"Nu har jag blivit prissatt. Jag vet nu att jag inte är värd 11 kronor i månaden", berättar min kompis Susanna när vi dricker kaffe i mitt kök. Hon har i snart 20 år arbetat som städare för ett av våra största städföretag.

Hon utbildade sig inom ett annat område men lyckades inte kombinera det arbetet med tre småbarn och en man som i veckor i sträck reser i jobbet. Städjobb 7-16 passade henne perfekt. Då. Hon trivdes jättebra och var glad att hon bytte inriktning. På arbetet kunde hon reflektera och filosofera. Arbetet var visserligen lika tungt då som nu, men tidspressen var långt ifrån den hysteriska nivån den ligger på idag.

Nu har hon en halverad tid, ibland en tredjedel av tiden för att uföra samma jobb. Det finns ingen tid längre för att reflektera. Problemlösningar för att hinna med sitt arbete gör hon gratis för företaget på kvällstid. Hon schemalägger och planerar efter läxläsningen med sina tonårskillar. För sin skull. Hon måste kunna lösa sin vardag utan att drabbas av stressrelaterade sjukdomar eller skador i arbetet.

Direktiven är tydliga; resultatet får inte bli försämrat. För företagets policy är att stå för kvalité och service. Företagets policy är inte att förebygga förslitningsskador, belastningsskador, den psykosociala arbetsmiljön.

För runt tio år sedan blev det modernt att chefer fick som en förmån från företaget att ha städhjälp i hemmet. När Susanna sa till sina chefer att hon inte ville städa andras hem så fick hon svaret att "då får du väl sluta då." Så hon städade villor runt om i regionen.I hennes fall handlade det inte om någon ideologisk princip. Det handlade om att arbetsmiljön i hus är under all kritik. Husstäd är tungt, utan hjälpmedel och trångt. Man måste lyfta tunga möbler för att komma åt. Arbetsställningarna är allt annat än ergonomiskt riktiga.  

Sedan ett par år tillbaka är husstäd en fjärdedel av företagets uppdrag. En riktig förlustaffär. Varför?

Därför att det finns en skillnad på mentalitet i städföretagen jämfört med företagen inom de klassiska hantverksområdena. Hantverkarna vet sitt värde och vet att de behövs när kunskaperna hos den "vanliga" inte räcker till. De höjer priserna i takt med övriga branscher och i takt med de kollektivanstlutnas löneökningar.

Städbranschen ser inte sig själva som en kompetens utan som en service. De dumpar priser för att få ha kvar kunder och säger till de anställda att rappa på, för vi går med förlust där annars. De talar, utan att säga det högt, om för sina anställda att ni är inte värda mer. Ni är inte viktiga.

De anställda är visserligen i stor utsträckning lojala, men främst rädda om sina jobb, så de "rappar på". En stor del av städarna är outbildade och/eller har dålig svenska och har svårt att få mer teoretiska jobb. Susanna har opererat höger axel två gånger och båda händerna en gång. Hon har en nerv i höger armen som hamnat galet och som läkarna inte vet hur de ska operera. Nerven har tydligen koppling till kinden vilket ger henne värk i hela armen, axeln och i ansiktet.

En familj har hon städat huset för i nio år. Först som en tjänsteförmån han fått från sin arbetsgivare. sedan pigavdraget infördes är tjänsteförmånen borttagen och hon går där och städar på uppdrag av familjen. Familjen tycker att 2 timmar i veckan blev för dyrt och har dragit ner till 2 timmar varannan vecka. När hon kommer är huset betydligt smutsigare och dammigare eftersom det inte blivit städat på 14 dagar. Resultatet efter städningen måste dock vara detsamma efter den halverade tiden. Skinande rent. Denna kund är så nöjd med henne, och har dessutom uttryckt att han inte litar på någon annan "det är ju trots allt vårt hem ni kommer hem till" att han uteslutande vill ha henne. Smickrande - och puckat!

Nu har städföretaget höjt timpriset med 2,25 kr. Så i månaden kostar Susannas slit 11 kronor mer i månaden än tidigare för familjen - FÖRE pigavdraget.

Detta tyckte mannen i familjen var alldeles för dyrt och har meddelat Susanna att han kommer att säga upp städet, såvida de inte kan tänka sig att låta honom ha kvar det gamla priset som "trogen kund".

Susannas närmaste chefs reaktion blev inte som Susanna tänkt sig. Istället för att gilla läget, möjligtvis svära över hans snålhet, och ragga annan kund blev chefens svar: "Men herregud, vi har inte råd att förlora honom. Han får ha kvar sitt gamla pris." 

Rasande och förödmjukad svarade Susanna: "I helvete heller! Varför ska han få ett undantag? Är det så ni värderar mitt jobb, att det inte är värt en höjning på 11 kronor i månaden. Och anser inte han att jag som i nästan tio år gett dem servicen att komma hem från arbetet till ett städat och väldoftande hem är värd 11 spänn då vill jag inte ha honom som kund. Går du med på det, då kan du också göra en schemaändring på mig. För om jag ska utföra ett jobb åt någon så utgår jag från att jag ska värderas likt andra yrkeskompetenser och att jag liksom andra som gör ett bra jobb ska uppskattas och belönas för det."

Hur det går är inte klart ännu. Chefen sitter med beslutsångest. Mannen i familjen har fortfarande inte kommit fram till ett slutgilitigt beslut. Susanna lämnar alltid en trevlig hälsning på listan över "att göra" i huset när arbetet är slutfört.

Sist gång lämnade hon en annan hälsning: Jag har tvärtemot vad du bad mig om föreslagit att du inte ska få rabatt. Jag tycker nämligen att jag efter nio år i ditt hus bör värderas högre än en liter mjölk i månaden."