Jag vet inte om det är medfött, har utvecklats genom åren eller om det skedde över en natt, men nu erkänner jag för mig själv och för världen och kommer officiellt ut: jag är en bitterfitta.

Jag har börjat reta upp mig på små ovidkommande detaljer. Inte bara så att det blir små irritationsmoment, tvärtom bagateller förvandlar mig till en uppretad surkärring.

Jag älskar människor med positiv livssyn och självständigt tänkande. Dessvärre konstaterar jag att jag inte längre tillhör förstnämnda kategori..

Vad är det som gör mig så jäkla förbannad då? Hrrrm, sa jag att det var en bagatell? Jo, det är det mycket riktigt. Åtminstone för andra.

Facebooksanvändarnas statusuppdateringar driver mig till vansinne. Inte facebookanvändarna (=mina vänner), utan uppdateringarna.

Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!

Nähä? Verkligen? Tack FB för dina livsstilsråd. Nu har jag facit! ÄNTLIGEN! (för att citera Gert Fylking vid litteraturpristillkännagivandet)

"om du har/har haft eller känner någon som haft cancer klistra då in detta i ......"

Varför? Till vilken nytta? Får cancerfonden pengar för att jag gör det? I så fall gör jag det absolut. Annars är det nämligen fullständigt ointressant för omgivningen (och kanske rentav för jobbigt för mig?) vilka sjukdomstragedier jag eller min bekantskapskrets drabbats av. Finns det f.ö någon som inte känner någon som drabbats av cancer??

"Tryck "gilla" om jag får dig att le"

Tack, jag avstår. Du får mig nämligen att bli förbannad just nu, men i övrigt är du rätt kul.

Välj två alternativ av följande som du tycker stämmer in på mig som person.

1. glad 2. snäll 3.kramgo 4.glädjespridare 5 omtänksam etc etc

Tack, Facebook! Jag klarar mig nämligen inte utan beordrad bekräftelse från mina vänner där de själva inte ens får ha egna omdömen om mig, utan måste använda sig av förtryckta alternativ.

Det ÄR trevligt med kloka visdomsord och positiva utrop. Det ÄR positivt att dödliga sjukdomar uppmärksammas. Det ÄR trevligt att mina vänner inte drabbats av Jantelags-viruset utan helt öppet och utan att ens bli generade är ute med beröm-håven.

Det ÄR inte människorna jag stör mig på. Det är fenomenet. Jag slutar tänka och gör vad FB beordrar mig. Uppmanar FB mig att klistra in detta i min status? Ja men då måste göra det så fort jag bara kan!

Ja jag ÄR en riktig bitterfitta. Jag får klåda och högt blodtryck av ovannämnda och liknande statusrader.

En FB-vän plockade jag till och med bort från vänlistan för att han vid varje tillfälle han var inne - vilket var OFTA - kom med tjolahoppsantrams och kräk-käcka uppmaningar som "le mot din nästa så får du ett leende tillbaka" och dravel nästan i stil med Åke Catos (som var KOMEDI!!!) krama varandra i trafiken. (jag är nästan hundra proecnts säker på att han hade en almanacka med dagens ordspråk som han citerade!)

Guuud vad jag störde mig! Nu är han tack och lov borta och bloddtrycket håller sig lågt och stabilt.

Jag kan visst vara positiv!

Men jag väljer själv hur och när.

Jag vill inte ha massa måsten om vad jag ska tycka eller tänka framkastade till mig.

Jag vill tänka själv. 

Jag vill inte bli påprackad hallelujautrop. 

Jag vill inte bli skriven på näsan om hur jag ska uppföra mig.

Och till er FB-vänner som eventuellt läser detta: Don´t hate me cause I´m beautiful.   

Jag går här och väntar på att det ska bli fredag. På fredag ska nämligen kombilotteriets föreståndare personligen ringa och gratulera mig till miljonvinsten. Om jag får bestämma alltså. Grytlappar, ugnsformar, grillbestick och trädgårdsbestick i all ära, men det är cash jag vill ha. Pengar att bada i. I övrigt har mitt hushåll allt jag behöver. Jag vill inte ha konformade tomtar i glas, oavsett vem konstnären bakom dem är. Skålar i kristall har jag sedan tonåren sagt ifrån att jag INTE vill ha i present - och vill definitivt inte ha dem i lotterivinst heller.

Så på fredag när jag får samtalet om miljonvinsten ska jag skrika högt av glädje, släppa några tårar av lycka. När jag gjort det, då ska jag:

Ringa banken och tala om att jag så snart jag fått in pengarna på kontot vill amortera vill betala av mitt lån.

Jag ska kasta mig iväg till billgallerior för att kika in lämpligt objekt för att byta in min bil mot en nyare, bättre, pålitligare och säkrare.

Jag skulle ringa dagis och försäkringskassan och meddela en inkomsthöjning.

Jag skulle kolla upp hur mycket det kostar att borra ny brunn och dra in vatten i sommarstugan.

Jag skulle slira in på systemet och köpa snuskiga mängder champagne.

Sedan skulle jag fira med flickorna tu som passande nog kommer hit denna kväll.

Jag skulle sedan somna gott på natten efter en himmelsk mängd champagne - med vetskapen om att jag inte behöver oroa mig för bilbesiktningen nästa torsdag eller för att jag måste köpa nya sommardäck.

Jag skulle somna med lättnaden att alla räkningar kunde betalas utan hjälpsamma föräldrars inblandning, inte bara denna månad - utan för låååååång tid framöver. Jag skulle somna och veta att jag kan köpa present till Edvins 4-årsdag om en månad.

Pengar gör ingen människa lycklig. Men brist på dem kan göra en människa olycklig. Pengar gör en människa friare, lugnare och med färre orosmoment.

Så, likt alla fredagar, är jag även denna fredag övertygad om att bli uppringd av lotteriföreståndaren i egen hög person. Jag ser fram emot samtalet, och tackar på förhand!