Alla inlägg under mars 2010

Av aretsmama - 30 mars 2010 09:48

Igår var jag hos frisören. Där bläddrade jag i en tidning och fastnade i en intervju med journalisten och författaren Annette Kullenberg. Hon bloggar. Hon sade i intervjun att hennes vänner inom den så kallade ”kultureliten” tyckte att bloggandet var (minns inte ordagrant men innebörden var) trams och inte fint nog.


Annette Kullenberg bloggade ändå. Som känd och erkänd journalist kan du säkert göra det utan att det är ”fult”. Men, om det är sant som Annette Kullenberg sa, att den så kallade eliten inom kulturen anser det vara fult att människor äntligen börjat använda sig av det skrivande ordet känns både främmande och skrämmande.

Är det någon som borde uppmuntra människor att skriva så är det väl just de som har som yrke att genom det lästa ordet, det skrivna ordet, sina målningar eller skulpturer uttrycka känslor och sinnesstämningar?


Borde de inte vara glada att det växer fram en hel generation som trots läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, språksvårigheter och usel grammatik bloggar på - utan att be om lov och utan att be om ursäkt?


Inte tycker jag det är roligt att läsa en blogg med ett ungefärligt innehåll som ”idag hadde vi  matteprov. Blääää. Men sen var jag och red och sen kom tessan hit och kekade semla.”.

Men det är inte roligt för MIG. För den som skriver det är det roligt. För hennes kompisar och familj är det säkert också roligt.


Mina bloggar är enligt andra inte heller lockande eller underhållande. Jag har nästan inga läsare alls. Men det hindrar inte mig. För det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag VILL skriva och att jag FÅR skriva. Och framförallt att jag VÅGAR skriva.


Arbetarklassen har alltid läst skönlitteratur i betydligt mindre utsträckning än medel- och överklassen. Arbetarklassen var rädd för att skriva. Dagens tonåringar bloggar för fullt, oavsett vilken samhällsklass tillhör. Det är ju fantastiskt. Kanske kan bloggandet också bli ett steg till att läsa mer? När man vant sig vid det skrivna ordet kanske man också vill läsa det skrivna ordet?


För några år sedan lyssnade jag på en ”kulturmänniska” som ondgjorde sig över skräplitteratur. Bridget Jones dagbok var dravel (själv skrattade jag så jag skrek när jag läste den). Marian Keyes (som jag personligen är mycket svag för) var skräp. Danielle Steel var skräp (henne läste jag som tidig tonåring).


Ja, kanske är det skräp i hans värld. Men inte enligt resten av världen. För de har sålt i miljoner exemplar. De är lättlästa och underhållande. Perfekta nybörjarböcker med andra ord.


Den som inte läst böcker sedan de obligatoriska böckerna i grundskolan kanske inte börja med ”Krig och fred” ? Hur stor är sannolikheten att hon/han kommer att orka igenom den? Läsning och skrivande är precis som allt annat; Du måste träna för att bli bättre. Du måste slussas in i lagom takt för att få upp och behålla intresset.


Läs Danielle Steel! Skriv att du ska åka och rida på din blogg. Bara du läser och bara du skriver.


De kloka personerna inom kulturvärlden som inte är för fina (t ex bibliotekarier) vet att det är bättre att läsa ”skräplitteratur” än att inte läsa alls. Hon/han vet att det är bättre att skriva om tråkiga matteprov än att inte skriva någonting.


Ord är kunskap. Ord är klokskap. Ord är erfarenhet. Och framförallt: Ord är makt.


Blogga på allihop! Så mycket ni bara kan. Och kom ihåg att eliten inom kulturvärlden är liten. Resten av kulturvärlden däremot är stor, klokare och betydligt mer öppensinnad och definitivt mindre uppfylld av sig själv.

Av aretsmama - 29 mars 2010 21:20

Förut var ensamhet ett skällsord för mig. Ett ord som innebar fara. Ensamhet var Hans och Greta som blev övergivna av sina föräldrar i den stora mörka skogen. Ensam var fult att vara. ”Själv” skulle man möjligtvis kunna vara. För ensamhet betydde att man var mycket liten och mycket rädd. Den ensamme var kanske inte värd att älskas? Mauro Scoccos sång för de ensamma gjorde mig illa till mods, tårögd och rädd att själv bli en av dem han sjöng om.


Idag har ordet ensamhet en helt annan innebörd. Ordet ensamhet betyder frihet. Ensamhet betyder lugn.  Ensamhet betyder inga måsten. Ensamhet är vackert. När det är självvalt. Jag vill inte leva i ensamhet. Men jag vill ha tillfällen av ensamhet. Idag fick jag ett.


För första gången på 3 år och 357 dagar fick jag bada i ensamhet, i hett vatten. Och länge. Ingen skvätte på mig. Jag kunde ligga där med torra händer ovanför ytan, utan att hålla i något barn, och läsa min bok och känna hur kroppen blev mer och mer avslappnad och hur jag blev mer och mer trött. Bekymren känns färre och inte längre så stora. Ljudet av blåsten utanför var det enda som hördes, i övrigt var det helt tyst. Barnen snusade gott i sina sängar.


Senast jag tog ett bad var när yngsta gossen föddes, vilket om 8 dagar blir 4 år sedan. Och ett bad med förlossningsvärkar räknas knappast som ett härligt bad. Och även om jag var själv i karet, så var jag ju inte ensam i rummet eftersom barnens far var med och lydigt följde barnmorskans instruktioner om massage.

Jag njöt av att få ensamheten. Tystnaden. Lugnet. Min bok. Ensamhet när den är som bäst.


Ensamhet för den riktigt ensamme är däremot lika sorgligt nu som förut. Den ofrivilligt ensamme utan familj eller vänner eller kanske utan en partner att älska och bli älskad av, det är fortfarande sorgligt och orättvist.

Men för oss som nästan aldrig är ensamma är ensamhet ett vackert ord. Ett mjukt ord. Ett välkommet ord. Ensamhet. Det låter varmt.  Jag har lyckan att ha underbara barn i min närhet. Jag har lyckan att ha en fantastisk familj. Jag har lyckan att ha underbara vänner. Jag har lyckan att aldrig behöva känna verklig ensamhet. Jag har lyckan att istället få längta efter och drömma om stunder av ensamhet.


Jag bryr mig inte om att jag tänjt på ordets innebörd. Jag bryr mig inte om vad SAOL anger som korrekt betydelse. För idag är ensamhet något man får göra helt ensam. Idag är det inget ofrivilligt.


Ensamhet. Ett så vackert ord. Och ett så hemskt ord. Jag vill inte vara Hans och Greta. Jag vill inte heller vara jag. Jag vill vara hon som lite oftare kan använda ensamheten till att välja att umgås med andra eller bara vara ensam.


Men idag var ensamheten efterlängtad och fridfull. Idag är ensamhet bara ett vackert ord.



Av aretsmama - 22 mars 2010 20:38

I ett dygns tid har jag ältat och frågat mig vart jag egentligen tog vägen. Nyss tog jag beslutet att sluta älta och fundera och istället agera. "Om inte Bea kan komma på partyt så får väl partyt komma till Bea" blev den fina slutsatsen.


Kom nämligen att tänka på vad min käre far sa till mig när jag var liten och gnällde över att jag har tråkigt: "Det blir inte roligare än man gör sig".

Inget höjdarsvar att få när inga skolkompisar var hemma och man satt utled av tristess och tittade ut genom fönstret. För på den tiden fanns ju inte ens video som underhållning.


Men jag lydde snällt faderns råd och gjorde det så roligt jag kunde:

Tipsextra på lördagseftermiddagen med storebrodern var alternativet som fanns när kompisarna inte var hemma.


Tipsextra var inte min grejj alls på samma sätt som för min äldre bror. Men bättre än inget. En stund. Det slutade alltid på samma sätt när jag inte hade någon att leka med. Han satt som hypnotiserad framför TVn medan jag i tristess försökte starta ett slagsmål - bara för att få tiden att gå.

Mitt försök att göra det roligare. Kortvarigt. För tilläggas bör väl att trots att jag så gott som alltid lyckades starta ett slagsmål gick jag sällan, eller snarare aldrig, vinnande ur brottningsmatchen.


Nu är jag vuxen och har inga som helst önskningar om att få hamna i slagsmål varken med mina bröder eller någon annan. Men jag vill fortfarande inte ha tråkigt. Och med pappas ord "det blir inte roligare än man gör sig" ekandes i huvudet har jag bestämt mig.


Jag ska fortsätta att vara vuxen. Jag ska fortsätta att vara kärleksfull och ansvarstagande mamma. Jag ska fortsätta att vara strukturerad.


Men jag ska inte bara vara det. Jag ska inte sluta att vara jag.


Det lär väl för omvärlden knappast bli några världsomvälvande, eller ens märkbara förändringar. För (för att använda nästa ordspråk) "Rom byggdes inte på en dag". Men jag ska ändra inställning, återerövra mig själv. Jag ska sakta men säkert, långsiktigt och strategiskt bli en livsnjutare igen.


Dock överlåter jag till tonåringarna och medelålderskrisarna att vara wild n´crazy. För jag tänker inte bli patetisk. Jag ska helt enkelt bara bli lite mer party.

Av aretsmama - 21 mars 2010 20:42

Man vet att man inte har så mycket party över sig när man tycker att man är rebell för att man tar ett glas rödvin en söndag.


Man vet att man inte är så mycket party när man inte har koll på krogar som slagit igen eller öpnnat i den lilla staden man bor.


Man vet att man inte är så mycket party när man på fingrarna kan räkna totala antalet vuxenträffar (utanför dagistamburen och Hemköp) senaste månaden.


Man vet att man inte är så mycket party när man nynnar signaturmelodin till "fåret Shaun" istället för...ja egentligen vad som helst.


Man vet att man inte är så mycket party när man sminkar sig för att gå på nämndmöte.


Man vet att man inte är så mycket party när man tycker att man är cool som kan spela PS2 lika bra som sin 5-åring.


Man vet att man inte är så mycket party när man noterar med ett nickande godkännande att "Ta bort"-sprayens etikett har ny layout.


Man vet att man inte är så mycket party när man gläds åt möjligheten finns att fika med vuxna på det nyöppnade leklandet.


Man vet att man inte är så mycket party när ett enda glas rödvin märks av - och inte gör mig sprudlande utan bara sömnig.


Av aretsmama - 21 mars 2010 13:27

Plötsligt hamnade jag mitt i en självrannsakan. Inte med tyngdpunkt på det kritiska, utan en ganska objektiv sådan. Helt uppenbart är att jag inte hängt med i min egen utveckling.

 

Letade efter kul-tjejen. Länge och noggrant. Dessvärre får jag konstatera att hon lyser med sin frånvaro. Kvar är jag; lika spännande som ett glas 1+4 blandsaft.


När, hur och varför hände detta? Mitt liv är lika dramatiskt som kön till Hemköps kassa. Det händer med andra ord inte mycket. Och med den meningen smickrar jag mig själv. För sanningen är nog snarare att det händer i princip ingenting alls.


Med nostalgi minns jag att det fanns en fnittrig partypingla med massor av energi och som var med på det mesta; bara det var kul. Jag minns en person som levde för stunden och inte tänkte så mycket på konsekvenserna av det (som trots förmaningar och skrämselpropaganda från vuxnare och klokare faktiskt aldrig blev särskilt ödesdigra). Jag tog massor av initiativ till kul grejjer och hängde utan minsta tvekan på kompisars initiativ.


Nu tänker jag efter före. Jätteklokt. Och skittråkigt.


De få gånger jag är ute på bus så kommer jag på mig själv att tänka "jag kanske ska ta det lite lugnare, killarna kommer ju hem imorgon. Det är inte värt att vara för bakis". (Och hur kul är man om man mitt i partajandet ens tänker den tanken?!)


Ööööh, nu i självrannsakans stund ställer jag mig frågan: "har man någongång i bakis och skakisens stund när man legat i soffan med illamående och huvudvärk tyckt att det var värt det?"


Ganska exakt varje helg lovade jag mig själv att aldrig mera dricka.


Och varje kommande helg konstaterade jag att det var skitkul att parta och umgås med kompisar och nya och gamla bekanta. Självklart är det värt en dag i bakrusets tecken! Nu också!


Ja, jag har relativt små barn. Och? Skulle de ens märka om jag var lite tröttare än vanligt en lördag? Mitt samvete skulle ändå tvinga mig till att besöka lekplatser, fixa mat och vara barn-social. Ju sämre jag mått desto präktigare mor har jag blivit.

Slutsats: barnen mår bra av att deras mor får festa loss emellanåt!


Det är klart att jag är glad att vara vuxen. Frågan är bara om jag är glad att vara tant. För det är nog precis det jag blivit. Jag dricker två, kanske tre, glas rödvin på fredagkväll innan jag går och lägger mig. Jag är trött, uttråkad och tänker efter före.


Jag är politiskt korrekt. Och jag är urtråkig.


Jag trodde jag skulle bli en skrattande morsa. Istället har jag blivit en förmanande morsa.


Jag trodde jag skulle bli en kul vuxen. Istället har jag blivit en klok vuxen.


Det är inget fel med det. Tvärtom är det positiva egenskaper. Men jag behövde kanske inte ha rensat bort skrattet och det roliga och bara bli förmanande och klok.


Vardagsvyerna vidgas inte direkt av att det enda jag ser är dagis och Hemköp. Förutom de dagar jag höjer dramatiken genom att ta bilen till Coop Forum eller Willys. Maximal spänning nås när vi hittar en ny och rolig lekplats. Jag ser fram emot ett nämndmöte för att det innebär tid hemifrån.

Vad har hänt med mig?


Det finns så klart praktiska begränsningar. Två stycken: Brist på barnvakter. Brist på pengar.

Man måste kanske inte ha barnvakt för att ha kul? Man måste kanske bara ha roliga kompisar? Får man de vänner man förtjänar?


Så, hade jag bara haft roligare kompisar (ja, flertalet av dem har också hamnat under granskande lupp) så hade det inte varit ett problem. De är alltid, alltid välkomna hit. Vi kan sitta här och lyssna på musik, dricka rödvin och tjöta, sjunga singstar, spela sällskapsspel eller busringa till statsministern. Vad som helst bara jag har skitroligt!


Man måste ha kul ibland! Och ja, så klart har jag kul - ibland! Men alldeles för sällan. Jag längtar efter Bea som försvann. Hon som hade kul idéer och som inte bangade för något. Hon som skrattade så att tårarna rann och magen krampade. Jag saknar hon som var övertygad om att det löser sig. Hon som inte tog ansvar för allt och alla. Hon som var glad och intensiv.


Jag vill forftarande skratta så att magen krampar. Jag vill fortfarande ha vansinnigt kul. Jag vill fortfarande vara "för mycket" så att jag blir jobbig.


Men jag tar väl min blandsaftspersonlighet och gör mig lite kaffe och kollar Nicke Nyfiken. Och idag blir det ju våfflor hos mormor och morfar.


Nej, vad säger ni? Mer kaffe någon? Och ta för guds skull för er av alla sju sorters kakor!



Psst, ta gärna med en flaska rödvin och partycigaretter och kom hit. Jag är alltid hemma. Ta gärna med dig en eller flera kompisar också. Jag BEHÖVER vidga mina vyer och göra nya bekantskaper. Jag är förbannat trött på att vara blandsaft 1+4!

Av aretsmama - 18 mars 2010 21:00

Ikväll har jag chattat med en gammal goding. En god vän från "förr". Hon är en oerhört intelligent, frispråkig, öppensinnad och ifrågasättande person. När jag tänker på henne så är det först hennes höga gapskratt jag hör. Min nästa tanke är  hur stimulerande vår vänskap är. Självklart hade vi jättekul tillsammans och hon ä ren fantastisk vän. Men jag blev också genom hennes sällskap en klokare människa. Med henne kunde jag finslipa mina argument. Jag fick, genom hennes frågeställningar, rannsaka mitt inre på om det var fördomar eller sanningar jag satt inne med.


Denna "hon" studerar nu. Men innan dess blev hon uppsagd. Ja, hon är min vän och jag tar självklart ställning för henne. Men faktiskt inte just därför att hon är min vän, utan för att jag som hennes vän känner hennes kvalitéer. Hon blev uppsagd för att hon inte passade in. Det var en person, men "rätt" person, som ansåg detta. Ibland är rätt person verkligen fel person.


Min vän anställdes för att hon är duktig på att skriva, har förmåga att se helheten, har stor kunskap och en nyfikenhet på livet och människor runtomkring. Hon ansågs också bra just därför att hon inte följer strömmen och inte räds auktoriteter. I hennes värld är alla människors lika värde just lika mycket värda. Hon drar sig inte för att säga ifrån när någon är helt galet ute i sina teorier eller uttalanden. Hon är med andra ord en guldgruva för en officiell person som behöver sanningssägare istället för ryggdunkare och rövslickare som rådgivare.


På dessa grunder rekryterades hon. Som rak, kunnig och rättfram.


Men....hur är det då för den store hjälten/hjältinnan att plötsligt få en smak av verkligheten? Hur känns det egentligen när någon säger "varför det?" istället för "fan vad bra!"? Uppenbarligen är det skitjobbigt. Så himla jobbigt att man inte kan ha henne kvar. För hur blir bilden man byggt upp av sig själv, som näst intill fullkomlig, om någon talar om att man ibland använder helt fel taktik och helt felatktiga argument.


När jag tänker tillbaka på mitt "gamla" liv och de arbetsuppgifter jag hade då så minns jag väldigt tydligt att jag hade en lite stab av vänner som jag också använde mig av som kompetens- och åsiktsgrupp. En stab av vänner jag litade på och som jag visste skulle vara ärliga mot mig. Jag ville inte ha ryggdunkare som talade om hur fantastiskt det eller jag var. Jag ville ha sanningen. Jag ville jättegärna höra deras åsikter och kanske få fler idéer innan jag skickade iväg en text som, förhoppningsvis, skulle nå allmänheten. Hon var en av dem som ingick i min "stab".


På arbetsplatsen där jag och "hon" träffades arbetade också många andra. En del av dem med mycket feta löner. Feta i förhållandet till kompetens vill säga. Men de var smarta. Företagssmarta? Streetsmarta? Vad vet jag? Men de visste i alla fall såpass mycket som att om man smickrar och berömmer "de viktigaste" så kommer man långt. Man är lagom privat, lagom underhållande och kan komma med, för alla andra, uppenbar konstruktiv kritik - men i övrigt var allting SKITBRA! "De viktigaste" är ju bara människor. De tycker om att någon tycker om dem.


Ryggdunkarna/rövslickarna (som ofta också fick ett förändrad röst när de pratade med "de viktigaste") fick högre och högre löner och viktigare och viktigare jobb. Skitsamma ifall de var mest kompetenta eller inte. De hade likt hundar redan slickat rent häcken på sin chef. De hade likt kiropraktorer redan dunkat ryggen fri från låsningar och fått sina chefer att växa ett par cm. Vad betyder kompetens då?


Jag tillhörde aldrig "de viktigaste" och klarade mig därför till stor del ifrån ryggdunkare och rövslickare. Inte vill jag ha dem heller. Tvärtom. Jag går gärna ut och tar en öl med någon som talar om hur fantastisk jag är, även om jag efter ett tag hade blivit misstänksam och självrannsakande. Men i min yrkesroll skulle jag bli livrädd om rövslickarna hopade sig runt mig.


Hur kan man utvecklas som människa om någon aldrig talar om vad du kan bli bättre på? Och hur kan man lita på att det man gör verkligen är bra om ingen vågar säga sanningen?


Om jag var bland "de viktigaste" så skulle "hon" bli den första jag tog in i min stab. En av de få som jag inte ens skulle ha betänkligheter om. Jag säger inte att hon alltid har rätt. Det har ingen. Men hon har förmågan att få folk att tänka till och själva fundera på ifall DE har rätt.


Hon är lycklig i sitt nya liv och det är underbart. Men för mig som arbetat inom samma bransch så svider det att hon med sin klokskap och rättframhet inte längre är kvar. Hon har så mycket att dela med sig av så många tankeställare att ge - som hela branschen nu går miste om.


Rövslickarna däremot, de är kvar. De flesta av dem. De tjänar mer och mer. De får finare och finare titlar. Alla ser igenom dem. Förutom "de viktigaste".


Påminn mig om att när jag blir "den viktigaste" ska jag inte bli så självgod och verklighetsfrämmande att jag verkligen tror att precis allt jag gör är SKITBRA!

Påminn mig också om att människor som vågar stå upp för sig själva och sin åsikt inte är fiender, utan människor som är väldigt, väldigt klokt att ha nära sig.


För alldeles för ofta är det så att den med brunast tunga vinner. Personligen kräks jag av bajs och vill därför av praktiska skäl ha rövslickarna på minst en armlängs avstånd. Tala om för mig när jag är SKITBRA. Men bara om du även lovar att tala om för mig när jag inte är lika bra. 


Av aretsmama - 17 mars 2010 18:43

Letar i SAOL efter exakt betydelse för ordet avundsjuk resp missunsam. Det finns ingen förklaring. Jag får reda på att det är ett adjektiv och hur det böjs men får inte reda på vad det betyder.


Ok, fritt fram för tolkning alltså. Här är min tolkning:

Avundsjuk= önskar ha/vara det någon annan har/är

Missunsam= att inte glädjas med någon för det positiva/avundsvärda hon/han har/gör.


Jag är så jäkla avundsjuk!

Jag är avundsjuk på mängder av människor i min bekantskap, ibland på människor jag inte ens känner, utan bara hört eller läst om.

Skäms jag för det? Inte ett dugg.


Jag är så jävla missunsam!

Jag är missunsam på folk i min bekantskapskrets som jag inte är så förtjust i. Ibland på fullständigt okända människor som jag gjort en egen tolkning av och bestämt mig för att denna ICKE ska ha det bättre än jag.

Skäms jag för det? Som f_n!


För inte är det fult att vara avundsjuk! Om någon är avundsjuk på mig så betyder ju det att jag är avundsvärd. Jag har en egenskap som andra värderar så högt att de vill ha, eller att jag har presterat på ett sätt som andra önskar, eller att jag har en sak som någon annan önskar ha.


Däremot är det fult att vara missunsam. Om någon missunnar mig någonting tycker ju de att jag inte gjort mig förtjänt av detta. De tycker att jag inte är en tillräckligt trevlig eller duktig människa för att ha det jag har.


Jag önskar att jag kunde låta mina känslor stanna vid avundsjuka. Men ICKE!

Tänkte först rabbla upp vad jag känner missunsamhet över. Men det blev lite präktigt så jag raderade det. För dessvärre är min missunsamhet långt bredare än så och inte alls så moralisk och politiskt korrekt som jag vill påskina. Jag blir helt enkelt förbannad på folk jag inte riktigt gillar men som har något jag inte anser dem vara värda.


Men om jag är avundsjuk på dig och talar om det, så ta det bara som en komplimang. För känner jag missunsamhet kommer jag med stor sannolikhet inte att poängtera att det du har är (för) bra, utan istället svära över dig tyst så att du inte hör.

Jag ursäktar mig med att jag ju trots allt bara är människa och hoppas att ursäkten är tillräcklig och godtas..


Och ibland är det jäkligt skönt att vara missunsam. Fullständigt politiskt inkorrekt. Jäkligt omoget. Men ack så härligt. När man själv har såna där überjävliga dagar när allt går emot en då är det jäkligt skönt att vända sin ilska och missunsamhet mot någon man på avstånd lite halvt föraktar. Förakt är ju förresten också fult.. Oj, vilken ful människa jag måste vara. Eller också har jag bara en jäkligt dålig dag, trots att bilen gick igenom besiktningen.

Av aretsmama - 10 mars 2010 17:09

Jag vet inte om det är medfött, har utvecklats genom åren eller om det skedde över en natt, men nu erkänner jag för mig själv och för världen och kommer officiellt ut: jag är en bitterfitta.


Jag har börjat reta upp mig på små ovidkommande detaljer. Inte bara så att det blir små irritationsmoment, tvärtom bagateller förvandlar mig till en uppretad surkärring.


Jag älskar människor med positiv livssyn och självständigt tänkande. Dessvärre konstaterar jag att jag inte längre tillhör förstnämnda kategori..


Vad är det som gör mig så jäkla förbannad då? Hrrrm, sa jag att det var en bagatell? Jo, det är det mycket riktigt. Åtminstone för andra.


Facebooksanvändarnas statusuppdateringar driver mig till vansinne. Inte facebookanvändarna (=mina vänner), utan uppdateringarna.


Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!

  

Nähä? Verkligen? Tack FB för dina livsstilsråd. Nu har jag facit! ÄNTLIGEN! (för att citera Gert Fylking vid litteraturpristillkännagivandet)

 


"om du har/har haft eller känner någon som haft cancer klistra då in detta i ......"

 

Varför? Till vilken nytta? Får cancerfonden pengar för att jag gör det? I så fall gör jag det absolut. Annars är det nämligen fullständigt ointressant för omgivningen (och kanske rentav för jobbigt för mig?) vilka sjukdomstragedier jag eller min bekantskapskrets drabbats av. Finns det f.ö någon som inte känner någon som drabbats av cancer??

  


"Tryck "gilla" om jag får dig att le"

 

Tack, jag avstår. Du får mig nämligen att bli förbannad just nu, men i övrigt är du rätt kul.

  

Välj två alternativ av följande som du tycker stämmer in på mig som person.

1. glad 2. snäll 3.kramgo 4.glädjespridare 5 omtänksam etc etc

 

Tack, Facebook! Jag klarar mig nämligen inte utan beordrad bekräftelse från mina vänner där de själva inte ens får ha egna omdömen om mig, utan måste använda sig av förtryckta alternativ.

 

Det ÄR trevligt med kloka visdomsord och positiva utrop. Det ÄR positivt att dödliga sjukdomar uppmärksammas. Det ÄR trevligt att mina vänner inte drabbats av Jantelags-viruset utan helt öppet och utan att ens bli generade är ute med beröm-håven.

Det ÄR inte människorna jag stör mig på. Det är fenomenet. Jag slutar tänka och gör vad FB beordrar mig. Uppmanar FB mig att klistra in detta i min status? Ja men då måste göra det så fort jag bara kan!

 

Ja jag ÄR en riktig bitterfitta. Jag får klåda och högt blodtryck av ovannämnda och liknande statusrader.

 

En FB-vän plockade jag till och med bort från vänlistan för att han vid varje tillfälle han var inne - vilket var OFTA - kom med tjolahoppsantrams och kräk-käcka uppmaningar som "le mot din nästa så får du ett leende tillbaka" och dravel nästan i stil med Åke Catos (som var KOMEDI!!!) krama varandra i trafiken. (jag är nästan hundra proecnts säker på att han hade en almanacka med dagens ordspråk som han citerade!)

Guuud vad jag störde mig! Nu är han tack och lov borta och bloddtrycket håller sig lågt och stabilt.


Jag kan visst vara positiv!

Men jag väljer själv hur och när.

Jag vill inte ha massa måsten om vad jag ska tycka eller tänka framkastade till mig.

Jag vill tänka själv. 

Jag vill inte bli påprackad hallelujautrop. 

Jag vill inte bli skriven på näsan om hur jag ska uppföra mig.

 


Och till er FB-vänner som eventuellt läser detta: Don´t hate me cause I´m beautiful.   

Skapa flashcards