kontaktar syddsänglar på. Kyrkan verkar ju förstås vara ett klokt ställe att höra sig för på. Där har jag dessvärre inte varit sen sönernas dop så min relation till Guds män och kvinnor är kanske aningen ansträngd. Novis på böneområdet vet jag heller inte hur jag skulle formulera en bön för att övertyga den Store om att jag är i behov av en liten snäll ängel eller åtminstone ett skyddshelgon.

Tråkigt nog är inte alla dagar rosaskimrande. Tack och lov är få dagar mörkt grå. Alldeles för många dagar är vanliga dagar. Då allt går på rutin, det är inte särskilt jobbigt, men heller inte så himla kul.

Jag önskar att dagarna gick i rosa. För min skull så klart, men främst för killarnas. Jag önskar att jag hade ork och energi att vara den mamma jag trodde jag skulle bli. Tänk om man kunde klicka sig fram på datorn och beställa hem lite energi och tålamod. Eller tänk om man kunde lägga banfamiljernas skyddshelgon i kundkorgen och klicka sig vidare till kassan.

Nu vet jag att det är väldigt få barnfamiljer som lever i rosa skimmer. Jag vet också att jag inte är en dålig förälder för att jag tappar tålamodet ibland eller helt enkelt blir kräkfärdig på en omgång till av memory och sparkar backut. Men samtidigt så minns jag hur fantastiskt jag som liten tyckte det var att på helgerna plocka fram lusspelet ellre rävspelet och få spela med pappa.

När jag drabbas av samvetskval och överdriven självkritik så brukar jag tänka på vad en klok vän och 4-barnsmor sa till mig när vi ältat föräldraskap och trots:

- Har våra barn inget värre att tänka tillbaka på om sin barndom än föräldrar som tappade tålamodet och höjde rösten ibland så har de nog haft en väldigt bra barndom.

Jag håller fast vid den tanken och låter den bli mitt skyddshelgon. Kanske behövs ingen internetsajt trots allt..

Nedskärningar inom barnomsorgen. Fler barn, färre personal. Det är klart att man ibland funderar på hur det går – både för barn och personal. Barnen berättar ju inte särskilt mycket. Hur har ni haft det idag? Bra. Vad åt ni för mat? Kommer inte ihåg. Vem lekte du med idag? Barnen på dagis.

Tja..?

- Vad tycker du är roligast på dagis? frågar jag min äldsta son inför utvecklingssamtalet jag ska ha med vår kontaktperson på förskolan.

- Att brottas i pölen med Felix och Dante och Alexander och Theo. Fast vi gör inte som på min riktiga brottning. På dagis ligger allihop i en hög och bara brottas och brottas tills fröknarna säger till. Och så tycker jag att det är roligt att boxas med Benjamin och Vincent. Men vi boxas inte så det gör ont. För man får ju inte göra varandra illa. Vi låtsas att vi har handskar och så, blir hans svar.

-Min favorit är vårruset. Vet du darför? Då får vi ha nummerlappar på oss och springa så fort vi kan. Alla får medaljer. Då tror jag att det blir Benjamin, Annie, Vincent eller jag som vinner. Vet du darför? För vi har ju längre ben än lilleskuttbarnen har.

*

- Är det något du tycker är tråkigt eller jobbigt på dagis då? Fortsätter jag enligt förskolans förutskickade frågeställningar.

- Fröknarnas tjat. Det är görjobbigt.”

- Vad tjatar de om då?

- Jag vet inte. Vi får inte brottas i pölen.

- Men gör ni det, fast att ni inte får för fröknarna?

- Så klart! Vi tycker det är jätteroligt. Men ibland får någon ont. Då är de ju inte så roligt längre.

- Förstår du varför fröknarna inte vill att ni ska brottas då, om det är så att någon får ont?

Han suckar:

- Jag förstår. Men mamma, vi tycker det är så roligt. Theo kommer till och med in från Blåbärsavdelningen och brottas med oss.

Jag fortsätter enligt punkterna på pappret:

- Är det något du inte tycker om på dagis då? Något du tycker är jobbigt eller tråkigt?

- Att stå i kö. Hela, hela tiden får vi stå i kö. När vi ska cykla får vi stå i kö varje dag. Den som springer snabbast får cykla först. Benjamin springer snabbast tror jag. Har han längre ben än vad jag har? Vincent och Annie har längre ben. Kanske de hinner först nästa gång då. Det är tråkigt att andra står i kö när jag cyklar också. Man får bara vänta och vänta och vänta. Sen får man bara cykla en liten, liten stund.

- Mamma. Kan man sakna någon som har slutat på dagis?

- Ja, det är klart att man kan. Är det Agron du saknar?

- Ja, Agron och Mustafa. Och Adnan. Jag har ju inte sett Adnan på nästan så här många år (visar två fingrar). Han bor ju i Uddevalla. Mustafa och jag brottades varje dag. Men Agron och jag brottades inte så mycket. Han hade ju opirirat foten. Men han var ganska rolig. Agron har ju en storebror. Han har två storebrorar. Agron är ju större än jag. Han ska ju börja skolan. Och Benjamin. Vet du darför inte Agron brottades? Man kan ju inte brottas om man har ont i foten. Varför kom inte han på mitt kalas? Jag undrar vilket dagis Hugo går på nu. Det skulle vara roligt om han kom på mitt kalas. Benjamin och Vincent och jag leker Knatte och Fnatte och Tjatte. Gjorde vi det på Benjamins kalas?

- Det vet inte jag. Jag var ju mest i köket och pratade med föräldrarna då.

- Vi är ju de största killarna på dagis. Tawani är ju större. Men hon är ju inte kille. Hon kunde vara Kajsa. Men vet du? Kajsa är ju du och Erika och Linda. Alla mammor kan ju vara Kajsa. Kanske alla tjejer kan vara det? Vet du vem som är Klara-bella? Riitta (förskolepersonal). Det tycker vi är roligt. Och Hilda (också personal) är……kommer jag inte ihåg. Hilda har små gulliga troll och nallar. Och vet du, på natten blir de levande och busar och leker och flyttar på saker. Jag vill att mina dinosaurier blir levande på natten.

*

Kan jag säga till Anneli när vi har möte att du trivs bra på dagis även om du tycker att det är tråkigt att stå i kö?

- Mmm. Mamma, varför smakar inte potatisen samma på dagis? Hur gör du vanlig potatis?

- Jag skalar den och kokar den i salt.

- Så tror jag inte de gör på dagis. På dagis är den godare. De har nog inte salt. De har en sås till fisken också.

- Vad kul att du gillar sås!

-Du lyssnar ju inte. Jag sa inte att jag gillar den mamma. Edvin gillar den jättemycket. Varför gillar han sås så mycket? Jag tror han älskar sås. Han äter ju jättemycket sås när du gör mat. Vet du? Jag gillar när du steker torsk. Mörtar kan ju bara katterna äta. Kan du berätta när du fångade en röd fisk i havet som luktade så äcklig att mormor och morfars katter gick ut när morfar gav dem den?

*

Jodå svar på frågorna fick jag allt. Många och långa. Kanske inte så konkreta. Och kanske följde de inte listan med frågeställningar. Men jag fick alla svar jag behövde. Och precis de jag ville ha. Fast lite annorlunda formulerade.

För har man inte större bekymmer på dagiset än att du måste köa för att det ska bli din tur att cykla så känns det väldigt tryggt att vinka hejdå av det käraste man har!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Barnormsorgspersonal är fantastiska. Trots nedskärningar och större barngrupper ser de till att ha fortsatt pedagogisk verksamhet, göra roliga och åldersanpassade saker med barnen, de försöker att se alla och de kämpar på. Det känns jätteskönt för mig som förälder att veta att mina barn blir väl omhändertagna och stimulerade.

Samtidigt funderar jag på om det straffar sig - både för personal och barn? För så länge de tar ut sig och ger mer och mer på mindre resurser så kommer de knappast att få tillbaka sina resurser när ekonomin vänder.. Ibland kanske man måste skrika NEJ, kräva tillbaka och också måste få lov att ibland ta istället för att bara ge..

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Min äldste son har just fyllt fem. Sedan höstterminens start har han brottats i stadens atletklubb. Ända sedan första gången är han lyrisk över sin brottarträning. Det enda jag spontant kan komma på som kan konkurrera med brottningsträningen är julafton.

Ett gäng på närmare 20 stycken mestadels små killar men även några små tjejer samlas i en lokal med oftast bara en eller två tränare för att lära sig bli brottare. Med tanke på att de yngsta var i fyraårsåldern hade jag förväntat mig en ganska kaosartad och svettig timme för tränarna.

Men icke! Visst finns det dagiströtta barn med massor av spritt i kroppen som omöjligt kan sitta stilla vid väggen för att titta på när tränarna demonstrerar flygande mara. Det är ju trots allt knattar som går där. Men de allra flesta sitter hänförda och lyckliga och tittar på tränarna som kastar varandra och tar "kompisgrepp".

"Jo, tjenare!" tänkte jag när jag ser tränarna visa olika grepp. "De är alldeles för små för att förstå så avancerade instruktioner och behärska den motoriken."

Men hoppsan vad fel jag hade!

Dessa små knattar skulle knappast få stilpoäng, om sådana utdelats. Men oj vad de kämpar!

De härmar, försöker och kämpar outtröttliga, uppmuntrade och lyckliga.

Alla har roligt. Det är disciplin på en nivå perfekt anpassad för småknattar; tillåtande men med tydliga gränser. Alla vill så klart vinna, men även de som inte gör det tycker fortfarande att det är roligt. 

Alla barnen uppmuntras. Det spelar ingen roll vem som är bäst. Alla får höra att det är bra försökt och bra kämpat.

Och vilken träning det är!

Fullständigt novis på brottningskunskaper hade jag någon slags föreställning om att man låg på golvet och drog i varandra och att alla hade blomkålsöron. Ack så fel jag hade. För vilken smidighet brottningen kräver!!

Min son gick parallellt i gymnastik (som han tröttnade på) och där kom de inte i närheten av de gymnastiska övningar som tränas på brottningen. De klättrar på väggar, kullerbyttar bakåt och framåt och går ner i brygga, står på händer, hjular etc etc.

Helt fascinerad tittar jag på de smidiga och starka äldre brottarna och tränarna. Jag hade inte en aning!

Och helt fascinerad tittar jag på deras förmåga att fänglsa barnen att så sportsligt få alla att känna sig duktiga och viktiga.

Man tar i hand på motståndare, tränare, domare - ja alla inför match.

Barnen lär sig att brottning är brottning och inte slagsmål. Här gör man inte någon medvetet illa. Man ber om ursäkt när något händer, man lär sig att trots irritation och kanske t.o.m smärta inte tappa humöret och ge igen utan att fortsätta brottas juste.

Barnen tränar motorik, styrka, kondition, smidighet och kamratskap. Ingen har krav på sig. Alla har skoj.

Jag är brottarfrälst!

Jag ska verkligen försöka att aldrig påverka min son att fortsätta om han tröttnar. Men inom mig önskar jag att han alltid kommer att vara lika lyrisk som han är nu.

För vilken fantastisk sport brottning är!

Ikväll tänker jag skita i att hela diskhon svämmar över av smutsig disk. Jag tänker strunta i att det ligger udda par av flera olika sockor på vardagsrumsgolvet. Inte heller kommer jag att börja röja bland bilarna som står uppradade i soffan. Möjligtvis tänker jag svepa dem i golvet för att få plats själv.

Posten får förbli oöppnad och osorterad. Ett par fläckliga plyschbyxor i storlek 104 får vila på badrumsgolvet i natt. Det krossade tunnbrödet i barnens rum får fria händer att locka till sig ohyra.

För idag har jag haft sällskap hela dagen. Vuxet sällskap. Jag har haft bättre och roligare saker för mig än att bry mig om att försöka hålla minstingens tempo och förekomma hans påhitt.

Jag har plockat upp majskolven han lyckats smyga med sig från köket till mattan i vardagsrummet. Jag har torkat bord och bänkar. Jag har läst god natt-sagor och kramats och pussats med mina barn. Denna kväll räcker det gott och väl.

För även om jag vet att jag kommer att förbanna mig själv imorgon bitti så lovar jag här och nu att jag ska ikväll låta trivialiteter få vara just trivialiteter. Istället ska jag ägna kvällen åt att tänka på vilka trevliga människor jag umgåtts med idag. Och försöka ägna morgonen åt att tänka "att inget värre har hänt för att jag lät bli att städa än att jag får ta det nu istället."

Samtidigt vet jag att jag i min se-bra-ut-utåt-nojja kommer att be en stilla bön att ingen ringer på min dörr. Jag vet att jag i ångest kommer att oroa mig för att fastighetsskötaren måste komma hit och återigen få bort is och snö från taket. Men då ska jag försöka påminna mig om att jag faktiskt hade roligare saker för mig igår. Och att om någon kommer hem till mig och förfasar sig över odiskade tallrikar och bilar i soffan och barnkläder på golvet så ska jag påminna mig om att den personen lever ett minst lika nojjigt liv som jag gör.

Varför ska man eftersträva perfektionism när man duger precis som man är? Jag tränar på bättring. Välkommen du med.

Som man bäddar får man ligga. Ett uttryck som skriker "Skyll dig själv!". Ett hemskt uttryck. Varför inte acceptera att alla har olika förutsättningar och olika livssituationer? De allra flesta vill nog göra ett bra arbete med bäddningen för att sova gott under natten. Men ibland behövs faktiskt hjälp för att få ligga bra och sova gott.

Just nu känns det avlägset, men för bara några år sedan hade jag en lön långt över genomsnittet. Jag hade goda förmåner och finfin arbetsmiljö. Jag levde gott.

Bäddade jag den sängen? Ja, på sätt och vis. Jag utbildade mig. Hade en passande bakgrund och rätt kontakter. Jag hade inga barn och var anpassningsbar och stod till förfogande när så krävdes. Men det krävs mer än så. Du behöver vara på rätt ställe vid rätt tillfälle. Man måste ha lite tur.

Men livet är föränderligt. Yttre omständigheter som jag inte överhuvudtaget kunde påverka gjorde att jag, trots försök till lösningar, var tvungen att säga upp mig och se mig om efter annat jobb. Nu bäddade jag definitivt inte längre min egen säng.

Inom mitt utbildningsområde lägger AMS på sin hemsida ut i genomsnitt ett ledigt jobb i kvartalet.  Där är vi hundratals, ibland flera tusen, sökande till en tjänst.

Nu är jag ensamstående med två barn och MÅSTE ha ett jobb. Av de hundratals ansökningar jag lämnat in får jag ett jobb i en kommun inte alltför långt härifrån. Självklart är jag både glad och lättad. Det är ett klassiskt ”kvinnoyrke” inom LO-sektorn och, så klart, en deltidstjänst. Optimistiskt tänker jag att jag tar det ”i väntan på ett bättre betalt heltidsjobb”.

Denna sektor, precis som nästan alla, drabbas av budgetnedskärningar samtidigt som kundunderlaget minskar och man börjar säga upp folk. Sist anställd, förs ut.

Jag är arbetslös igen. Inte heller nu kunde jag själv bestämma hur bekväm min säng skulle vara.

Min a-kassa beräknas på en bruttolön på knappa 14 000 kronor. Barnomsorgsavgiften sänks med en tusenlapp eftersom barnen minskat från 50 timmar till 15 timmar i veckan. Jag får bostadsbidrag. Men jag får även sömnlösa nätter och magkatarr. För trots bostadsbidrag och sänkt dagisavgift hamnar ekonomin netto på ruinens brant. Det var nästintill omöjligt att på en deltidslön försörja en familj. På en a-kassa är det en omöjlighet.

Jag kan inte söka extrajobb eftersom jag bara är tillåten att stämpla upp 75 dagar – sen får jag klara mig själv. Jag kan inte söka deltidsjobb eftersom jag även här bara får stämpla upp en kort period och dessutom får en a-kassa baserad på deltidslönen. Jag blir av med stora delar av mitt bostadsbidrag, dagisavgiften höjs samt reskostnaderna (om det inte är på gångavstånd) höjs.

Det är ett sjukt och straffande system för alla arbetssökande! Istället för ta alla ströjobb som finns, hoppa in på kort- eller långtidsvikariat så hamnar vi i ofrivillig passivitet.

Jag har två alternativ för att få ekonomin att gå ihop:

1. Lyckas att få ett välbetalt heltidsarbete

2. Hitta ett svartjobb

Min dröm är naturligtvis att just jag bland de gigantiska mängderna sökande ska anses vara den bäst lämpade för det välbetalda arbetet. Tänk att vara självförsörjande utan att behöva få bidrag och att sova gott om nätterna! För några år sedan var det en självklarhet, nu är det en utopi.

Att ta ett svartjobb kan jag inte göra. Det är omöjligt. Det är fel. Det är oetiskt. Jag vet hur många som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Jag vill göra rätt för mig. Jag kan heller i ärlighetens namn rent praktiskt inte ta ett svartjobb eftersom jag har lite svårt att hävda varför jag ska ha mina barn på dagis utöver de 15 timmarna.. Dessutom kan jag definitivt inte som fackligt och politiskt förtroendevald ta ett svartjobb.

Men jag FÖRSTÅR svartjobbarna. För hur fan ska man göra?

De allra flesta som arbetar svart vet naturligtvis att en sjukskrivning skulle innebära en ekonomisk katastrof. De vet att deras pension kommer att vara usel och omöjlig att leva på.

Det är lätt att raljera och uppmana människor till att tänka framåt och långsiktigt. Men det är svårt för den fattige att göra det.

Den fattige hoppas på en ljus framtid och vill lösa sin dagliga situation. Den fattige vill försörja sin familj. Ingen vill finnas i registret hos Kronofogden. Alla vill kunna ställa upp sig i bostadskön utan att nekas lägenhet på grund av arbetslöshet.

Försvarar jag svartjobb? Nej, jag tycker det är ett fult att utnyttja människor i en svag situation.

Försvarar jag svartarbetare? Ja, till viss del. När desperationens gräns är nådd då har man inte möjlighet att göra det moraliskt rätta.

För hur ser lösningen ut? Ansvaret på individen höjs i takt med att samhällets ansvar sänks. När skyddsnäten inte längre finns att få i form av a-kassa, sjukkassa, försörjningsstöd etc så tvingas man bli ”kreativ” för att fixa sin vardag.

AMS resurser lyser med sin frånvaro. De har inte ens kvar sitt gamla irriterande krav att anmäla sig en dag i veckan och söka av AMS aviserade jobb.

Jag tjatade (ja, tjatade) mig till en tid hos Arbetsförmedlingens studiehandledare beskrev min yrkes- och utbildningsbakgrund och min situation och ställde frågan till denne om det inte fanns några yrkesutbildningar, vidareutbildningar, kompetensutveckling att få genom AMS.

”Nej, det gör det inte! Det har vi inga resurser till. Men du kan ju skola om dig på högskola.”

Jaha. Men man kanske inte ska tipsa inte om ansökningar till simskola till den som redan ramlat i vattnet? Varför inte istället försöka fundera på hur den vattensprattlande personen ska kunna ta sig upp på land istället för att drunkna.

För långt ifrån alla har möjligheten att börja plugga med studielån för att öka sina chanser på arbetsmarknaden. För en som sitter i en trängd ekonomisk situation måste det nästan finnas en garanti att studierna leder till ett arbete – och sådan garantier är få. För även om viljan finns och förmågan att tänka strategiskt och långsiktigt så måste man leva realistiskt. Det sista den fattige behöver är ytterligare en skuld.

Jag förespråkar inte svartarbete. Jag beklagar det djupt. Men jag har förståelse för de ekonomiskt trängda som inte hittat någon annan lösning.

Jag vill se en ändring i systemet. Jag vill se ett regeringsskifte i september. Jag vill se ett humant Sverige. Ett Sverige där alla kan försörja sig, oavsett om pengarna kommer i form av lön, a-kassa eller sjuk- eller föräldrapenning.

Låt oss be att alla de som mest behöver en rödgrön regering går och röstar. Låt oss hoppas att maktlösheten och hopplösheten inte tagit över.

Just nu bäddar systemet min säng, och den är inte särskilt skön att sova i. Jag önskar att jag kunde ligga efter min egen bäddning. Eller att systemets bäddning var mer omtänksam.