Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan.

Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvällen. Ett skratt saknades. En ljusspridare slets bort, trots hennes omänskliga envishet och kamp. Det rev i hjärtat och själen blev tung.

Jag saknar hennes skratt, hennes roliga sms, hennes förtroliga ton, hennes brutala humor, hennes briljanta kommentarer, hennes sätt att sprida glädje omkring sig.
Jag saknar inte hennes ångest, ilska och rädsla. Men jag är hedrad över att hon delade med sig av den.

Fortfarande tänker jag på henne ofta, ofta, ofta varje dag. Fortfarande drömmer jag ibland om henne på nätterna. Fortfarande kommer jag på mig själv med att ta upp telefonen för att skicka ett sms, innan jag minns.

För mig har livet gått vidare. Jag har gråtit, sörjt, varit rasande över orättvisan. Jag har klandrat något, utan att veta vad, för att vara så grymt och hjärtlöst. Men mitt liv har gått vidare.

Lika ofta som jag tänker på Kristin tänker jag på hennes familj. För dem har livet pågått. Men har deras liv gått vidare? När blir en sorg så uthärdlig att livet kan bli vackert igen? Jag vet inte. Jag har aldrig förlorat någon så älskad.

Men vad jag vet är att jag oftare nu än förr stannar tiden. Att jag tar alla chanser jag har att tala om för mina barn hur älskade de är. Jag ser för första gången livet som någonting som kommer att ta slut en gång. Och jag älskar mitt liv.

Ikväll ska jag dricka rött och tänka på Kristin i vitt. Jag ska le åt hennes skratt. Jag ska gråta över hennes rädsla. Jag ska skratta åt hennes oförglömliga kommentar. Jag ska tystna i saknad.

Jag ska tänka på hennes mamma, pappa, son, make och bror. Jag ska tänka på min familj. Och jag ska älska den.

Jag ska krama mina barn. Jag ska älska livet.

"Adjö är ej för alltid. Farväl är inte slut. I mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar." Bland det vackraste som sagts. 

Var rädda om varandra!
Och tänk på cancerfonden, gärna Kristins egen insamling. Ditt bidrag kan rädda liv. Tack!