Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter.

En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar.

En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara påbörjat liv ihop.
En storebror har inte längre någon liten syster att vara bror åt.

Det får inte vara så!!! Det ska inte vara så. Föräldrar ska inte begrava sina barn. Det är alltför grymt, för otänkbart och fel! Det är för orättvist. För fel!
Och små, små rödhåriga gossar behöver faktiskt sin mamma.

Och en älskad man ska inte lämnas ensam kvar.

En storebror ska förbli en storebror.
Det är så fel. Det är så grymt. Så hjärtskärande. Det sliter i bröstet på mig. Det river i hjärtat. Cancern har stulit en älskad människa och raserat livet för en hel familj.

Det räcker nu! Snälla, låt oss rädda andra familjer. Snälla!
Vi hjälps åt så att andra föräldrar inte mister sina barn i denna hemska skoningslösa sjukdom, att inte fler barn blir utan mamma eller pappa utan får vara tryggt och sorglöst, att inte en älskad förlorar sin älskade, att ett syskon inte blir ensamt kvar.
Låt oss göra så att älskade människor får stanna kvar hos oss. Låt oss få slut på grymheten. Låt oss utrota den fucking jävla kukcancern för evigheters evighet. Låt det få ett slut!  Tillsammans kan vi! Snälla!

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4699

Kristin, vi är många som saknar dig så att hjärtat brister. Vi är många som såg världen mörkna lite igår kväll. Vi är många som gråter av saknad av ditt bubblande skratt, din fantastiska humor, din personlighet, ditt mod. Vi saknar dig! Du lämnade oss fulla av bendran över din styrka, vilja, envishet och mod. Och du lämnade oss med en mörk tomhet. Vi ska göra allt vi kan för att fylla det med ljusa minnen. För ljusa minnen finns. Ge oss lite tid bara.
Vi är många som älskar dig och du fattas oss.

Jag tar farväl av dig min vän med hjälp av Micke och Molle och med dina egna ord:
”Ack så jag älskar Micke och Molle. När min farmor dog var jag sex år och lyssnade varje kväll på kasettbandet med Micke och Molle. Vad jag grät och grät. Vad jag saknade min farmor.

Jag vet inte hur många ggr jag citerat den där filmen. Kan vara ett av de finaste citaten någonsin...//Kristin”

Så Kristin, min kära vän, nu är det vår andras tur att gråta över samma ord.

- Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?
- Ja, för evigt!

Adjö är ej för alltid. Farväl är inte slut. I mina tankar finns du alltid. Där finns du alltid kvar.
Vila rofyllt och i frid min älskade vän.

Mina varmaste tankar till Kristins familj. Det finns verkligen inga ord.

 

Heli

9 februari 2012 21:00

alla mina varma tankar går till dig

aretsmama

9 februari 2012 21:06

Tack Heli, de värmde.
Och mina varma tankar går till Kristins familj.

 

Ann

9 februari 2012 21:47

Så fint, nu gråter jag med.

 

Kristins pappa

9 februari 2012 21:55

Tack Bea, trots att du alltid får mig att gråta.

aretsmama

10 februari 2012 00:38

Just nu.
Men snart kommer jag att minnas hennes helt fantastiska humor och intelligenta skämt och uttryck. Och de gråter man inte av. Om det inte är skratt så att tårarna rinner.

Vi är många som tänker på er.

 

Malin

9 februari 2012 22:16

Oj vad berörd jag blev. Bea duskriver med känsla och kärlek så känslorna kryper ut o lägger sig på huden.

 

Åsa

9 februari 2012 22:31

*snyft, hulk, gråt* så fint!! Så himla fint skrivet!! Och du vet vad du ska göra vid behov!!! <3

 

Lena Åkesson

10 februari 2012 08:50

......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...

Nu kommer en text om min vän. Den är inte skriven av personen det berör. Den är inte skriven av hennes familj som känner henne allra bäst. Den är inte skriven av någon som har medicinsk kunskap eller detaljer (åtminstone inte under de sista två månad...