Ursäkta mig, men hur puckade får människor lov att vara utan att det ska anses  kriminellt?

Såg en dialog på Facebok där killar (och en tjej?!?) hånade damfotboll och damhockey. De raljerade över hur pinsamt det var att titta på, att det var löjligt att kalla det sport etc etc.

Jag erkänner att jag inte heller tycker det är lika underhållande att se på som samma sport med manliga utövare. Det är snabbare spel och tekniskt bättre på herrsidan. Men varför det?

Tror någon vid sina sinnes fulla att bollkänsla är en nedärvd gen som enbart männen begåvats med? Tror de att den kvinnliga delen av jordens befolkning är födda utan den del av hjärnan som hanterar en puck?

Kvinnor har genetiskt mindre muskelmassa än män. Män är på grund av sina fysiska förutsättningar snabbare och starkare än kvinnor. Nu pratar vi FYSISKA förutsättningar.

Är det någon i den här puck(o)-tråden som har tänkt på de sociala och praktiska förutsättningarna?

Hockey. Hur många tjejer spelar egentligen hockey i Sverige? Det går inte ens att räkna i procent, så få är det. Med bara få utövare i hela landet förväntar vi oss alltså att underlaget för talang ska vara detsamma som på herrsidan där varje stad har minst ett hockeylag. Alla dessa blir per automatik ingen ny Foppa. Precis så är det på den kvinnliga sidan. Det finns kanske en max två verkliga talanger, om ens det, som skulle kunna bli en något långsammare och något svagare Foppa. På herrsidan finns det fler; kanske inte procentuellt - men i antal. Vilket gör det mycket lättare att plocka fram eliten och maxträna dem. Vad har tjejerna för träningsförutsättningar? Vilken liga får de spela i?

Fotboll. Även här är det långt fler killar än tjejer som spelar fotboll. Men fotboll är trots allt en av de största idrotterna på tjejsidan. Men hur ser förutsättningarna ut? Hur ser föreningarnas jämställdhetsplaner ut? Och hur praktiseras de i verkligheten?

När jag var liten fixade min pappa (som var aktiv i en fotbollsförening eftersom min storebror spelade) så att det blev ett tjejlag. Jag undrade och undrade. Ville och ville. Hängde på brorsans träningar och spelade med honom och hans kompisar så fort skolan var slut. Pappa ville självklart att hans barn skulle få samma förutsättningar och tjatade på styrelsen tills det blev ett tjejlag. Vi strömmade till från alla närliggande stadsdelar.

Men...klubben placerade oss på en gräsplätt utanför planerna och utan mål. Vi fick använda koner som mål. "Planen" var gropig. Möjligtvis fick vi dela av en plan och samsas med de myckte yngre killarna.

När vinterträningen var igång fick vi ALLTID små gymnastikhallar. Killarna, även de yngre, fick stora hallar. Vi, lika många som i ett normalt killag, fick trängas och turas om att matchträna i den lilla hallen. Mål fanns inte. Vi spelade plintfotboll!!!

Vid match fick vi ha de tröjor som killagen slutat använda eftersom nyare matchställ hade kommit. Tränarna var uteslutande en pappa eller mamma. Att någon annan skulle träna oss var nog aldrig ens uppe för diskussion.

De jämnåriga killarna åkte på cuper och turneringar både i och utanför regionen. För oss fanns det aldrig pengar. Inte en enda gång som ungdomsspelare åkte vi iväg någonstans. ALDRIG!

När vi blev 16 år och började träna med damlaget fanns det lite mer resurser, men fortfarande skrämmande lite i jämförelse med herrsidan.

Tjejfotbollen i föreningen höll då på att dö ut. Det fanns inte underlag. Sas det. Linda och jag vägrade tro på det och sa att vi kunde bli tränare. Vi fick gå en gedigen utbildning och uppmuntrades mycket. Vi satte upp ett anslag på en skola. Efter bara ett par träningar hade vi så så många tjejer på träningarna att vi fick dela upp dem. Vi blev inte tränare för ett lag, som vi trott. Vi tränade tre lag. Uppenbarligen fanns det ett underlag..

Tagna på sängen fanns kostnader för tjejerna så klart inte budgeterade. Inte heller hade man planerat för dem. Så trots att vi hade så många tränande ungar fick vi fortfarande nöja oss med små gymnastiksalar, utan mål. Ingen tänkte på (eller var beredd att ta striden men pojklagens tränare) att det kanske varit smartare att låta 35 tjejer ha den stora gympahallen och 15 killar ha den minsta... Vi fick de sämsta träningstiderna. En gång åkte vi fem mil för en turnering. En gång.

Linda och jag var inte fyllda 17 år när vi blev tränare. Men vi tog seriöst på det. Vi planerade övningar strategiskt i vår pärm. Vi deltog i utbildningar och studerade andra tränare. Våra tjejer blev visserligen väldigt framgångsrika. Men framförallt hade de vansinnigt kul. Nästan ingen slutade - men fler och fler kom.

Efter ett par år som tränare flyttade jag efter gymnasiet till en annan stad för att plugga. Linda kunde av förklarliga skäl inte dra hela lasset själv. Vi hade ju dels vår egen träning med matcher och sedan tjejernas alla träningar och matcher och däremellan skulle vi planera träningar. Vi var på klubben varje dag.För en tonåring är det alldeles för tungt att göra helt själv. Så vi meddelade att det tyvärr inte fungerade, så till hösten får någon annan ta över.

Japp, det var snart 20 år sedan. Nu har klubben ingen tjejfotboll. Det finns tydligen inget underlag.

Det märkliga är att "underlaget försvann" i samband med att tränarna gjorde det. Det tillsattes nämligen ingen tränare.

Tjejer har inte sämre motorik, sämre kordination, sämre förmåga att tänka strategiskt eller att läsa av spel eller människor.

Vad tjejer däremot har är orättvisa förutsättningar.

Du kan inte förvänta dig att super G-åkaren från Senegal ska få OS-medalj. Han har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan inte förvänta dig att skidåkarna från Fidji-öarna ska åka som Northug. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan heller inte förvänta dig att damerna inom hockey och fotboll ska kunna jämföras med herrarna. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Så till alla er puckon som anser att damfotboll och damhockey inte borde kallas sport och som hånar utövarna: Använd huvudet bara en liten, liten stund! Se världen som den är, inte som du väljer att se den.

Är städarens arbetsvardag överhuvudtaget intressant när pigdebatten mojnat? Och handlar debatten ens i nuläget om de som utför jobbet? Principer, jobbtillfällen och ideologi diskuteras för fullt bland partiernas talespersoner. Men vem bryr sig egentligen om den som utför jobbet? Ett inslag på SVT där du filmar en städande dam ger inte direkt någon bild av städarens vardag.

För några dagar sedan skrev jag en blogg där städaren Susanna jämförde sitt värde med priset på en liter mjölk i månaden. På den bloggen har jag fått stort gensvar – inte i jämförelse med andra bloggar utan i jämförelsen hur många besökare jag normalt sett har, vilket är ytterst få. Här lyckades jag mitt i pigavdrags-/RUT-avdrags/hushållsnära tjänster-debatten få in en blogg om en städare som just anlitats för detta avdrags skull.

Jag är så klart jätteglad över gensvaret, missförstå mig inte. Men en del av mig blir lite nedstämd. Nu är det valrörelse på gång. Partiledardebatterna duggar tätt. Av ideologiska skäl, vilket vi är för eller emot så väcker pigdebatten känslor. Men för städaren är det i vardagen inte så himla väsentligt om ägarna till de hus de städar får skatteavdrag eller inte. För städarna är det helt andra bekymmer som kantar deras arbetsvardag.

Det är också avtalsrörelse på gång. Hur många engagerar sig i det sammanhanget i städarnas vardag? Städarnas fackförbund, Fastighets är ett litet förbund och får knappt något utrymme alls i massmedia. Möjligtvis får de en notis när avtalet är undertecknat av de båda parterna.

Visste ni att:

…väldigt många städare arbetar helt ensamma?

…att det på många företag saknas möjlighet för de anställda att träffas? Utöver de obligatoriska arbetsplatsträffarna 1 gång/termin så saknar en majoritet av städarna kontakt med arbetskamrater och/eller chefer.

…många inte har en aning om vem de jobbar med. De åker direkt till stället de ska städa och pendlar under dagen mellan olika företag de städar på alternativt är på ett och samma företag hela dagen.

…den fackliga anslutningsgraden för städarna ligger långt under genomsnittet. Med stor sannolikhet inte av ovilja utan snarare brist på vetskap om vart man vänder sig. Att man inte har någon annan än sin chef att diskutera saker med eftersom man inte träffar några som helst kamrater, inte heller de fackligt förtroendevalda.

…städarna förväntas använda sin egen bil i tjänsten att ta sig mellan platserna i regionen de ska städa? Där förvaras städutrustning, kemikalier, blöta, smutsiga, illaluktande moppar. Hur många snickare eller målare tror ni av sin arbetsgivare förväntas köra flera mil/dag med sin egen bil fullproppad med arbetsredskap? Glömde jag nämna att få, om ens något, städföretag står för självrisken om man krockar?

…att om städarna vägrar köra sin egen bil och istället vill åka kollektivt ofta blir utskällda, idiotförklarade samt nekade. Då tvingas nämligen städföretagen att minska ner på arbetsställena för att den anställde ska hinna med att utföra arbetet under sin arbetstid. Detta trots att det saknas krav på egen bil i anställningsbeviset. Utan stöd från kamrater (eftersom man inte vet vem de är) är det inte lätt att stå på sig och kräva.

…att städarna ofta inte får rast på hela dagen eftersom de saknar ställe att äta lunch på och att möjlighet till fikapaus nästintill är obefintlig. De som är på ett och samma ställe hela dagen får ofta av företaget som anlitat städ använda personalens fikarum eller liknande. Men i övrigt är lunchrast till stor del en omöjlighet. Att åka, ibland flera mil, till städföretaget för att sätta sig i fikarummet där är uteslutet eftersom det inte hinns med + att det inte ersätts som milersättning, eftersom det är rast.

…att städtiden halveras för att de som köper tjänsterna inte är beredda att betala och att städföretagen accepterar det eftersom ”de inte har råd att förlora dem”.  Det de anlitande företagen sparar i städpengar betalar städarna istället med förslitningsskador och utmattning.

…städaren förväntas utföra samma arbete utan förändrat innehåll och utan förlorad kvalité på hälften av den tid de tidigare haft för att utföra samma arbete?

…att ingångslönen för en städare precis passerat gränsen på 17000 kr/månaden.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men nöjer mig med det här för tillfället. Jag personligen hoppas på en rödgrön regering som omedelbart plockar bort RUT-avdraget. Men för en städare handlar vardagen om så mycket annat.

För att återigen citera Susanna: "Jag skiter väl i ifall de ser mig som en piga eller städkärring. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag är värd. Det är ju deras människosyn det är fel på och jag kan bara beklaga deras trångsynthet. Men jag ska inte tas för given. Det ska inte vara tillåtet att kritisera mig på andra grunder än du kritiserar andra yrkesgrupper. Alla har vett på att förstå du inte kan halvera en rörmokares tid om du vill få dina läckande rör tätade. Men ingen förstår att toaletterna inte blir rengjorda eller listerna inte dammade om du plockar bort hälften av min tid.

Se ner på mig som människa om du mår bättre av det, håna mitt yrkesval om du vill det, men använd ditt sunda förnuft!

För 100-50=50 hur du än räknar. Tar du bort halva min tid så tar du också bort hälften av mina tjänster."