Igår var jag hos frisören. Där bläddrade jag i en tidning och fastnade i en intervju med journalisten och författaren Annette Kullenberg. Hon bloggar. Hon sade i intervjun att hennes vänner inom den så kallade ”kultureliten” tyckte att bloggandet var (minns inte ordagrant men innebörden var) trams och inte fint nog.

Annette Kullenberg bloggade ändå. Som känd och erkänd journalist kan du säkert göra det utan att det är ”fult”. Men, om det är sant som Annette Kullenberg sa, att den så kallade eliten inom kulturen anser det vara fult att människor äntligen börjat använda sig av det skrivande ordet känns både främmande och skrämmande.

Är det någon som borde uppmuntra människor att skriva så är det väl just de som har som yrke att genom det lästa ordet, det skrivna ordet, sina målningar eller skulpturer uttrycka känslor och sinnesstämningar?

Borde de inte vara glada att det växer fram en hel generation som trots läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, språksvårigheter och usel grammatik bloggar på - utan att be om lov och utan att be om ursäkt?

Inte tycker jag det är roligt att läsa en blogg med ett ungefärligt innehåll som ”idag hadde vi  matteprov. Blääää. Men sen var jag och red och sen kom tessan hit och kekade semla.”.

Men det är inte roligt för MIG. För den som skriver det är det roligt. För hennes kompisar och familj är det säkert också roligt.

Mina bloggar är enligt andra inte heller lockande eller underhållande. Jag har nästan inga läsare alls. Men det hindrar inte mig. För det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att jag VILL skriva och att jag FÅR skriva. Och framförallt att jag VÅGAR skriva.

Arbetarklassen har alltid läst skönlitteratur i betydligt mindre utsträckning än medel- och överklassen. Arbetarklassen var rädd för att skriva. Dagens tonåringar bloggar för fullt, oavsett vilken samhällsklass tillhör. Det är ju fantastiskt. Kanske kan bloggandet också bli ett steg till att läsa mer? När man vant sig vid det skrivna ordet kanske man också vill läsa det skrivna ordet?

För några år sedan lyssnade jag på en ”kulturmänniska” som ondgjorde sig över skräplitteratur. Bridget Jones dagbok var dravel (själv skrattade jag så jag skrek när jag läste den). Marian Keyes (som jag personligen är mycket svag för) var skräp. Danielle Steel var skräp (henne läste jag som tidig tonåring).

Ja, kanske är det skräp i hans värld. Men inte enligt resten av världen. För de har sålt i miljoner exemplar. De är lättlästa och underhållande. Perfekta nybörjarböcker med andra ord.

Den som inte läst böcker sedan de obligatoriska böckerna i grundskolan kanske inte börja med ”Krig och fred” ? Hur stor är sannolikheten att hon/han kommer att orka igenom den? Läsning och skrivande är precis som allt annat; Du måste träna för att bli bättre. Du måste slussas in i lagom takt för att få upp och behålla intresset.

Läs Danielle Steel! Skriv att du ska åka och rida på din blogg. Bara du läser och bara du skriver.

De kloka personerna inom kulturvärlden som inte är för fina (t ex bibliotekarier) vet att det är bättre att läsa ”skräplitteratur” än att inte läsa alls. Hon/han vet att det är bättre att skriva om tråkiga matteprov än att inte skriva någonting.

Ord är kunskap. Ord är klokskap. Ord är erfarenhet. Och framförallt: Ord är makt.

Blogga på allihop! Så mycket ni bara kan. Och kom ihåg att eliten inom kulturvärlden är liten. Resten av kulturvärlden däremot är stor, klokare och betydligt mer öppensinnad och definitivt mindre uppfylld av sig själv.