Jag kan just nu inte beskriva i ord hur tacksam jag är att bo i detta land och framförallt hur tacksam jag är att min minsta lilla skrutt är född i detta land.

Såg max tre minuter av den mest tragiska dokumentären sedan "rumänska barnhemsbarnen" i slutet av 80-talet.

Bulgariens bortglömda barn. Programinformationen sade att det skulle handla om en liten by på Bulgariens landsbygd där merparten av arbetskraften bestod av barnhemsbarn. Det vet inte jag eftersom jag såg informationen om programmet efter att jag med tårarna rinnande redan zappat vidare.

Men jag såg barn med handikapp på ett barnhem. Döva, blinda, fysiskt handikappade, förståndshandikappade, autistiska. Jag såg undernärda barn med förtvinade muskler eftersom de var fast i sina sängar. Jag såg massor med ensamma barn, utan ömhet eller närhet eller ens samtal från personal.

Jag såg de starkare barnen stjäla de svagare barnens grå sörja, som var tänkt som mat, vid bordet för att överleva. De minsta och mest behövande barnen fick den minsta och sämsta maten. Barnen dog på grund av bristande vård, kunskap och närhet från personal och för näringsfattig föda.

Min yngsta lilla son kommer inom kort troligtvis att dubbeldiagnostiseras inom autsimspektrat med grav ADHD och en lindrig autism. Här i Sverige har han särskilt stöd på dagis, pedagogik anpassad för honom där han i lugn och ro får träna och leka eftersom han som hyperaktiv och med oförmåga att sålla ljud blir trött och fullständigt okoncentrerad när det är oroligt omkring honom. Här får han hjälpmedel, specialutbildad personal, en offentlig vård som ser till hans behov. Han göms, eller glöms, inte undan. Han får vara precis den han är, med samma rättigheter som alla andra.  Så ser hans vardag ut. TACK GODE GUD!

Hur hade den sett ut om vi bodde på Bulgariens landsbygd?

Jag blev fysiskt illamående av de få minuterna vid TVn. Jag grät så jag skakade. För första gången i mitt liv kände jag, om inte hat, så en stark avsky. Avskyn riktar sig mot Bulgariska myndigheter. Visst inser väl även jag att Bulgarien långt ifrån är det enda landet med denna problematik. Men nu är Bulgarien min måltavla.

Just nu kan jag inte känna något annat än att jag skulle vilja svära en förbannelse över de Bulgariska myndigheterna. Må de brinna i helvetets eldar!

Nu när förbannelsen är uttalad ska jag bära in barnen i min säng och trängas och krama och pussa på dem tills jag somnar. Samtidigt som jag tackar ödet att vi är födda här.

Jag bara önskar att de bortglömda barnen också blev kramade och pussade och kunde vara tacksamma att de var födda just där...

Efter att ha varit vaken i runt en kvart i morse så började jag plötsligt, och utan känd anledning, att koka inombords. Det var som att jag hade en stor fet ilskeklump i halsen som slet och kämpade för att få komma ut. Någon ljuv varelse var jag inte i morse. Kraften jag uppbådade för att ha tålamod med barnen (som inte alls var stökigare än vanligt) kan nog bara jämföras med kraften och viljan ett vasalopp kräver.

Jag var förbannad på att ha 18 kronor på kontot.

Jag var arg på att det sägs att den berömda lågkonjunkturen varit nere och vänt - men att vi vanliga dödliga inte märker någon som helst skillnad.

Jag var arg på att internationella kvinnodagen fortfarande behövs uppmärksammas. Och ännu argare på att den inte gjorde någon som helst skillnad för någon kvinna igår.

Jag var arg på att min nyss fyllda 5-åring som just lagt av med sitt 4-årstrots istället har upptäckt att man kan retas genom att prata med tungan nedkörd mellan underläpp och tänder.

Jag var arg för att min 3-åring som alldeles strax blir 4 år redan har anammat 4-årstrotset.

Jag var arg för att jag fick svallningar till följd av en alldeles för varm lägenhet (och förmodat stigande blodtryck).

Då blev jag arg för att jag om sådär en femton år när klimakteriet smyger sig på kommer att uppleva det här dagligen.

Sedan blev jag arg på alla som hånar det helvetiska klimakteriet som väldigt få av det kvinnliga könet slipper undan.

Jag blev förbannad på kommunen som stänger dagis för utbildning på en onsdag (istället för på en fredag när alla 15-timmarsbarn ändå måste vara hemma) vilket innebär att alla vi med 15-timmarsbarn istället får 11,5 timme på dagis den här veckan, utan varken tidsmässig eller ekonomisk kompensation.

Jag var arg för att jag gått med på att sitta hårmodell och använder varje barnfri tisdag till att sitta i en frisörstol och bli stajlad.

Sen surade jag över att jag visste att jag måste hem och få ur stajlingen ur håret för att inte gå omkring och se Oscars-galafriserad på dagis och Hemköp.

Jag var arg över att det inte finns några som helst bilskrapor (trots sex stycken provade modeller) som funkar att skrapa bort isen på framsrutans insida.

Sur och grinig och med dåligt spelat intresse av berättelserna i bilen om varför Giganotosaurusen är grymmare än T-Rexen åkte vi till dagis.

Kanske hade jag kunnat bli på bättre humör om jag försökt tänka positivt. Men det ville jag inte ens försöka göra. För övrigt hade jag inte ens kraft att göra det då. Ilskan kokade i mig.

På dagisets parkering fanns det en plats ledig, vilket inte hör till vanligheterna. Jag behövde inte backa upp på cykelvägen och blockera ev cyklisters väg. Och jag slapp utskällning från (med all rätt) arga fastighetsskötaren som inte kom fram med sin traktor.

Killarna klev utan tjafs ur bilen och stegade snällt in i dagisets tambur. De hängde upp sina kläder och kramade glatt om mig inne på avdelningen.

Jag fick leende godmorgon-hälsningar från de andra 15-timmarsföräldrarna. Dessutom fick jag mig ett gapskratt när en dagispappa generat berättade om sin nyss fyllda 2-åring som sprungit rätt fram till en 1-åring och dunkat en låda i huvudet på henne. Bilden jag fick i huvudet av denna lilla tjej med en stor låda högt över huvudet med blick och steg fokuserade på den ännu mindre tjejen var rasande rolig.

Jag åkte, lite bättre till mods, till frisören.

Där fick jag kaffe och "allt om trädgård". Stora prunkande pioner log mot mig från tidningen.

Ena frisörskan sa leende: "Det är rätt gott att komma hit va och bara få sitta? Här hjälper det inte att du har disk hemma och leksaker på golvet för du kan inte göra ett skit åt det ändå när du sitter här."

Jag kände hur axlarna smög sig neråt igen och hur rynkan mellan ögonen inte längre var av ilska utan av att jag log tillbaka. Helt sant. Jag kunde inte göra ett skit mer än att dricka kaffe, titta på skånska trädgårdar få håret tvättat och, bortsett från lite småprat med andra vuxna, bara ha tyst, tyst och lugnt omkring mig.

På tisdag får jag gratis klippning och hårfärgning som tack för att jag ställt upp.

Utanför sken visst solen. Jag hade när jag åkte från salongen en och en halv timma på mig hemma innan barnen ska hämtas. Jag får inget (vad jag vet) besök i eftermiddag så röjandet hemma måste inte alls göras före jag hämtar barnen. Plötsligt känns livet rätt skönt. Så nu sitter jag här med min kaffekopp. Från hallen och in i rummet doftar rökelsen cinnamon från indiska härligt.

Det är underbart när helomvändningarna går åt rätt håll!