Var dig själv! Älska dig för den du är! Boosta dig till mental toppform! Kvällstidningarnas bilagor skriker ut hurtiga tips för alla vinternedstämda människor som haft bättre dagar än de vi går igenom så här års när dygnets mörka timmar är betydligt fler än de konkurrerande ljusa.

Alla duger, enligt bilagornas experter. Men det finns en grupp vi inte unnar självkänsla. En grupp vi gärna skulle ruska om och läxa upp. En grupp som inte duger - oavsett social, yrkesmässig eller ekonomisk status - nämligen samhällets FETTON! Dessa osunda, lata människor med bristande karaktär och självdisciplin. Med lätt förakt beskådar vi de överviktiga människorna - som vi dessutom beslutat att de är mer korkade än övriga befolkningen eftersom alla med normalintelligens vet att man måste äta rätt, träna och ta hand om sin kropp.

På Aftonbladets webb läser jag att många flygbolag kräver att en överviktig person måste köpa två flygbiljetter. Nu diskuteras det om samma sak ska gälla hos de nordiska flygbolagen.

En webbundersökning på AB:s sida visar att en stor majoritet av de svarande anser att det är helt rätt att de feta ska få betala för två biljetter. Jag hävdar inte att Aftonbladets nätröstare är representativa för Sveriges befolkning för det saknar jag belägg för. Men jag vågar hävda att inställningen till överviktiga  generellt är att "de får skylla sig själva". Och dessutom ska de straffas för sin dumhet. Det är fult att vara fet. Det är äckligt. Korkade människor. Kom inte här och svettas bredvid mig på flygplanet!

Övervikt och framförallt fetma medför allvarliga hälsorisker. Det är obestridbar fakta. Trots detta försvinner dietisterna från vårdcentralerna. Man vet att de som lider av övervikt löper stro risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck, diabetes etc. Ändå tar man bort den billiga och förebyggande vården och istället skjuter kostnaderna på framtiden - och dessutom riskerar människors hälsa och liv.

Möjligheten att genomgå en gastric bypass för de kraftigt överviktiga (sk feta) minskas eftersom det inte finns tillräckliga resurser. Detta trots att man vet att detta är den mest effektiva metoden med ett strålande långsiktigt resultat. De personer som genomgått en magsäcksoperation mår inte bara bättre själva utan de kommer inte i större utsträckning än övriga befolkningen belasta landstingen med överviktsrelaterade sjukdomar. Trots denna vetskap höjs ribban hela tiden för vilket BMI du ska ha för att få genomgå operationen och en för evigt sundare livsstil.

Och runt om i samhället får de överviktiga höra av både vänner, familj och ytliga bekanta att "du får väl sluta äta då." Vi tar oss rätten att bagatellisera och raljera över de överviktigas problem. Hur många reflekterar ens över att det faktiskt finns olika sorters ätstörningar? Det finns t ex tvångsätande, hetsätande, tröstätande, bulemi och anorexi.

Ingen med sitt sunda förnuft i behåll skulle säga till en anorektiker att "du får väl börja äta då!"

Det är en sjukdom som accepteras som sjukdom och som får mycket sympati. Naturligtvis. Det är en fruktansvärd sjukdom som kan leda unga människor in i depressioner, tvångstankar, infertilitet och för tidig död.

Ganska så snarlika symptom som tvångsätarna lider av. Varför beklagas inte denna sjukdom på samma sätt som anorexi? Den är precis lika fruktansvärd och även den livsfarlig.

Varför kan vi inte acceptera att få människor varken är undernärda eller sjukligt överviktiga frivilligt? Varför beklagar vi de sjukligt magra men föraktar de sjukligt feta?

Landstingen borde inte få skära ner på resurserna för de personer som sakta svälter sig till döds. Men de får banne mig inte heller skära ner resurserna för alla som istället äter sig till döds.

Varför är det självförvållat när en fet får hjärtinfarkt och en långt mycket större tragedi när en anorektiker får det? Det är lika tragiskt vem det än drabbar och av oavsett bakomliggande orsak och historia. Orsaken är trots allt den samma: kroppen orkar inte med.

Jag har aldrig lidit av ätstörning. Långt ifrån alla varken överviktiga eller underviktiga gör det. Gener och livsstil är stora bidragande orsaker till en persons vikt. 

I hela mitt liv har jag varit normalviktig. Fram till de senaste tio åren. Stillasittande jobb och osund livsstil ledde till övervikt. Det var nytt, överraskande, ovant och obehagligt.

Men ska jag dömas för det? Blev jag en sämre och mer korkad människa när kilona blev fler? Blev jag karaktärslös och illaluktande svettig? Faktiskt inte.

Men som jag, likt de flesta med övervikt, har kämpat. Främst av fåfänga men även med hälsoaspekten i bakhuvudet. Jag undrar om alla som dömer ut feta som odisciplinerade har en aning om hur felaktigt det är. Så många som stenhårt och disciplinerat sliter och kämpar för att komma till bukt med vikten.

Jag har gått upp och ner i vikt. Och upp och ner igen. Jag har aldrig varit sjukligt fet och heller aldrig sjukligt smal. Men jag bemöttes annorlunda som överviktig än som normalviktig. Och människor drar sig inte heller för att kommentera det uppenbara. På något sätt blev mina extra kilon allas angelägenhet och därmed också allas rätt till tyckande.

Hade jag ens kommit i närheten av mina 60 kg igen hade jag varit själaglad. För min skull. Och för barnens skull. Inte för att behaga omgivningen. Jag vill leva ett friskt och sunt liv likt de allra flesta. Jag vill finnas för mina barn tills de är vuxna och självständiga.

Men OM jag går upp i vikt och blir s.k sjukligt fet så vill jag inte mötas av förakt eller påståenden som "gör något åt det då!". Jag vill veta att det finns stöd och hjälp att få för att få bukt med denna hälsofara. Och jag vill få vara som jag är utan att dömas för yttre detaljer. 

Så länge jag är trevlig förväntar jag mig att det ska duga gott! Och surprise, min intelligens har varken höjts eller sänkts i takt med minskande resp ökande vikt.

 

Kristin

23 februari 2010 20:44

För mig har det varit tvärtom. Man har inte kommenterat att jag gått upp i vikt. Liksom valt att inte prata om det uppenbara. Därför har det känts konstigt för mig, jobbigt nästan, när folk kommenterat att jag gått ner i vikt. Det har gjort att jag inte vill prata om min vikt öht med folk. Jag undviker ämnet så gott jag kan, om jag inte talar med en likasinnad. Då är det mkt lättare. Då behöver jag inte skämmas.

Det är konstigt det där också, som du skriver, att anorektiker får mer sympatier än bulimiker osv. Men det anses väl helt enkelt finare att kunna avstå från något än att fastna i något. Att äta känns fult idag på nåt sätt.

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

23 februari 2010 20:51

Hm, där sa du något som jag faktiskt inte tänkt på men precis så är det nog; att det är finare att avstå från något än att fastna i något.
Återigen lite beröm om disciplin.
Få tänker på hur mycket den överviktige avstår, som en normalviktig aldrig behöver tänka på, i sin jakt på normalvikt.

Jag förstår att du tycker det är märkligt att ingen kommenterat din vikt när den går upp. Ja, ovanligt är det i alla fall. Och oerhört positivt för det betyder ju 1 (det tråkiga alternativet) att du har bekanta som har vett och hyfs nog att förstå att det inte är deras problem
eller
2. att dina bekanta helt enkelt skiter i det eftersom de har mer betydelsefulla saker att se till än yttre detaljer.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

23 februari 2010 21:06

Jag ryser när jag läser. Inte minst för att jag hade ett långt samtal med min svärmor idag. Som till största delen handlade om hennes övervikt. Hon är inte långt från sjuttio, men skadan är djup och kommer aldrig, aldrig läkas! Hon har extremt låg självbild. Oavsett hur hon ser ut tycker hon att hon är ful och fet. Som barn fick hon utstå inte bara mobbning, utan ren och skär förförljelse i kombination med fysiskt våld - för att hon tvingats bli tjock, tvingats äta som en galning ett helt sommarlov hemma hos en släkting vars barn var överviktiga. Den mamman ville inte att hon skulle vara "snyggare" än dem. Till sist slutade hon äta HELT som nästan vuxen. 35 kilo rann av, men kroppen tog generalstryk och blev full med bölder. Sedan dess har hon inte varit överviktig - enligt mig, som sett både bilder och video från hennes yngre dagar. Men hon är knäckt för alltid. För alltid. Kommer aldrig kunna tycka om sin kropp.

jag blir så JÄDRA FÖRBANNAD på alla dessa IDIOTER som du beskriver!!!!!

 

Åsa

23 februari 2010 21:22

...hej, det är jag igen. Det slog mig att jag ju faktiskt lever med en man som har precis detta problem! F är 193 cm lång, och väger när det är som värst kring 120 kg. Han är inte bara överviktig alltså, utan vi snackar fetma. Även om den i hans fall sätter sig nästan enbart på magen och i ansiktet. Benen, armarna, är ff normala. Men iaf. Han har varit väldigt normalviktig hela sitt liv. Smal, men alltså inte för smal, utan snyggt helt enkelt. Lång, stilig man! Men... sakta, mycket sakta, förändrades hans livsstil i samband med ett tidigare samboskap. Kilona smög sig på. Det blev inte bättre av att sedan få tre barn i rask takt och varken orka eller hinna röra på sig så mycket som han annars alltid gjort (han ÄLSKAR att vara ute och gå). Det bland annat har gjort att han är just en fet person som lever i en berg- och dalbana av avhållsamhet, sträng disciplin, och uppgivenhet med överdrivet intag av både mat och dryck - söt, fet, totalt onyttig snabbmat. Och så upp på hästen igen... Så jag ser dagligen en människa som lider av sin övervikt. Han säger inte mycket, det är väldigt tabu att nämna den. Men ibland brister det. ;-(

http://xecute.bloggplatsen.se

 

bimpa

25 februari 2010 09:57

Åh vad rätt du har! Åh vad klok du är! Åh vad jag vill krama dig och tacka för att du vågar skriva om jobbiga saker på ett sådant fantastiskt sätt!
Åh vad jag är glad för att du bloggar!

http://bimpa.blogspot.com

 

Bea

25 februari 2010 10:25

Bimpa, sänder över en mental men gigantisk smackande kindpuss. TACK VÄNNEN!!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Xecute

25 februari 2010 12:02

Eftersom Bimpa skrev det så exakt på pricken så snor jag det:
Åh vad rätt du har! Åh vad klok du är! Åh vad jag vill krama dig och tacka för att du vågar skriva om jobbiga saker på ett sådant fantastiskt sätt!
Åh vad jag är glad för att du bloggar!
:-)
(förlåt Bimpa, men jag kunde verkligen inte säga det bättre själv.)

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

25 februari 2010 14:59

Då slänger jga över samma gigantiska smackpuss till din kind vännen! TACK!!!!!!!!!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...