Direktlänk till inlägg 1 november 2010

Brottning, brottning sport i världen

Av aretsmama - 1 november 2010 20:41

...brottning, brottning, världens sport.

Jag har tidigare skrivit att jag är brottarfrälst och jag måste skriva det igen.


När vi lämnar brottarhallen och går ut mot bilen på parkeringen säger min 5-åring.

- Titta mamma, en önskestjärna!

Och så stannar han upp, vänd mot den starkt lysande stjärnan, och kniper igen ögonen och säger:

- Jag önskar att jag fick gå på brottning varje, varje dag i evighet.


För min äldste son, liksom för så många andra, är brottningen bland det bästa livet har att erbjuda; ett lyckorus.


Denna idrott fyller mig av fascination och beundran, nästan vördnad.

Jag som var fotbollsfreak och bollsportsfåne som barn och ung kan nu nästan känna sorg över att jag aldrig fick - eller tog - chansen att börja med denna fantastiska idrott.

Men jag har fått något nästan lika bra. För nu sitter jag på bänken bredvid brottarmattan och njuter av varje minut. Barn och ungdomar högt och lågt. Glada tjejer och killar. Glada vuxna. Pedagogiska vuxna. Alla har skoj. Alla kämpar. Alla är snälla. Alla njuter. En mamma på bänken berättade idag att hennes dotter inte alls ville åka till vattenpalatset på höstlovskul med kompisarna för att hon var rädd att inte hinna hem till träningen.


Jag ser med stolthet på kamratskapen där de "stora" barnen som med överseende och tolerans brottas med min son som ligger långt under deras nivå och som gör att den "utsatta" får en lättare träning än vad de egentligen vill ha. Jag ser med stolthet på min lille skrutt som tack vare fina kamrater och lysande tränare vågar och njuter av att gå in och kämpa och slita med barn flera år äldre än honom själv.


Styrka, smidighet, koordination, kamratskap, motivation, envishet, kamp och lycka. Allt detta ser man hos barnen, ungdomarna och tränarna.


Självklart sätter tränarna sin prägel. En vansinnigt positiv prägel. Och naturligtvis bidrar de till att göra sporten så fantastisk för barnen. Men min sons träning har gjort att jag nu "ser" brottning. Jag har förstått vilken underbar idrott det är.


Jag nästan ryser när jag ser de stora tonåringarna brottas så det slår i mattan eller när de snart medelålders tränarna smidigt som katter och starka som björnar visar olika grepp. Jag hade aldrig förr förstått vidden av vilken koordination, smidighet och styrka som faktiskt krävs. Händelsefattiga matcher där man ligger och krälar och kramas hårt  och knöcklar öronen till blomkål var min föreställning om brottning.


Det är bara att tacka min son för att han så bestämt ville börja just brottning och göra det NU, NU, NU, NUUUU! Jag vågar nog påstå att Trollhättans Atletklubb är världens bästa klubb.

Och kanske håller jag inte med min son och önskar brottarträning varje dag men jag är i alla fall överlycklig över att vi båda hittat denna fantastiska sport. En av oss på mattan och en av oss från bänken.


Ja bannemig, jag är brottarfrälst!


 
 
Terese

Terese

5 november 2010 11:53

Instämmer i varje ord!...nu är jag ju uppvuxen med brottning och levde många år ihop med en brottartränare som är en väldigt duktig sådan(sonny broman)...vi har två barn gemensamt en pojk 10år och en flicka 7år och bägge älskar brottning så det är mycket möjligt att vi två brottarmammor kommer att träffas på en tävling i framtiden...det är en underbar sport!

http://teresepettersson.blogspot.com

aretsmama

5 november 2010 14:11

Coolt!
Vem vet? Det skiljer ju lite i ålder på¨killarna så de lär väl inte tävla mot varandra - och det är ju himla tur så vi inte behöver börja vår bekantskap med konkurrens ;)
Tjejen tävlar väl inte med killarna så även där riskerar vi en konkurrensfri bekantskap. Härligt!!!!

 
Fakta

Fakta

11 juli 2011 18:54

Kul att det finns några som gillar brottning än idag! Det dyker upp allt fler olika kampsporter hela tiden, vilket gjort att många tyvärr väljer bort brottning. Kul att dina barn tycks gilla det lika mycket som du och jag hoppas de fortsätter. Brottning är roligt och väldigt givande på många sätt. Jag har själv brottats i många år och gör det fortfarande, även om jag inte hinner träna/tävla på samma nivå som jag gjort tidigare.

Till Terese: Hälsa Sonny!

http://faktamannen.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av aretsmama - 13 juni 2013 19:41


Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Av aretsmama - 8 februari 2013 16:38

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

Av aretsmama - 9 februari 2012 19:35


      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Av aretsmama - 1 februari 2012 21:15


Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Av aretsmama - 23 januari 2012 19:45


Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...

Skapa flashcards