I morse, mellan ljus och mörker, trängdes jag på spårvagnen mot Vagnhallarna och slogs av en lycka och en sorg i hela kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken. En bro upplyst av blå lampor. Advent? Prydnad? Jag vet inte. Människor i trängsel och vinterkläder skyndade förbi utanför. Vackra byggnader utanför fönstret. Nästa, Brunnsparken. Utanför fönstret trängdes affärer, salonger och butiqer i de gamla husen och slogs om min uppmärksamhet.
Det kändes som jag. Som den jag var.

Jag saknade Stockholm så att det skrek i kroppen på mig. Jag ville kasta mig ut i Göteborgsgryningen och skrika att "du behöver inte vänta längre storstad, jag kommer nu!". Men jag stod kvar tyst och höll mig i ledstången. Jag blinkade för att tårarna inte skulle leta sig ut mellan ögonfransarna och ner för kinden.

Jag mindes plöstligt hur det kändes att i ett rasande tempo knixa sig fram på Vasagatan på väg mot jobbet. Jag mindes hur det kändes att sitta och fnissa med en kompis på tunnelbanan och Saltsjöbanan. Jag mindes hur det kändes att huttrande stå i hörnet Vasagatan/Olof Palmes gata och vänta på kompisarna man skulle ta en öl (som egentligen alltid var rödvin - men en öl låter liksom mer...tja..) med efter jobbet. Jag mindes värmen när man kom in på krogen och hängde av sig jackan och smakade på sitt glas rödvin. Jag mindes julutsmyckningen på Drottninggatan, affären högst upp där jag alltid köpte den bästa rökelsen. Jag mindes min ombonade, underbara tvåa i Fiskis. Jag mindes hur det var att ha pengar att impulshandla - TILL SIG SJÄLV - för. Jag mindes friheten och egoismen att inte ha någon att stressa hem till. Jag mindes känslan av liv.

Sedan fick jag dåligt samvete. Man får ju inte längta till en barnfri tid när man faktiskt har barn. Herregud, människor kan ju tro att jag inte älskar mina barn. Men herregud, tänk om någon, typ Gud eller så, straffar mig för att jag fantiserar om min tid före barn. Tänk om han typ tar mina barn i mig i någon läskig sjukdom eller olycka eller så. Eller tar mig ifrån dem i liknande dramatik. 

Så jag sa tyst men högljutt till mig själv att mitt liv är det bästa livet och jag vill inte ha något annat liv.

Men jag ska titta ut genom fönstret på nians spårvagn imorgon också. Kanske vill jag inte byta mitt liv. Men jag vill heller inte glömma mitt gamla jag.

Vi ses imorgon Göteborg. Stockholm, vi ses kanske inte på länge. Men jag bär dig alltid med mig som en blå sammetsask i min vänstra bröstficka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...