Alla inlägg den 1 mars 2010

Av aretsmama - 1 mars 2010 15:58

Äntligen kan vi vara perfekta. Vi behöver inte längre plastikkirurgi eller inredningshjälp. Facebook, twitter och personliga bloggar har möjliggjort att vi kan vara precis som vi vill vara - och som vi vill att alla andra ska se oss.


Vi kan välja att bara publicera de sötaste korten på våra barn. Vi beskär foton så att den slitna tapeten eller det röriga golvet inte syns. Bara kortet där vi är sminkade och uppklädda används som profilbild. Foton på nybakta bullar och leende barn läggs ut. Vi visar sällan foton på trotsiga barn som rullar sig på golvet i ilska. Disken efter baket syns heller inte ofta.


De dagar vi känner oss som bitterfittor respektive bitterpittar kan vi bara strunta i att uppdatera vår status eller bara tala om för omvärlden att vi dricker kaffe.


Vi visar bilder på våra trevliga middagssällskap men döljer för världen att vi inte orkat diska efter tillställningen och vandrar omkring med huvudvärk och lätt illamående dagen efter sällskapets besök.

Vi berättar om våra möten och våra trevliga arbetsluncher och stimulerande arbetsuppgifter. Ingen på facebook vet hur mycket vi stör oss på Gunnar eller Petra och hur fasansfullt tråkiga möten vi har som a l d r i g verkar ta slut.


En kompis till mig lade ut foton på sig osminkad och "fulklädd". Hon visade överfyllda tvättkorgar och stökiga barnrum. På detta har hon fått reaktioner.

"Hur kan man göra så? Och varför gör man så? Vad får omgivningen för bild av dig och din familj då?"


Personligen hoppas jag på att omgivningen får en bild av henne som mänsklig. Och som så trygg i sig själv att hon inte behöver visa upp en korrekt och nästintill perfekt fasad utåt. Vi som reagerar lever antingen i perfekta hem med perfekta liv och är oförstående. Eller så är vi själva så noga med att välja, beskära och censurera att vi utgått från att hon gjort likadant och förfasar sig över hur det då ser ut när det är ILLA hos henne. Och hur hon ser ut när hon INTE brytt sig.


Kanske är facebook det perfekta sättet. Vi behöver aldrig göra sociala klavertramp. Vi kan alltid vara korrekta. De vi inte håller med kan vi låta bli att kommentera. De vi tycker har rätt ger vi några virituella gillanden. Kanske är detta det ultimata umgänget. Att aldrig stöta sig med någon och alltid ha möjligheten att visa oss från vår bästa sida.


Eller så är cyberumgänget ytligt, opersonligt och intetsägande och i behov av fler ej-korrekta kompisar.


Själv vet jag inte vad jag tycker. För jag gillar att man kan återuppta en massa bekantskaper på FB och kanske t.om återskapa en verklig social relation till. Och med en massa "bekanta" som cyber-vänner vill man ju inte hänga ut sig själv. Men samtidigt så är det vansinnigt tråkigt att läsa att någon "dricker kaffe". Det säger noll om den personen, berättar ingenting. Det behöver inte vara avslöjande, men kanske lite beskrivande. Vem är han/hon nu?


Men jag vet att jag tycker det är skönt att slippa visa upp för bekanta när jag inte orkat diska. Det är även behagligt att bloggarna inte direktsänds med ljud av skrikande, bråkande och arga barn i bakgrunden.

Däremot är det tråkigt att mina vänner som bor långt ifrån mig inte kan delta i mina tillställningar mer än via statusuppdateringar, så då kanske en direktlänk hade varit trevlig..


Det sociala cyberumgänget blir problemfritt och konfliktlöst. Förutom de inre konflkterna vi brottas med i vår jämförelse med andra och där alla är lyckliga i sina relationer, hinner med att arbeta, gå på möten, umgås med barnen, ha tålamod, baka och träna.


För inte är det någon som skriver: nu har jag jobbat, lekt och läst läxor med barn, lagat mat, diskat, gått på möte, spinnat, nattat barn, röjt undan - och nu ska jag gå in i garderoben och grina en stund av utmattning och känsla av otillräcklighet.

 

Länk till spotify och en underbar låt med mycket passande text:

Thåström – En perfekt värld

Av aretsmama - 1 mars 2010 10:54

Att vara knatteledare är banne mig ingen lek. Men för barnen ska det vara det. Barnen ska, uppmuntrade av de vuxna runtomkring, leka sig fram i idrotten. De ska ha roligt och känna att de duger, även när de misslyckas. Knattetränarna är kanske de viktigaste tränarna en förening har. De lägger grunden för att bibehålla och utveckla idrottsintresset hos barnen. Dert kräver kompetens och pedagogisk kunskap. Utan skickliga - och då syftar jag främst inte på tekniskt skickliga - knattetränare står ungdomsidrotten utan utövare.


"Då gör ni så här. OK?" Tränaren visar snabbt och utan noggrannhet för knattarna hur den komplicerade övningen ska genomföras. Knattarna är små. Som yngst 5 år. Som äldst 7 år. Knattarna försöker så gott det går, utan att ens ha förstått hur övningen ska gå till, att härma tränaren.


"Nej, nej inte så! Ni ska inte sparka bollen. Passa bollen!"


Vet alla småttingar ens skillnaden på en passning och ett skott? Förmodligen inte. Vet de skillnaden på bredsida och vristskott? Vet de att det är bra att stoppa bollen innan man passar den vidare för att få bättre bollkontroll. Självklart inte. För de är nybörjare. Vet de ens varför de tränar passningsövningar mot mål? Nej, för ingen har berättat.


"Nej, nej, du ska inte passa bakåt. Passa framåt. Nej, nej, PASSA, inte skjut!"


Ingen ytterligare genomgång. Ingen förklaring. Bara kritik.


Jag har själv varit fotbollstränare. Att uppmuntra och peppa var det första vi fick lära oss på ungdomsledareutbildningen. Att ha roligt. Att låta alla få samma chans, oavsett talang. Att lära barnen att samarbeta att inte skratta åt varandras misstag. Att alla måste få vara med. Tala om att träning är just träning. Träna gör vi för att bli bättre. Alla har varit nybörjare. Och alla gör fel. T.o.m Zlatan missar mål och slår felpassningar. Var jag en perfekt tränare? Naturligtvis inte. Men jag var noga med att alla skulle ha roligt och att alla skulle vara med.


Min son har i ett halvår väntat på att fylla fem för att få börja träna fotboll. För en månad sedan var det äntligen dags. Men var var tränaren? En tonårig kille kommer in med bollnätet och släpper bollarna bredvid bänken. En pappa tar över träningen. Han var helt ok som inhoppande tränare. Glad och lite rolig. Den gången. Nästa gång är det en annan tonåring och en annan pappa. Tredje gången första veckans tonåring och ytterligare en pappa. Den senaste pappan har en träningsoverall med texten "ledare" på ryggen. Pappan är trevlig som pappa. Han är trevlig som vuxenperson. Men han var långt ifrån lämpad som knattetränare.


Självklart ska jag vara glad att någon vill ta sig an knattarna efter allt hafs hit och dit och ostrukturerad träning. Övertygad om att han inte har en aning om hur hans ord lät för oss åskådare och för småkillarna på planen körde han på med den ena komplicerade övningen efter den andra. Duktig på att tala om bristerna hos barnen. Dålig på att ge dem beröm. Och ytterst dålig på att förklara.


Min son är en tuffing. Han kämpar och sliter och är stryktålig. Men igår blev det för mycket. Hans 6-månaders längtan efter fotboll slutade med att han satt i mitt knä och kämpande för att dölja tårarna och viskande till mig: "mamma, jag är helt värdelös. Jag kan ingenting!"


Det skar i mitt moders- och fotbllshjärta att höra och se min lille tappre son ge sådana fruktansvärda omdömen om sig själv.


Idag har jag ringt kanslisten i föreningen. Jag tänker inte låta min son få sin självkänsla knäckt varje söndag. Trots att mitt hjärta brinner för denna klubb så har jag låtit funderingarna gå åt att byta förening eller kanske t.o.m lägga ner sporten helt.  


OM INTE...

jag vet vem ordföranden i ungdomsstyrelsen är. En veteran som varit med sedan jag själv var knatte. En superduktig och urtrevlig ungdomsledare. Förhoppningsvis kan ha ge denna intet ont anande tränaren/pappan rätt utbildning så att fotboll blir roligt igen.

Pappan vill nämligen bara väl. Han, liksom vi andra, tröttnade på oredan och det bristande engagemanget hos tonåringarna (som ju trots allt är tonåringar och kan ursäktas med det) och ville få struktur. Jag hoppas att han snabbt får rätt utbildning och med uppmuntrande ord från övriga ledare får klart för sig hur man bemöter små barn.


Annars bildar jag banne mig ett eget knattelag där jag blir tränare.   

För övningar på den nivån fixar jag allt. Strukturerad är jag. Och peppa småkillar är jag nämligen nästan världsmästare i.


Skapa flashcards