Alla inlägg under november 2010

Av aretsmama - 13 november 2010 20:07

Öga för öga, tand för tand är ett löjligt uttryck som jag (vanligtvis) passar mig noga för att sjunka så lågt att jag lockas av.


Men inte idag.


Vi var på leklandet idag. Och jo, allt var jättebra! Killarna hade rasande roligt och (bortsett från ljudnivån) så trivdes även jag rätt bra.


Men så händer en liten, liten grej - kanske t.o.m en skitsak - som retar mig så mycket och ger mig samtidigt så mycket njutning att jag måste skriva om det, trots det, för omvärlden, obefintliga nyhetsvärdet i detta.


Vi står i världens segaste kö för att få betala entréavgift in till leklandet. Tjejen i kassan var förmodligen helt ny och gjorde sitt bästa. Men det gick långsamt. Outhärdligt långsamt.


Min yngste kille, som fått diagnosen autism, har inte världens bästa tålamod. Han har kanske världens sämsta tålamod. Mycket folk som springer runt och låter gör honom inte mer tillfreds, om man säger så.


Jag höll ett stadigt grepp i handen på honom. Men han grät och lät och slingrade sig på golvet för att han ville in. In till leken, men också slippa vara fasthållen i denna (för honom) otrygga miljö.


Han lät mycket och var rätt jobbig. Jag blev rätt svettig när han nästan vred armen ur led när han krälade på golvet för att komma loss. På leklandet är de heller inte dummare än att de har allt godis och alla kakor bredvid kön, vilket inte heller underlättar för en kille utan impulskontroll...


Bakom oss stod en mamma med sin rastlösa dotter som hon lyfte upp. Vi pratade kort om att det var jobbigt för förväntansfulla barn att stå i kö när slutmålet var så nära.


Framför oss stod en pappa med sin son. Sonen var ungefär jämngammal med min yngste son och uppförde sig lika exemplariskt som min äldste son. Det gjorde inte pappan. Han tittade, nej det gjorde han inte, jag börjar om. Han STIRRADE på min son konstant. Enda gången han släppte honom med blicken var när han istället tittade uppfordrande och klandrande på mig. Vi stod i kö länge. Detta var vad han roade sig med. Det och att klappa sin son på huvudet. Ja, hans son var jätteduktig i kön. Precis som min "friska" son också var.


Jag beslöt mig för att skita i honom. Och så fort vi kommit ur kön så glömde jag honom.

Tills hans son ville in i samma bollhav som min yngste son var i. Låt mig tillägga att det BARA var min yngste son där. När han såg oss så lyfte han upp sin pojke bar iväg honom till ett annat bollhav. Inombords hånskrattade jag och gladdes över att jag inte blev ett dugg ledsen över hans dumhet och taktlöshet.


Min äldste son tog en paus i ruschandet och vi gick alla tre till rallybanan med trehjulingar i alla dess storlekar och former. Min yngste hittade direkt en cykel han gillade och började cykla runt.

Då kom "pojken" springande. Efter kom pappan. På rallybanans parkering stod två identiska cyklar bredvid varandra. Min äldste son tog en av dem. Då kastade sig "pojken", som kom alldeles efter min son, på golvet och gallskrek för att han ville  ha den. Pappan sa att "du kan ta den andra, den är likadan".


Det ville inte pojken.

Han skrek och sparkade och låg på golvet. Precis så där som 3-4-åringar kan göra när de inte är helnöjda.

Jag smygfnissade lite och tänkte att "jaså, det var hans tur nu?" Pappans alltså, att få ett barn som inte var görnöjt.


Jag slutade fnissa när jag såg pappans blick som mötte min och hur han sedan titade på min son, på den lediga cykeln och på sin son och tillbaka på min son och på mig.

En blick, utan ord, som nästan övertydligt sa: "Du kanske kan be din son att ta den andra cykeln så att min son blir nöjd. För cyklarna är ju ändå likadana."


Men i det ögonblicket så vaknade "öga för öga, tand för tand" i mig.


Under andra omständigheter hade jag gladeligen lirkat med min 5-åring och sagt att "du kanske kan ta den andra cykeln? De är ju exakt likadana. Och så blir alla glada här och kan börja köra rally".


Nu tänkte jag istället: "Din jävla curlande mitt-barn-och-andras-ungar-förälder ska fan inte tro att hela världen står i givakt för dig och ditt barn!"


Det var ingen bitterljuv känsla att se min äldste son dra iväg på cykeln "pojken" ville ha. Det var enbart en ljuv känsla. Inte för att pojken var ledsen utan för att pappan inte kunde hantera situationen med ett barn som plötsligt inte fick precis det han ville.


Mooooouuhahahahaha! Så går det när man curlar bort sina barn.


Så idag, och endast idag, slår jag ett slag för "öga för öga, tand för tand".


Samtidigt som jag kommer med en moralkaka till fadern:

Passa dig jäkligt noga för att kasta sten i glashus!


Men i övrigt var allt jättebra!   


 

Lyckliga killar efter jobbig tid i kön. 

Av aretsmama - 3 november 2010 20:13

Fördelen med att ha en son som vaknar 02.10 och bestämmer sig för att det är morgon är att man kvällen efter inte behöver svära över det kassa TV-utbudet eftersom man ändå somnar ifrån det.

Av aretsmama - 1 november 2010 20:41

...brottning, brottning, världens sport.

Jag har tidigare skrivit att jag är brottarfrälst och jag måste skriva det igen.


När vi lämnar brottarhallen och går ut mot bilen på parkeringen säger min 5-åring.

- Titta mamma, en önskestjärna!

Och så stannar han upp, vänd mot den starkt lysande stjärnan, och kniper igen ögonen och säger:

- Jag önskar att jag fick gå på brottning varje, varje dag i evighet.


För min äldste son, liksom för så många andra, är brottningen bland det bästa livet har att erbjuda; ett lyckorus.


Denna idrott fyller mig av fascination och beundran, nästan vördnad.

Jag som var fotbollsfreak och bollsportsfåne som barn och ung kan nu nästan känna sorg över att jag aldrig fick - eller tog - chansen att börja med denna fantastiska idrott.

Men jag har fått något nästan lika bra. För nu sitter jag på bänken bredvid brottarmattan och njuter av varje minut. Barn och ungdomar högt och lågt. Glada tjejer och killar. Glada vuxna. Pedagogiska vuxna. Alla har skoj. Alla kämpar. Alla är snälla. Alla njuter. En mamma på bänken berättade idag att hennes dotter inte alls ville åka till vattenpalatset på höstlovskul med kompisarna för att hon var rädd att inte hinna hem till träningen.


Jag ser med stolthet på kamratskapen där de "stora" barnen som med överseende och tolerans brottas med min son som ligger långt under deras nivå och som gör att den "utsatta" får en lättare träning än vad de egentligen vill ha. Jag ser med stolthet på min lille skrutt som tack vare fina kamrater och lysande tränare vågar och njuter av att gå in och kämpa och slita med barn flera år äldre än honom själv.


Styrka, smidighet, koordination, kamratskap, motivation, envishet, kamp och lycka. Allt detta ser man hos barnen, ungdomarna och tränarna.


Självklart sätter tränarna sin prägel. En vansinnigt positiv prägel. Och naturligtvis bidrar de till att göra sporten så fantastisk för barnen. Men min sons träning har gjort att jag nu "ser" brottning. Jag har förstått vilken underbar idrott det är.


Jag nästan ryser när jag ser de stora tonåringarna brottas så det slår i mattan eller när de snart medelålders tränarna smidigt som katter och starka som björnar visar olika grepp. Jag hade aldrig förr förstått vidden av vilken koordination, smidighet och styrka som faktiskt krävs. Händelsefattiga matcher där man ligger och krälar och kramas hårt  och knöcklar öronen till blomkål var min föreställning om brottning.


Det är bara att tacka min son för att han så bestämt ville börja just brottning och göra det NU, NU, NU, NUUUU! Jag vågar nog påstå att Trollhättans Atletklubb är världens bästa klubb.

Och kanske håller jag inte med min son och önskar brottarträning varje dag men jag är i alla fall överlycklig över att vi båda hittat denna fantastiska sport. En av oss på mattan och en av oss från bänken.


Ja bannemig, jag är brottarfrälst!


Skapa flashcards