...av Filozophie.

Smickrad och självuppfylld måste jag förstås fylla i följande 4 luckor med följande 4x4 svar.

4 Tv-program jag ser på: bolibompa (tjohooo.......?), Cougar Town, Uppdrag granskning och Will och Grace (05.15 varje morgon)

4 saker jag gjort idag: åkt varm buss mellan kalla studiebesök, retroaktivt lämnat pengar i presentpott till arbetskompis som fyllt 45 år (låg hemma och kräktes under insamling och firande), tjuvstartat pepparkaksprovningen med mina söner och mina föräldrar framför filmen "Horton", pratat med försvunnen/återfunnen (nåja, men i alla fall intehörtspåettpardagar-)Örebroflicka.

4 saker jag längtar efter: advent, att Anders Jansson, kombilotteriets föreståndare, ska ringa och tala om att jag vunnit 6 miljoner kronor, stlk 38 el t.o.m 40 och att få gå på födelsedagsfest hos en vän som är fylld av livsglädje och lycka.

4 saker på min önskelista: att jag och mina två gossar får leva ett låååångt och rosa-moln-lyckligt liv tillsammans, att mina nära och kära är/blir friska (och då syftar jag främst inte på från förkylningar - även om jag inte önskar dem det heller), att lillskrutten börjar prata, att få förbli både socialt- och ekonomiskt självständig

4 saker jag avskyr: slicka-uppåt-typer, brist på empati och förståelse, bitterhet, egenskapen vissa människor har att alltid se allt från den mörka sidan.

Roligare än så här blir jag inte. Inte ikväll i alla fall. Fråga mig på fredag igen när Åsa är här och vi fått i oss lite rödvin och några öl.

"Du skall icke tro att du är något och detta skall jag bevisa genom att låta dig utstå syndafloden under din cykeltur" tror jag att Gud tänkte när jag och killarna gav oss iväg.

Inte ska väl jag tro att Gud hade sikte på mig och barnen och petitesser som väder? Nä, där fick jag så jag teg.

Himlen (som nyss spruckit upp) tätnade lika snabbt som kön utanför bolaget fem i tio en måndagsmorgon. Och vilket skyfall! Funderade på om Gud diskret försökte påtala att vi borde bygga en ark istället för att fara runt på cyklar som inte är särskilt användbara när vägarna är bortsköljda.

Nä Gud har nog viktigare saker för sig än att kontrollera väderleken vid cykelturer.

Men te och kvällsmackor smakar i alla fall gott när man är kall och blöt...

Som ingen av er hunnit läsa ännu (med tanke på att det skrevs för ca 1 minut sedan) så satt jag i sann jantelags-anda och anklagade mig själv för att vara dålig morsa som vägrade gå ut i regnet.

Vad händer då?

Jo men himlen bara sprack upp! På de fem (högst) minuter det tog att skriva bloggen. Ett mirakel. Gud hör bön. Saliga äro de... Ah, jag är inte så duktig på religiösa fraser. Men ett mirakel är det.

Här ska cyklas! Här ska fås frisk luft. Här ska varas en duktig mamma.

Skönt att vara lika fantastisk som vanligt igen!   

..att barnen river ut allt hela tiden och för att de brottas och bråkar.

Efter en pärs där alla i omgångar legat däckade i magsjuka börjar vi så smått komma på fötter. Alla längtar ut. "Alla" inkluderar även mig. Jag längtar ut så mycket att jg hänger i de gläntande fönstrena eller sätter mig i tvärdrag för att få frisk luft. Men sedan tar det stopp.

Jag vet att jag borde gå ut. Men... det spöregnar ju! Och då menar jag regnar med stort R, så där äckligt så att det kommer från sidan lika mycket som uppifrån, sådär så man blir (dyng)sur och kall hur man än gör. Jag vägrar. Ena stunden. I nästa stund tycker (önskar) jag att det ljusnar på himlen och tänker att lekplatsen nog visst är en bra idé. Nästa beslut säger NEJ nej nej, ingen lekplats.

Så nu sitter jag här, irriterad på barnen som röjer runt och häller ut alla leksaker, där ingen film duger, ingen mat är god, som klättrar på väggar och slåss och kan bara skylla mig själv. Irriterad på mig själv för att jag är en "slapp och dålig" morsa och att alla småbarnsföräldrar väl borde ha ett vettigt regnställ hemma.

Fast, äh! De överlever säkert en dag (till) utan luft. Frågan är bara om jag överlever en dag till med barn som inte fått luft. Men då får jag väl som sagt skylla mig själv och bitchslappa min dödssyndssida lättjan.

Och i ärlighetens namn så vet jag inte längre om det är sviterna av magsjukan som gjort mig hängig eller om det helt enkelt är bristen på frisk luft. Ändå sitter jag här....

Tja, är lättja en dödssynd då vet jag på ett ungefär vart jag kommer att brinna i evigheters evighet. Fast det är ingen större tröst..

"Bea, det är hon som har halvblatteungar va?" sa min kompis granne när kompisen berättade att hon skulle hit.

"Nä hon har vanliga barn", svarade min kompis och försökte se oskyldig och oförstående ut.

Mina barn är inga jävla halvblatteungar. Det finns inga varken halv- eller helblatteungar. Det finns BARN.

Blatte är ett så fruktansvärt ord. Ett nedlåtande skällsord om människor som inte behöver solskyddsfaktor 50 när de vistas i solen. Och vem är den här Blatte som uppenbarligen har rätt många barn? Är en mörkblond italienare blatte? Är den adopterade från Korea blatte? Är det inte bättre att benämna människor om hur vi är än efter vår etniska bakgrund.

Mina barn är barn. De är människor. De är inte halvmammor eller halvpappor. De är inte ens halvturkar. De är inte halvsvenskar. De är helsvenskar. De är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap. Däremot är deras pappa ursprungligen från Turkiet.

Numera är han omgift med en urtrevlig tyska, bor i Tyskland och blir snart tysk medborgare. Vad blir mina barn då? Halvtyskar med turiskt och svenskt etniskt ursprung? Eller halvsvenskar med tysk pappa från Turkiet? Eller helsvenskar med en pappa bosatt utomlands? Eller helt enkelt bara barn?

Jag blir så jäkla förbannad! Det är så jäkla okunnigt, nedlåtande, obildat och ointelligent att sortera in människor utifrån vilket land de härstammar ifrån.

Mina barn är inte mer eller mindre blatteungar än vad mina brors barn med helsvenska föräldrar är eller vad mina grannar med föräldrar som kommit hit från Libanon. Det finns inga blatteungar. Det finns barn. Glada barn, ledsna barn, arga barn, urgulliga barn, busiga barn, lugna barn, trotsiga barn, lydiga barn, charmiga barn, påfrestande barn.

Det mest spännande är att ALLA BARN PASSAR IN I SAMTLIGA KATEGORIER - oavsett vart i världen de, föräldrarna, eller far- och morföräldrarna bor eller kommer ifrån.

Begrav det löjliga ordet, begrav det patetiska tankesättet och kom istället ihåg att barn är barn. Och just bara barn. Och det har de fullt upp med att vara utan att vi kategoriserar dem ytteligare.

På mitt jobb har vi en urtrevlig tjej. Glad, go, positiv och helt enkelt älskvärd. Igår före vi slutade jobbet kom hon in till vår avdelning.

-Är det hem för fredagsmys nu eller? frågade hon mig som höll på att packa ihop.

Hon studsade riktigt till när jag alldeles för högt halvskrek tillbaka:

- I helvete heller! Här blir inget fredagsmys. Är det något mys på fredagar så är det MITT. Mitt, mitt, mitt!

-Oj, hos oss är fredagsmyset heligt, kontrade hon med förvånat. Och berättade vad de gör hemma hos sig.

Jaa, det lät faktiskt jättemysigt. På riktigt alltså.

Men hos mig skulle samma upplägg inte bli ett dugg mysigt.

Det skulle vara en styck övertrött och hyperaktiv gosse som sprang omkring och lät. En annan som bara skulle vilja se på Motor-TV och aldrig vilja gå och lägga sig. Och så småningom jag som skulle somna klockan nio tillsammans med dem. Hur kul är det? Det är inte ett skit kul. Det är skitjobbigt och så omysig fredag det kan bli.

Ögonbrynen höjdes ytterligare när jag sa att jag meddelat mina barn att fredagar och lördagar är MINA kvällar och att jag inte vill se röken av barnen efter klockan halv åtta. Hon dömde inte, hon ifrågasatte inte, men hon förundrades.

Jag bredde på ytterligare om att jag var säker på att om det skulle gå snett för mina barn i framtiden så berodde det garanterat inte på bristen av fredagsmys.

Sedan sansade jag mig lite och försökte släta över det hela, medveten om att jag förmodligen chockat halva avdelningen med mitt utrop och min predikan, och berättade att vi ägnar söndageftermiddagarna till någon slags "mys". (kanske inte ordvalet jag normalt använder men man vill ju gärna verka åtminstone liiite mysig bland sina jobbarkompisar....)

Men ärligt talat, vad är det här jäkla fredagsmyset för någonting och varför har det blivit ett nästan-tvång?

När mina barn som går på DAGIS kommer hem och frågar efter det och säger att "alla andra har".

På dagis!!!

Jag fattar inte ens vitsen med att ha trötta ungar vakna. Jag predikar istället att faktiskt föräldrar behöver tid ensamma för att träffa vänner, prata i telefon, röja eller bara göra ingenting.

För vad är det för konstigt med det?

Jag älskar inte mina barn mindre än andra gör bara för att jag inte vill söla med tacos framför en tråkig barnfilm på fredagen.

Jag fattar inte ens vad ungarna ska vara uppe för. När de blir äldre, ja då är det ofrånkomligt. Och då får man mysa (eller genomlida kvällen) vilket man vill eller inte.

Men så länge barnen är små så är det MIN tid. Min enda tid på hela veckan där jag inte har jobb, upp-tidigt-nästa-dag-tankar, barn eller hemma-måsten.

Nä, för mig verkar det inte vara fredagsmys - utan snarare fredagstvång. Och denna ondsinta mor jobbar hårt på att avveckla så många tvång som möjligt - och då tänker jag banne mig inte frivilligt införa ytterligare ett.

Nu ska mina barn lördagsmysa genom att sova. Tack och hej, leverpastej!