Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)

Men nu.....!

Det är helt fantastiskt!

För första gången är det inte en egotripp jag fått när läsarantalet tillfälligt ökat. Den här gången är det en känsla av värme. Bara.

En bra bit över tusen människor har tagit sig tiden att läsa och förhoppningsvis kramat om sina kära en extra gång. Flera av er har tagit er tiden att bidra till min älskade väns insamling till Cancerfonden.

Det är verkligen fantastiskt!

Det om något visar väl på den empati, värme och omtanke vi känner för varandra. Hur högt vi värderar människan, familjen, vänskap och kärlek. Hur mycket vi bryr oss om, även om dem vi aldrig träffat. Det värmer in i hjärteroten.

Mitt stora TACK till alla er som läst mitt senaste blogginlägg (http://aretsmama.bloggplatsen.se/2012/01/20/7139013-den-perfekta-brollopsgavan/), som länkat till det, som kommenterat - och framförallt till alla er som skänkt pengar till cancerfonden. Tack!

Men även om inlägget jag skrev är anonymt för de allra flesta av er så är det i allra högsta grad personligt för min vän och hennes familj. Och eftersom jag är rädd att de ska känna sig utlämnade så vill jag istället länka er till andra sidor som bättre berättar om ett liv som inte blivit som det ärr tänkt, och där de berörda själv avgör vad som är privat eller inte.

Min väns blogg: http://littlemissred.blogspot.com/
Hennes egna insamling till cancerfonden: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

En pappas blogg: http://edetbloggen.blogg.se/

Men vi nöjer oss inte!
Fortsätt gärna läsa. Men framförallt: FORTSÄTT ATT BIDRA TILL CANCERFONDEN! Låt oss utrota cancern! Låt min kämpande, envisa, urstarka, urgulliga vän och hennes älskade, nyblivna make få den den finaste bröllopsgåva de kan få.

Cancer är grymt och orättvist. Och bara ordet cancer är skrämmande. Men sorgligt nog är inte cancer anonymt. Låt oss därför tillsammans göra världen till en cancerbefriad plats. Låt oss inte nöja oss. Låt oss göra livet lite ljusare.

Sms:a BESEGRA 4699 till 72988 och skänk 50 kr till cancerfonden. Tack alla ni för ert livsviktiga bidrag!

Var rädda om varandra!

All kärlek till dig, min urstarka, söta, bubbelskrattande, glittrande, kämpande vän!   

Nu kommer en text om min vän. Den är inte skriven av personen det berör. Den är inte skriven av hennes familj som känner henne allra bäst. Den är inte skriven av någon som har medicinsk kunskap eller detaljer (åtminstone inte under de sista två månaderna) om händelser.

Den är skriven av en vän - om en vän. 

Jag har en vän. En älskad vän. Hon började som min svägerska men blev sedan min extra lillasyster. Hon är en sån där som hör hemma i familjen trots att hon på pappret för längesedan slutade tillhöra den.

Hon är envis och bestämd med ett bubblande skratt som berusar alla i hennes närhet.
Hon är en sån där som man vill hänga med.
En sån där som får livet att vara gött och roligt.
Men hon är också en sån som lyssnar utan att fördöma och som kan se livets alla nyanser utan att bli äckelkäck eller becksvart.

Hon är krass och säger ”Ameh!” åt allt hon tycker är konstigt för att minuten efter säga ”Jahaaa” när hon snabbt omvärderat saker och skrattar åt det.

Hon skriver FTW (=for the win – hon har lärt mig) åt kul saker, som en liten tonåring.

Hon följer Stjärnorna på slottet, som en sann pensionär.
Hon kan bli tvärarg och hugga surt som en pittbull. Men framförallt har hon ett kluckande, bubblande fnitterskratt som smittar av sig och får hela världen att skratta.

Hon är ljus. Och med det menar jag varken att hon är blond eller helgonlik, för det är hon verkligen inte.    Men hon är liksom en ljus personlighet. Ja, ljus. Jag kommer inte på en bättre beskrivning. Hennes hår däremot är rött. Och hon är liten.  Så liten att hon nästan inte når ner till marken.

Hon älskar sällskapsspel och TV-spel, inklusive Singstar. Hon älskar kebabpizza, vitt vin och På spåret. Men hon gillar definitivt inte alla som deltar i På spåret. Och hon berättar vika-oss-dubbla-av-skratt-roliga historier om sin numera dementa farfar och deras spelkvällar. Hon hör hemma i Lilla Edet, i Trollhättan och Uddevalla – beroende på vad man pratar om. Hon älskar mango men har noll tolerans för frukt i mat.

Hon har en sambo med ”gröna ögon” och en son som är tre år och lik henne. Han är rödhårig, bubbelskrattig, busig och envis som en gammal åsna. Eller åtminstone var han lik henne. Jag känner honom nämligen inte längre och vet inte. Han har glömt mig eftersom det var så länge sedan vi sågs.

För ett och ett halvt år sedan började vi prata om hennes kommande 30-årsfest.

När vi hängde på lekplatsen med våra barn sa hon att hon fått så ont i ett födelsemärke under foten att hon måste gå till läkaren.

”Jag tror att det är cancer”, sa hon.

Jag skrattade åt henne och välkomnade henne till cancernojja-klubben eftersom jag själv ett par månader tidigare varit hos läkare (samma läkare som hon sedan gick till) för att jag trodde jag hade fått cancer och han skrattande lugnat mig med att det var en extremt långdragen halsinfektion. Jag påminde henne om detta. Allt annat är ju otänkbart.

Hon gick till läkaren och fick penicillin. ”Där ser du!” skrattade jag.
Men penicillinet hjälpte inte...

Cellgifter i benet lät hemskt – och var hemskt. Och det var bedrövligt att hon skulle behöva genomlida detta fruktansvärda, men å andra sidan så skulle hon bli frisk. Till sommaren, bestämde vi.

Just benet blev ju bättre. Men inte hon. Hemma ligger en flaska champagne ämnad för hennes 30-årsfest väl kyld och väntar. Vi spar den tills skiten är över och så firar vi livet.

Hon bubblade fortfarande av skratt - när hon mådde bra. Men i hennes ögon fanns en mörk hörna som aldrig funnits där tidigare. Hon grät av rädsla och ångest. Hon svor av ilska. Men hon kämpade alltid. Lika positiv, lika envis som alltid kämpade hon.

Ett och ett halvt år senare kämpar hon fortfarande. Ännu hårdare. Jag har inte träffat henne sedan i november. Hon är riktigt sjuk. Jag får virussjuka barn som kan smitta henne (som redan nästan saknar immunförsvar) och kan inte ses. Hon blir ännu sjukare och kan inte ses. Aldrig mår hon bra. Och alltid oroar vi oss och tänker på henne och hennes familj. Och alltid saknar jag henne. Mitt liv har varit lite mörkare utan hennes bubblande skratt i min soffa eller på lekplatsen.

En ljusning kom.

Metastaserna har minskat.

Vi jublar försiktigt av glädje och knuffar brutalt och bestämt undan den rädsla och oro vi alla inte vill låtsas om. Vi planerar glöggkvällar och fika.

Trots ljusningen blir hennes liv inte lättare. Hon är inte piggare än förut. Hon är inte friskare än förut.

Hon blir riktigt nere.
Hur nere vet jag inte eftersom vi inte kan ses och eftersom hon är för sjuk och för nere för att orka prata. Jag ser henne knappt längre på Facebook. Jag får knappt längre svar på sms. Jag känner hur hon driver iväg ifrån mig och jag känner mig ännu mer hjälplös än tidigare.

Och jag förstår inte. För sånt här ska ju inte hända!

Jag hatar, för första gången i mitt liv. Jag hatar cancer så mycket att jag håller på att krypa ur min kropp. Det bultar i bröstet av hat mot cancer.

Jag hatar att cancern har stulit ett och ett halvt år av min kära väns liv.

Jag hatar att den iskallt raserat livet för hennes familj, att den berövat dem över ett år av att ha sin vanliga sprudlande och ibland ilskna mamma, sambo, dotter och syster.

Just nu orkar hon inte med besök på sjukhuset från annat än av sin familj och ett par av hennes "gamla" vänner som dessutom står familjen nära.

Jag vet inte om hon läser det jag skriver till henne.

Jag vet inte ens om hon vill läsa det jag skriver till henne.

Jag tror att det jag skriver är fel.

Men jag vet inte vad som är rätt så att jag kan ändra på mig.

Jag vet bara att cancer är fel och att allt är orättvist.

Jag vet inte om mina, och andra vänners ord, sms och mail, gör henne och hennes familj ledsna och irriterade eller om de blir varma.

Jag vet inte om vi stjäl för mycket utrymme ifrån henne och hennes familj eller om vi är en tröst och hejapåare.

Jag vet inte - eftersom hon är för sjuk och trött för att kunna berätta.

Jag är rädd att förvärra. Rädd att vara i vägen och förstöra. Och jag är rädd att inte finnas där.

Jag vet ingenting om vad som är rätt och fel eller för mycket eller för lite.

Men en sak vet jag.

Jag vet att hur sjuk en människa blir så finns personen alltid kvar. Jag vet att livsgnista och optimism och envishet, mycket bättre än tro, kan försätta berg. Och envishet och go är hennes andranamn.

Och jag vet att jag gått och smålett hela dagen.

För igår gifte hon sig!!!!  GRATTIS och KRAM till er båda!!!!
På hennes pappas blogg kunde jag och alla andra som följer hennes liv på (alltför stort) avstånd läsa att hon och hennes älskade blivit man och hustru, med familjen som gäster.

Mitt i all oro så skrattade jag när jag läste vad han skrev.

För hon må vara sjuk. Hon må vara arg, ledsen, rädd och trött.

Men HON, den bestämda personen, är kvar, det förstod jag.

För ringarna hennes kära, numera äkta hälft, köpt var inte rätt. Han fick ge sig iväg och köpa en annan ring efter hennes instruktioner. Inte ens i sin svåraste sjukdom backar hon en millimeter.

Jag ser henne framför mig, jag hör henne.

Jag känner hennes envishet och styrka. Och jag blir helt fnissig och glad, trots all skit.

Mitt i sjukdom, skit och elände så har hon en vilja, styrka, tro och ett jävlar anamma som är så starkt att man nästan slungas baklänges av. 

Ingenting kan stoppa henne!  Därför gott folk vet jag att hon klarar allt!

TILLLÄGG:

Igår kväll, timmar efter att jag skrivit bloggen, "pratade" jag via sms med henne. Hon mådde "bra" och orkade då. Jag somnade lycklig över att hon var såpass pigg, men sorgsen över det faktiska. Så innehållet i bloggen stämmer, bortsett från några efterlängtade och sällsynta uppåtformkurvor. *Slut på tillägg*

Nu det LIVSviktiga, mitt egentliga syfte med inlägget: 

Hjälp min älskade vän och hennes man, lilla son, hennes föräldrar, bror och släktingar att få det verkliga livet tillbaka!

Hjälp oss att få vår vän frisk, NU!

Hjälp alla andra familjer som också drabbats av detta fasansfulla.

Nu jävlar utrotar vi cancern tillsammans!  Vilken fantastisk bröllopspresent det skulle vara.

Sms:a BESEGRA 4699 till 72988 och skänk 50 kr till cancerfonden.

 http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

TACK för ert livsviktiga bidrag!

Älskar dig min kära vän!