Vissa dagar går allt lekande lätt. Humöret är på topp energin verkar nå himmelska höjder. Ingenting är oöverstigligt. Allt går att fixa. Tålamodet verkar aldrig ta slut.

Lite tvätt? Inga problem?

Ris över hela köksgolvet? No big deal.

Jasså har filmen fastnad i DVD-spelaren igen? Jag hämtar skruvmejseln.

Ofta sammanfaller dessa dagar med sol och med ett hyfsat rent hem.

Andra dagar är bara för mycket. Allt blir ett projekt. Och allt känns jobbigt.

Ringa försäkringskassan. Blä!

Lämna tillbaka hyrfilmer? Aaah, då måste jag åka tidigare till dagis.

Nää, är det mjölk över hela golvet igen? Jag blir galen!

På med alla underställ, tjocka tröjor, overaller, fingervantar som krånglar. Humöret är nere på en nivå där du nästan fräser åt grannen som snällt placerat en metro på bilrutan för att du inte bett om den. Ofta infaller dessa dagar kring månadens slut och betalaräkningardagen.

De här dagarna borde det komma en liten ängel. En skyddsängel för alla barnfamiljer. En ängel som har tålamod med barnen och som glatt torkar utspilld mjölk och tycker att fingervantar är en baggis. Det borde komma en ängel som tycker att barnspel 3+ är lika spännande nu som den gjorde som liten änglakerub. Ängeln skulle sortera den torkade tvätten och med ett leende hänga upp den nytvättade. Ängeln skulle säga: Jag kan läsa godnattsagor ikväll. Gå och lägg dig i ett varmt bad med ett glas rödvin så fixar jag resten.

Tyvärr har jag inte hittat stället man kontaktar syddsänglar på. Kyrkan verkar ju förstås vara ett klokt ställe att höra sig för på. Där har jag dessvärre inte varit sen sönernas dop så min relation till Guds män och kvinnor är kanske aningen ansträngd. Novis på böneområdet vet jag heller inte hur jag skulle formulera en bön för att övertyga den Store om att jag är i behov av en liten snäll ängel eller åtminstone ett skyddshelgon.

Tråkigt nog är inte alla dagar rosaskimrande. Tack och lov är få dagar mörkt grå. Alldeles för många dagar är vanliga dagar. Då allt går på rutin, det är inte särskilt jobbigt, men heller inte så himla kul.

Jag önskar att dagarna gick i rosa. För min skull så klart, men främst för killarnas. Jag önskar att jag hade ork och energi att vara den mamma jag trodde jag skulle bli. Tänk om man kunde klicka sig fram på datorn och beställa hem lite energi och tålamod. Eller tänk om man kunde lägga banfamiljernas skyddshelgon i kundkorgen och klicka sig vidare till kassan.

Nu vet jag att det är väldigt få barnfamiljer som lever i rosa skimmer. Jag vet också att jag inte är en dålig förälder för att jag tappar tålamodet ibland eller helt enkelt blir kräkfärdig på en omgång till av memory och sparkar backut. Men samtidigt så minns jag hur fantastiskt jag som liten tyckte det var att på helgerna plocka fram lusspelet ellre rävspelet och få spela med pappa.

När jag drabbas av samvetskval och överdriven självkritik så brukar jag tänka på vad en klok vän och 4-barnsmor sa till mig när vi ältat föräldraskap och trots:

- Har våra barn inget värre att tänka tillbaka på om sin barndom än föräldrar som tappade tålamodet och höjde rösten ibland så har de nog haft en väldigt bra barndom.

Jag håller fast vid den tanken och låter den bli mitt skyddshelgon. Kanske behövs ingen internetsajt trots allt..

 

Elke

23 februari 2010 10:56

Hej!
Gillar din blogg, du har gjort en mycket fin blogg.
Hälsningar / Elke

http://elkesfotoblogg.bloggplatsen.se

 

Bea

23 februari 2010 11:00

Tack!!!! Vad glad jag blir.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

23 februari 2010 19:26

Åh, vad jag vill att du ska träffa en ängel! Jag ska be för det från och med nu! ;-)

För, det finns änglar på jorden. De är sällsynta, men de finns.

Har sagt det förr, men säger det igen: Du gör ett extraordinärt jobb som mamma! Dina barn är verkligen lyckostar!!

 

Bea

23 februari 2010 19:47

Får vi tag i en skyddsängel så kan vi väl komma överens om att dela på den efter behov?

Noterade du den kloka 4-barnsmammans kommentar i bloggen? Om inte, läs igen och slå dig sen för bröstet! Pöss

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...