Direktlänk till inlägg 13 november 2010

Öga för öga, tand för tand

Av aretsmama - 13 november 2010 20:07

Öga för öga, tand för tand är ett löjligt uttryck som jag (vanligtvis) passar mig noga för att sjunka så lågt att jag lockas av.


Men inte idag.


Vi var på leklandet idag. Och jo, allt var jättebra! Killarna hade rasande roligt och (bortsett från ljudnivån) så trivdes även jag rätt bra.


Men så händer en liten, liten grej - kanske t.o.m en skitsak - som retar mig så mycket och ger mig samtidigt så mycket njutning att jag måste skriva om det, trots det, för omvärlden, obefintliga nyhetsvärdet i detta.


Vi står i världens segaste kö för att få betala entréavgift in till leklandet. Tjejen i kassan var förmodligen helt ny och gjorde sitt bästa. Men det gick långsamt. Outhärdligt långsamt.


Min yngste kille, som fått diagnosen autism, har inte världens bästa tålamod. Han har kanske världens sämsta tålamod. Mycket folk som springer runt och låter gör honom inte mer tillfreds, om man säger så.


Jag höll ett stadigt grepp i handen på honom. Men han grät och lät och slingrade sig på golvet för att han ville in. In till leken, men också slippa vara fasthållen i denna (för honom) otrygga miljö.


Han lät mycket och var rätt jobbig. Jag blev rätt svettig när han nästan vred armen ur led när han krälade på golvet för att komma loss. På leklandet är de heller inte dummare än att de har allt godis och alla kakor bredvid kön, vilket inte heller underlättar för en kille utan impulskontroll...


Bakom oss stod en mamma med sin rastlösa dotter som hon lyfte upp. Vi pratade kort om att det var jobbigt för förväntansfulla barn att stå i kö när slutmålet var så nära.


Framför oss stod en pappa med sin son. Sonen var ungefär jämngammal med min yngste son och uppförde sig lika exemplariskt som min äldste son. Det gjorde inte pappan. Han tittade, nej det gjorde han inte, jag börjar om. Han STIRRADE på min son konstant. Enda gången han släppte honom med blicken var när han istället tittade uppfordrande och klandrande på mig. Vi stod i kö länge. Detta var vad han roade sig med. Det och att klappa sin son på huvudet. Ja, hans son var jätteduktig i kön. Precis som min "friska" son också var.


Jag beslöt mig för att skita i honom. Och så fort vi kommit ur kön så glömde jag honom.

Tills hans son ville in i samma bollhav som min yngste son var i. Låt mig tillägga att det BARA var min yngste son där. När han såg oss så lyfte han upp sin pojke bar iväg honom till ett annat bollhav. Inombords hånskrattade jag och gladdes över att jag inte blev ett dugg ledsen över hans dumhet och taktlöshet.


Min äldste son tog en paus i ruschandet och vi gick alla tre till rallybanan med trehjulingar i alla dess storlekar och former. Min yngste hittade direkt en cykel han gillade och började cykla runt.

Då kom "pojken" springande. Efter kom pappan. På rallybanans parkering stod två identiska cyklar bredvid varandra. Min äldste son tog en av dem. Då kastade sig "pojken", som kom alldeles efter min son, på golvet och gallskrek för att han ville  ha den. Pappan sa att "du kan ta den andra, den är likadan".


Det ville inte pojken.

Han skrek och sparkade och låg på golvet. Precis så där som 3-4-åringar kan göra när de inte är helnöjda.

Jag smygfnissade lite och tänkte att "jaså, det var hans tur nu?" Pappans alltså, att få ett barn som inte var görnöjt.


Jag slutade fnissa när jag såg pappans blick som mötte min och hur han sedan titade på min son, på den lediga cykeln och på sin son och tillbaka på min son och på mig.

En blick, utan ord, som nästan övertydligt sa: "Du kanske kan be din son att ta den andra cykeln så att min son blir nöjd. För cyklarna är ju ändå likadana."


Men i det ögonblicket så vaknade "öga för öga, tand för tand" i mig.


Under andra omständigheter hade jag gladeligen lirkat med min 5-åring och sagt att "du kanske kan ta den andra cykeln? De är ju exakt likadana. Och så blir alla glada här och kan börja köra rally".


Nu tänkte jag istället: "Din jävla curlande mitt-barn-och-andras-ungar-förälder ska fan inte tro att hela världen står i givakt för dig och ditt barn!"


Det var ingen bitterljuv känsla att se min äldste son dra iväg på cykeln "pojken" ville ha. Det var enbart en ljuv känsla. Inte för att pojken var ledsen utan för att pappan inte kunde hantera situationen med ett barn som plötsligt inte fick precis det han ville.


Mooooouuhahahahaha! Så går det när man curlar bort sina barn.


Så idag, och endast idag, slår jag ett slag för "öga för öga, tand för tand".


Samtidigt som jag kommer med en moralkaka till fadern:

Passa dig jäkligt noga för att kasta sten i glashus!


Men i övrigt var allt jättebra!   


 

Lyckliga killar efter jobbig tid i kön. 

 
 
riesling

riesling

15 november 2010 17:53

Visst är det rätt skönt när man kan se de där präktiga föräldrarna som "alltid gör allting så hiiiiimla rätt" tappa kontrollen och samtidigt se att man får se det ...
*hånskrattar*

http://riesling.bloggplatsen.se

aretsmama

15 november 2010 18:09

Jaaaaaaaa! Man blir lycklig (och aningen nedlåtande) ända in i hjärteroten. Hehehehe!

 
filozophie

filozophie

23 november 2010 15:50

Jag high five-ar dig!
Skitbra gjort, definitivt ett öga för öga - tand för tand ögonblick. Och kanske, bara kanske tänker sig den där pappan för nästa gång.
Kramen

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

aretsmama

24 november 2010 18:15

Tack!!!!
Vet du vad jag tror? Jag tror att han gick hem och berättade för sin fru om den där jävla morsan vars ena unge bara skrek och försökte sno godis i kön och hur den andra tog en cykel och vägrade ge hans son den - trots att jävlamorsanungen var minst ett år äldre. Hehehe.
Men vad vet jag? Din version lät trevligare. :)

 
FiloZophie

FiloZophie

8 december 2010 13:13

Award finns att hämta hos mig. Kom igen bruden, inte sluta blogga nu när du gör det så bra;) Kramen

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

aretsmama

25 januari 2011 13:58

Aj aj aj! Du är alldeles (helt uppenbart)för snäll. Och utan falsk ödmjukhet kan jag verkligen säga att jag inte förtjänar den. Men TACK TACK TACK!!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av aretsmama - 13 juni 2013 19:41


Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Av aretsmama - 8 februari 2013 16:38

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

Av aretsmama - 9 februari 2012 19:35


      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Av aretsmama - 1 februari 2012 21:15


Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Av aretsmama - 23 januari 2012 19:45


Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...

Skapa flashcards