Man vet att man inte har så mycket party över sig när man tycker att man är rebell för att man tar ett glas rödvin en söndag.

Man vet att man inte är så mycket party när man inte har koll på krogar som slagit igen eller öpnnat i den lilla staden man bor.

Man vet att man inte är så mycket party när man på fingrarna kan räkna totala antalet vuxenträffar (utanför dagistamburen och Hemköp) senaste månaden.

Man vet att man inte är så mycket party när man nynnar signaturmelodin till "fåret Shaun" istället för...ja egentligen vad som helst.

Man vet att man inte är så mycket party när man sminkar sig för att gå på nämndmöte.

Man vet att man inte är så mycket party när man tycker att man är cool som kan spela PS2 lika bra som sin 5-åring.

Man vet att man inte är så mycket party när man noterar med ett nickande godkännande att "Ta bort"-sprayens etikett har ny layout.

Man vet att man inte är så mycket party när man gläds åt möjligheten finns att fika med vuxna på det nyöppnade leklandet.

Man vet att man inte är så mycket party när ett enda glas rödvin märks av - och inte gör mig sprudlande utan bara sömnig.

Plötsligt hamnade jag mitt i en självrannsakan. Inte med tyngdpunkt på det kritiska, utan en ganska objektiv sådan. Helt uppenbart är att jag inte hängt med i min egen utveckling.

Letade efter kul-tjejen. Länge och noggrant. Dessvärre får jag konstatera att hon lyser med sin frånvaro. Kvar är jag; lika spännande som ett glas 1+4 blandsaft.

När, hur och varför hände detta? Mitt liv är lika dramatiskt som kön till Hemköps kassa. Det händer med andra ord inte mycket. Och med den meningen smickrar jag mig själv. För sanningen är nog snarare att det händer i princip ingenting alls.

Med nostalgi minns jag att det fanns en fnittrig partypingla med massor av energi och som var med på det mesta; bara det var kul. Jag minns en person som levde för stunden och inte tänkte så mycket på konsekvenserna av det (som trots förmaningar och skrämselpropaganda från vuxnare och klokare faktiskt aldrig blev särskilt ödesdigra). Jag tog massor av initiativ till kul grejjer och hängde utan minsta tvekan på kompisars initiativ.

Nu tänker jag efter före. Jätteklokt. Och skittråkigt.

De få gånger jag är ute på bus så kommer jag på mig själv att tänka "jag kanske ska ta det lite lugnare, killarna kommer ju hem imorgon. Det är inte värt att vara för bakis". (Och hur kul är man om man mitt i partajandet ens tänker den tanken?!)

Ööööh, nu i självrannsakans stund ställer jag mig frågan: "har man någongång i bakis och skakisens stund när man legat i soffan med illamående och huvudvärk tyckt att det var värt det?"

Ganska exakt varje helg lovade jag mig själv att aldrig mera dricka.

Och varje kommande helg konstaterade jag att det var skitkul att parta och umgås med kompisar och nya och gamla bekanta. Självklart är det värt en dag i bakrusets tecken! Nu också!

Ja, jag har relativt små barn. Och? Skulle de ens märka om jag var lite tröttare än vanligt en lördag? Mitt samvete skulle ändå tvinga mig till att besöka lekplatser, fixa mat och vara barn-social. Ju sämre jag mått desto präktigare mor har jag blivit.

Slutsats: barnen mår bra av att deras mor får festa loss emellanåt!

Det är klart att jag är glad att vara vuxen. Frågan är bara om jag är glad att vara tant. För det är nog precis det jag blivit. Jag dricker två, kanske tre, glas rödvin på fredagkväll innan jag går och lägger mig. Jag är trött, uttråkad och tänker efter före.

Jag är politiskt korrekt. Och jag är urtråkig.

Jag trodde jag skulle bli en skrattande morsa. Istället har jag blivit en förmanande morsa.

Jag trodde jag skulle bli en kul vuxen. Istället har jag blivit en klok vuxen.

Det är inget fel med det. Tvärtom är det positiva egenskaper. Men jag behövde kanske inte ha rensat bort skrattet och det roliga och bara bli förmanande och klok.

Vardagsvyerna vidgas inte direkt av att det enda jag ser är dagis och Hemköp. Förutom de dagar jag höjer dramatiken genom att ta bilen till Coop Forum eller Willys. Maximal spänning nås när vi hittar en ny och rolig lekplats. Jag ser fram emot ett nämndmöte för att det innebär tid hemifrån.

Vad har hänt med mig?

Det finns så klart praktiska begränsningar. Två stycken: Brist på barnvakter. Brist på pengar.

Man måste kanske inte ha barnvakt för att ha kul? Man måste kanske bara ha roliga kompisar? Får man de vänner man förtjänar?

Så, hade jag bara haft roligare kompisar (ja, flertalet av dem har också hamnat under granskande lupp) så hade det inte varit ett problem. De är alltid, alltid välkomna hit. Vi kan sitta här och lyssna på musik, dricka rödvin och tjöta, sjunga singstar, spela sällskapsspel eller busringa till statsministern. Vad som helst bara jag har skitroligt!

Man måste ha kul ibland! Och ja, så klart har jag kul - ibland! Men alldeles för sällan. Jag längtar efter Bea som försvann. Hon som hade kul idéer och som inte bangade för något. Hon som skrattade så att tårarna rann och magen krampade. Jag saknar hon som var övertygad om att det löser sig. Hon som inte tog ansvar för allt och alla. Hon som var glad och intensiv.

Jag vill forftarande skratta så att magen krampar. Jag vill fortfarande ha vansinnigt kul. Jag vill fortfarande vara "för mycket" så att jag blir jobbig.

Men jag tar väl min blandsaftspersonlighet och gör mig lite kaffe och kollar Nicke Nyfiken. Och idag blir det ju våfflor hos mormor och morfar.

Nej, vad säger ni? Mer kaffe någon? Och ta för guds skull för er av alla sju sorters kakor!

Psst, ta gärna med en flaska rödvin och partycigaretter och kom hit. Jag är alltid hemma. Ta gärna med dig en eller flera kompisar också. Jag BEHÖVER vidga mina vyer och göra nya bekantskaper. Jag är förbannat trött på att vara blandsaft 1+4!