Livet som autistförälder del 20468, typ.

Jävla förbannade byråkrati 

Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”

Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig till den instans som är till för att samordna och underlätta känns det lätt parodiskt mitt upp i all frustration. 

Bakgrund: För ett år sedan beslutades det att Edvin skulle på särskola då han inte har förmåga att gå i vanlig skola. Eftersom Edvin har sin grava funktionsnedsättning Autism, där varje förändring och varje miljö- och personalombyte är ofantligt, beslutades det att han istället för fritids i sin hemstadsdel skulle ha fritids på där han också går i skolan.

På grund av sin funktionsnedsättning och avståndet till skolan, som inte är förlagd i hemstadsdelen, beviljas han kostnadsfri skolskjuts. Då hans fritids är på skolan går skolskjutsen till och från fritids istället för mellan skola och fritids som för de flesta särskolebarnen – som då har fritids i sin hemstadsdel.

Mot bakgrunden både avståndet till skola/fritids och Edvins oförmåga att klara förändringar har han också beviljats ”lovskjuts”, dvs även under loven hämtas han hemma i taxi och åker till fritids och vice versa.

Nutid: Idag pratade jag med taxisamordnaren i staden då jag förstått att jag missat något eftersom ingen taxi kom i morse.

(Det visade sig att jag var då var tvungen att informera ytterligare en gång om att barnet som har lovtaxi också faktiskt kommer att åka i den (!). Ok, det köper jag, det har säkert stått någonstans i blanketterna. Min miss helt och hållet, och det löste vi utan några som helst problem, taxisamordnaren var hjälpsam och korrekt. So far so good.)

Men samtidigt upplyste hen mig om att jag fyllt i fel uppgifter inför höstens skolskjutstider. Jag förstod inte vad hen menade då tiderna var oförändrade, eftersom mina arbetstider är desamma då som nu.

Jag blev informerad om att det stod på blanketten jag fick hem att skolskjutsen bara gällde till och från skolan.

Jo, men det visste jag ju och förklarade att man beslutat att Edvin ska ha fritids på sin skola istället för i sin hemstadsdel och anledningen till det.

Det spelar ingen roll. För nu får han inte taxi till fritids längre, trots att han fått det hittills mot samma bakgrund. Och han är minsann ”inte ensam om att ha det så” fick jag höra. (Nej, säkert inte – även om det inte är det vanliga. Han är tex ensam i sin klass om att ha fritids på skolan) Och eftersom han har skola där han har fritids så får han inte skjuts.

Min fråga är ”ska han straffas för att han har funktionsnedsättning?”
”Så har många det”var svaret.

Jag förklarade att jag i så fall måste ha egen bil för att hämta honom (och hans bror från annat fritids) pga avståndet. Jag förklarade att det inte är för nöjes skull han är placerad i särskola – att det inte är ett val. Jag förklarade att han inte kan cykla själv. Jag förklarade att man inte kan ha 28 kg 7-åring i stol på cykeln.

Jag förklarade att det inte är realistiskt att promenera med en 7-åring med autism och en 8-åring (vilket i praktiken skulle innebära att vi skulle få gå hemifrån före sex på morgonen för att få den sista sonen levererad senast 7.30 innan jag går vidare till jobbet och att vi skulle vara hemma efter kl 19) som går på annan skola och fritids.
Taxisamordnaren informerade att ”så har många det”.

Jag frågade om det inte var konstigt med tanke på besluten om hans skola och fritids. Taxisamordnaren informerade om att det inte var konstigt och att många har det så.

Jag förklarade att det inte går några bussar dit, varken hemifrån oss eller från min andra son, 8-åringens, fritids. Utan att jag och 8-åringen först måste åka buss ner till stan och sedan ta annan buss till Edvins fritids. Att vi sedan måste åka buss ner till stan igen för att byta och ta bussen hem (vilket skulle betyda att vi var hemma efter kl 19 på kvällen).

Jagt undrade om det inte var ett problem ifall det nu var så att många hade det så. Och jag frågade om det finns någon annan jag kan prata med, likt tidigare, som kan ta beslut om undantag pga omständigheterna.

Jag blev hänvisad till ordförande i utbildningsnämnden.

Jag tyckte att det var lite magstarkt att ringa en nämndordförande för att prata om ett enskilt skolskjutsärende som han naturligtvis inte kan vara insatt i (och han med stor sannolikhet inte varken kan eller vill köra över tjänstemännen) och fatta ett eget beslut i en enskild fråga. Då blev jag hänvisad till förvaltningschefen. Men ”hon kommer ändå inte att göra något, för det här har nämnden beslutat”.

Alltså:
Min son har autism, en grav funktionsnedsättning som innebär stora svårigheter i vardagen. Han saknar vår förmåga att tolka världen. Han saknar förmåga att se samband när förändringar sker. Han blir orolig, ledsen och rädd – ibland skräckslagen. Han springer. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. För det kan han, och det vet han hur han ska göra – när han inte vet vad som i övrigt ska hända eller vad som förväntas av honom. Då kan bara den som känner gossen väl och kan erbjuda trygghet och lugn och alternativ sysselsättning bryta hans springande.

Han går i särskoleklass på en skola som inte ligger där han bor. För att slippa förändringar ligger hans fritids vägg i vägg med klassrummet. En resursperson följer honom hela dagen och är med både på skola och fritids för att han ska ha tryggheten.

Varken Edvin, jag eller någon annan har valt att han ska ha autism. Ingen har valt att han ska ha behov av särskola. Ingen har valt att han eller andra barn med autism inte kan hantera förändringar. 

Men det spelar ingen roll för ”så har många det”. Många av oss föräldrar som har barn med grava funktionsnedsättningar behöver alltså enligt skolskjutssamordnaren ha egen bil, skjutsa våra barn till stället de placerats på.

Min son placeras i en skola, på ett fritids långt hemifrån. Hur han tar sig dit och därifrån är mitt problem, trots att han inte kan ha skola eller fritids där vi bor.

Jag måste ha bil. Ingen annan än jag kan möta Edvin. Jag kan inte bli sjuk. Någonsin. Jag måste nämligen alltid vara så pigg att jag kan köra Edvin till skolan.

Jag kan inte följa med storebror på något i skolan eller köra honom till fritidsaktivitet. Jag kan inte gå på möte. Jag kan inte jobba över. Jag kan inte göra ärenden i anslutning till jobbet. Aldrig någonsin, efter ordinarie arbetstid. För de anhöriga som tidigare kunnat möta upp Edvin vid taxin hemma hos mig när jag helt enkelt inte kunnat kan nu inte längre bistå pga avståndet till skolan och fritids – på vilket han går för att han inte klarar förändringar; inte för att vi tycker att det är vansinnigt roligt att vara besvärliga.

Hur taxisamordnaren är som privatperson har jag inga varken åsikter eller spekulationer om. Hen var heller inte otrevlig på telefon. Men när hen i sin yrkesroll är så fyrkantig och stelbent utan att visa någon som helst förståelse eller servicevilja att hen inte ens kunde tala om att hen skulle undersöka det hela eller hänvisa mig till någon annan att prata med - utöver högsta cheferna eller nämndorförande för att få råd i frågan.

När hen som bästa argument har ”så har många det” när jag lägger fram en frågeställning så ser jag rött.

Kanske hade jag inte varit lika trött om jag inte precis stridit om flytt av skolan (ännu längre bort) - som faktiskt inte blev av. Kanske hade jag inte varit så trött om beslutet om att Korttids ska flytta kom mitt in en orolig inskolningsperiod. Kanske kan det verka som en bajs i havet. Och kanske går barnen i vissa länder mil för att komma till skolan. Och massa annat som är mycket värre än en försvårad vardag. Men för mig är detta en stor äcklig kletig bajskorv i ett badkar snarare än en liten flytande bajskorv i Stilla havet. 

För tydlighetens skull vill jag tala om att jag är överlycklig över att min son går på den skolan han går på, att han har den personal i klassen som han har, att han går på det fantastiska fritids han är placerad på och jag skulle inte vilja byta det mot något annat.

Jag är jätteglad över att rektorn med hänsyn till Edvins funktionsnedsättning tagit beslutet att han även beviljats lovtaxi, trots att det innebär en kostnad för skolan.

Jag är däremot förbannat trött på strider, strider och åter strider. Och jag är förbannat trött på den som använder byråkrati som makt och som ursäkt till att slippa anstränga sig.

Edvin vet hur man uppför sig på skolavslutning. 

Ps. Jag har bil. Jag kommer att lösa det. Precis som vi alla föräldrar löser allt som rör våra barn. Men det hör inte hit. Det har inte med saken att göra. Det handlar om princip. Det handlar om att skapa förutsättningar för barn med särskilda behov och dess föräldrar. Jag ska inte behöva köra honom till skolan när han är placerad i skola/fritids utanför hemstadsdelen för att det är för hans bästa. Jag vill inte åka bil när jag och andra sonen kan cykla. Och jag ska inte behöva. För vi har inte valt! Ds

Ordningen är återställd. Efter fem dagars barnsemester är killarna hemma. Det har varit underbara dagar utan krav, tjat , bråk och rutiner och måsten. Fem dagar att bara, bara göra vad jag vill. Utan någon annan att ta hänsyn till.

Men det har också varit dagar utan barnfnitter, kramar, pussar och bus.

Jag ska inte hymla med att det har varit helt fantastiskt att få vara ensam några dagar. Det var första gången på fem och ett halvt år.

Men det är minst lika fantastiskt att ha dem hemma igen. Edvins kramar och pussar och skratt, som om vi inte setts på ett halvår. Osmans "jag älskar dig mamma. Jag vill att du kramar mig hela natten" när vi läste godnatt-sagor.

Hur lätt och skönt och kravlöst livet än är utan barn så går det inte att jämföra med livet med gossarna.

Ikväll blir det återigen svettigt, trångt men mysigt i min säng. Två snusande gossar som ska ligga tätt, tätt, omedvetna om sina brutala sparkar och deras mors ständigt oavbrutna sömn. Och det finns inget sätt jag hellre sover på. Lillskruttarna är hemma.

Jag har facebook. Ingen större sensation.

Men det jag ska komma till är att jag igår i min statusrad skrev något ungefär om att livet var skönt. Och att jag har ett roligt jobb att gå till och att jag nu var en mycket bättre förälder när jag bara träffade mina barn ett par timmar på morgonen och ett par timmar på eftermiddagen/kvällen.

OJ! Jag tog förbjudna ord i min mun!

Uppenbarligen älskar jag mina barn mindre än vad andra föräldrar gör. Man måste tydligen vilja vara med sina barn heeeeeeeeeeela tiden! Somliga skulle enligt kommentarerna nästan dö eller åtminstone inte stå ut med att bara träffa sina barn fem timmar per dag.

Jag hade väldigt svårt att inte vara spydig tillbaka.

För det första: Om jag varit en känslig själ hade jag lagt mig i fosterställning och grinat. För vilken dålig mor jag är som måste försörja min familj och gå till jobbet när jag borde vara hemma och ta tillvara på varje sekund med mina barn.

Nu är jag inte hyperkänslig utan blev mest irriterat road över kommentarerna. Och undrade på FB hur de själva gjorde? Eftersom jag vet att

1. de arbetar

2. vissa har barnen varannan vecka

3. en åkte på semester i ett par veckor till ett medelhavsland - utan barn.

Jag fick inga svar. Det var nästan ännu mer roande. Och än mer irriterande.

För det andra:

Är det verkligen så himla svårt och konstigt att man som helt ensamstående förälder till större småbarn (varav ett med särskilda behov) mår bra av att få komma till en arbetsplats? Att komma i arbete. Att ha ett stimulerande jobb. Att få prata vuxenspråk med vuxna intelligenta och trevliga människor. (tilläggas bör väl att ingen av kommentatorerna är helt ensamstående - för att ursäkta deras dumhet och brist på förståelse).

Är det verkligen så märkligt att en ensamstående förälder som gått hemma i nästan ett år med sina barn konstant (-15 tim/v på dagis) hemma tycker det är energisamlande, stimulerande, uppiggande och lugnt och skönt att få jobba?

För mig är det inte ett dugg konstigt. Tvärtom! För mig är det konstigt att man inte kan eller vill vara utan sina barn en endaste liten millisekund.

Jag går till jobbet. Glad. Kramar glatt hejdå till mina barn på dagis. Möter trevliga människor på jobbet. Samlar kraft. Vilar upp mig (för jaaa, jobb är en vila i jämförelse mot att vara hemma med två vildingar), är glad. Jag åker tillbaka till dagis. Glad att träffa mina barn som jag inte sett på hela dagen. Kramar dem. Pratar om dagen. Åker hem. De är med när jag lagar mat. Vi äter ihop och pratar. Vi plockar undan. Gör kvällsbestyren. Läser godnattsagor och myser.

Inget tjat från 5-åringen: Vad ska vi göra idag mamma?

Inget tjat på 4-åringen: Stäng kylen! Akta DVD-spelaren! Kom ner från bänken! Den får du inte ha!

Nu har vi mysigt! Vi har roligt! Jag är en glad mamma. Ingen tjatig och trött och uttråkad mamma med massa pedagogiska måsten. Jag mår bra. Och om jag mår bra så mår mina barn bra. Punkt!

Om FB-präktovännerna mår bra av att bära omkring på sina 5-åringar i bärsele dygnet runt, så FINE! Gör det! Men det mår banne mig inte jag bra av!

Nej, den senaste veckan har jag verkligen gjort mig förtjänt av min självutnämnda titel; ÅRETS MAMA!

Länkar till en tidigare blogg där jag också haft synpunkter: Så politiskt korrekt att jag kan spy  

Tjohoo!

Ps. jag är ff på bloggsemester. Kunde bara inte låta bli. Ds

Jag är trött.

Jag är trött på att alltid vara den som nattar barnen. Jag är trött på att alltid vara den som hämtar och lämnar på dagis. Att alltid vara den som gör frukost, lunch (fre-sö), mellanmål och middag. Att alltid vara den som diskar. Att alltid vara den som plockar. Att alltid vara den som städar. Att alltid vara den som fyller i alla papper och tar itu med alla räkningar. Att alltid vara den som går ut med barnen, i ur och skur. Att alltid vara den som följer med på barnens aktiviteter. Att alltid vara den som är hemma när barnen är sjuka. Att alltid vara den som åker på läkarbesök. Att alltid vara den som ska vara rolig. Den som ska vara sträng. Den som ska vara pedagogisk. Den som ska vara utvecklande. Att alltid vara den som har ansvaret. Att alltid vara den som ska hinna med.

Jag är trött.

Ibland drömmer jag om en namnlös könlös varelse, som förbehållslöst och utan krav på motprestation, som säger til mig:

"Prata du i telefon, jag nattar barnen."

Eller: "åk du och fika med en kompis, jag är ju hemma".

Eller" ta en promenad, så fixar jag middagen"

Eller: "Klart du ska ut och dricka några glas vin med dina kompisar"

Eller: "Gud, vilken fantastisk mamma du är!"

Idag är jag bara så trött!

Kanske har jag en dålig hårdag.

Kanske är jag bara trött på att alltid vara ensam om allt.

Den namnlösa könslösa varelsen lyser ännu med sin frånvaro. Så nu ska superduktiga, ansvarsfulla, pedagogiska, omtänksamma, ensamma mamman läsa godnattsagor för killarna.

Ha det!

Ps. Jag undrar om jag hade haft fler barnvakter om jag varit ensam pappa??????? Ds.

Förut var ensamhet ett skällsord för mig. Ett ord som innebar fara. Ensamhet var Hans och Greta som blev övergivna av sina föräldrar i den stora mörka skogen. Ensam var fult att vara. ”Själv” skulle man möjligtvis kunna vara. För ensamhet betydde att man var mycket liten och mycket rädd. Den ensamme var kanske inte värd att älskas? Mauro Scoccos sång för de ensamma gjorde mig illa till mods, tårögd och rädd att själv bli en av dem han sjöng om.

Idag har ordet ensamhet en helt annan innebörd. Ordet ensamhet betyder frihet. Ensamhet betyder lugn.  Ensamhet betyder inga måsten. Ensamhet är vackert. När det är självvalt. Jag vill inte leva i ensamhet. Men jag vill ha tillfällen av ensamhet. Idag fick jag ett.

För första gången på 3 år och 357 dagar fick jag bada i ensamhet, i hett vatten. Och länge. Ingen skvätte på mig. Jag kunde ligga där med torra händer ovanför ytan, utan att hålla i något barn, och läsa min bok och känna hur kroppen blev mer och mer avslappnad och hur jag blev mer och mer trött. Bekymren känns färre och inte längre så stora. Ljudet av blåsten utanför var det enda som hördes, i övrigt var det helt tyst. Barnen snusade gott i sina sängar.

Senast jag tog ett bad var när yngsta gossen föddes, vilket om 8 dagar blir 4 år sedan. Och ett bad med förlossningsvärkar räknas knappast som ett härligt bad. Och även om jag var själv i karet, så var jag ju inte ensam i rummet eftersom barnens far var med och lydigt följde barnmorskans instruktioner om massage.

Jag njöt av att få ensamheten. Tystnaden. Lugnet. Min bok. Ensamhet när den är som bäst.

Ensamhet för den riktigt ensamme är däremot lika sorgligt nu som förut. Den ofrivilligt ensamme utan familj eller vänner eller kanske utan en partner att älska och bli älskad av, det är fortfarande sorgligt och orättvist.

Men för oss som nästan aldrig är ensamma är ensamhet ett vackert ord. Ett mjukt ord. Ett välkommet ord. Ensamhet. Det låter varmt.  Jag har lyckan att ha underbara barn i min närhet. Jag har lyckan att ha en fantastisk familj. Jag har lyckan att ha underbara vänner. Jag har lyckan att aldrig behöva känna verklig ensamhet. Jag har lyckan att istället få längta efter och drömma om stunder av ensamhet.

Jag bryr mig inte om att jag tänjt på ordets innebörd. Jag bryr mig inte om vad SAOL anger som korrekt betydelse. För idag är ensamhet något man får göra helt ensam. Idag är det inget ofrivilligt.

Ensamhet. Ett så vackert ord. Och ett så hemskt ord. Jag vill inte vara Hans och Greta. Jag vill inte heller vara jag. Jag vill vara hon som lite oftare kan använda ensamheten till att välja att umgås med andra eller bara vara ensam.

Men idag var ensamheten efterlängtad och fridfull. Idag är ensamhet bara ett vackert ord.

Till främst förstagångsföräldrar vill jag säga: Låt dig inte ryckas med! Ta inte åt dig! Ditt barn är ditt barn och för dig det ljuvligaste på jorden. So what om det inte lär sig gå förrän det är ett och ett halvt. So what om det inte säger sitt första ord förrän det är två. Barn lär sig att gå! Barn lär sig att prata! Ditt barn är varken bättre eller sämre än andra barn för att det är tidigare eller senare. Men det är DITT barn och för dig det bästa! Och DET är det enda som är viktigt.

När min äldste var 1 år ganska exakt föddes hans lillebror. På BVC blev vi mer eller mindre uppmanade att för barnets skull besöka öppna förskolan (underförstått: alla duktiga och bra föräldrar gör det!)
Naturligtvis ville även jag vara en duktig förälder så med timmar av förberedelser, planering och packning så promenerade vi iväg till nämnda plats.

Ettåringen älskade det. jag hatade varje minut. Jag omgavs av föräldrar som diskuterade amning, barnmat, potträning och med frågeställningar om hur många ord sonen kunde, när han började krypa resp gå etc etc. Visst, det kan ha varit ett sätt att knyta kontakt (trots allt var ju barnen vår enda kända gemensamma nämnare) men allt detta jämförande, räkna tyst i huvudet "var mitt barn tidigare el senare än det?", höll på att driva mig till vansinne. Kommentarer som "jasså, hon kryper inte ännu" ekade från duktiga mammor och pappor i lokalen.

Min ettåring ville inte fika. Rättare sagt han blev förtvivlad över tanken på fika och ville leka, leka, leka.
De andra föräldrarna fikade. En pappa hade med sig hemgjord ärtpuré till sin dotter och en kaffetermos - trots att kaffet kostade 1 krona och äpple och smörgåsrån lika mkt.

Vi satt vid rutschbanan lillkillen och jag och tittade på när storebror åkte om och om igen. Nyinflyttad i stan ville jag lära känna folk, och småbarnsföräldrar verkade ju vara det perfekta umgänget eftersom jag själv var det.
Jag sörjde ett par minuter att min livliga ettåring inte ville äta smörgåsrån och äpple som de andra barnen. Ja, ett par minuter. För sen hör jag gulligull och snuttiplutt. Allt var rosaskimrande och deras barn kunde ALLT!
"Vad är det för fel på mig?" undrade jag självkritiskt som inte alls gick upp med ett leende på läpparna den fjärde gången på en natt för att mata barn. "Vad är det för fel på mig som inte kan sitta i timmar och titta och njuta på mina småkillar?" Jag tillbringade dagarna och nätterna med en kolikbebis som skrek och skrek och SKREK och med en ettåring som inte var stilla en sekund av sin vakna tid. Jag undrade när dessa mirakelföräldrar hade tid att bara sitta och titta på sina barn. Själv ville jag bara få sova en endaste natt och få en endaste halvtimme för mig själv på dagen. En gång bara! Det var min dröm då.

Jag genomled tisdag efter tisdag på öppna förskolan (Ö.F) för att äldste sonen så gärna ville dit (och för att jag ju förstått både på BVC-sköterskan och på Ö.F-föräldrarna hur viktigt detta var för barnen).

Den 1 maj 2007 tog vi bussen istället för bilen till stan. På bussen satt en av öppna-förskolan-mammorna. Hon vinkade oss till sig och jag tänkte tyst "nej inte den jävla präktomorsan!" men gick, som den socialt kompetenta person jag är, ändå dit. "Gud, vilken tur du har att inte dina barn vill fika!" var hennes inledningsfras. Skeptiskt undrade jag hur fortsättningen skulle bli.
"Vilken jäkla hysteri det är på Ö.F va? Herregud man skulle ju kunna tro att alla barn som fötts här är blivande genier!"
"jooo, svarade jag försiktigt i starka misstankar om att Ö.F-föräldrarna skapat ett sätta-dit-henne-forum.
Det hade de inte. Det visade sig att denna tjej inte var ett dugg varken bättre eller sämre, lyckligare el olyckligare mamma än vad jag var men hon "drogs liksom in i det" som hon sa. Och ville inte vara sämre. Hon sa till mig att hon önskade att hon var så kaxig och självständig som jag var som gick dit för barnens skull och inte lät mig ryckas med. Jag sa inte att jag hatade varje minut på Ö.F och att jag kände mig ensam som inte kunde delta i (de visserligen urtråkiga) diskussionerna utan lät henne tro att jag var precis så där cool.

Men jag minns att jag fylldes av lättnad över att inte vara den enda som inte tyckte att föräldraskapet gick i en skimrande rosa nyans.

Jag minns också att jag tänkte hur tragiskt det är att vi rycks med i tävlingen "bästa barn - bästa förälder."
Självständiga intelligenta vuxna som i sin föräldraroll förvandlas till osäkra personer som dolde all rädsla i ett självhävdande och påklistrad säkerhet.

Nu fyller snart min äldste fem år och minstingen blir strax därefter fyra. Nu är jag trygg i min föräldraroll.
Jag blir inte kritisk mot mig själv för at jag inte upplever samma lyckorus som superföräldrarna.
Jag blir inte självkritisk för att jag inte läs- och skrivtränar mina barn utan istället sätter min tillit till pedagogiskt utbildad förskole- och skolpersonal.
Jag får inte dåligt samvete för att jag en lördag vägrar gå ut i lekparken när regnet öser ner.
Jag tror inte att jag är en dålig förälder för att jag låter barnen se på en film istället för högläsning.
Nu VET jag att jag är en bra mamma.
Jag vet att mina barn är trygga barn.
Jag vet att barn inte är perfekta varelser - och att det inte är mitt fel, de är bara mänskliga.
Jag har slutat att lyssna på föräldrar som flyttar sina barn från förskola till förskola för att hitta bästa pedagogiken.

Och tänk, jag är trots detta övertygad om att jag är en bra mamma.

När min äldste son fyllde 4 år skulle han få ha sitt första kalas. Till kalaset kom mestadels dagiskompisar och en "privat"-kompis.

Eftersom barnen var små hade de en av föräldrarna med sig. Alla var mammor, vilket jag inte lägger någon som helst värdering i utan tror att det handlar om att det skulle kännas bekvämt för alla inblnadade då jag är ensam mamma.

När barnen käkat tårta och sprang omkring och lekte och busade satt vi föräldrar kvar och drack kaffe i vardagsrummet.

En av mammorna frågar oss andra:
- Har ni börjat läs- och skrivträna era barn ännu?
Jag stålsatte mig för att inte säga något förhastat, de var ju trots allt hitbjudna med sina barn.

Två mammor svarar att de har det. Och "det går så braaaa!" Och så rabblade de upp vad de kunde skriva och hur de kunde alfabetet och hur mkt de kunde läsa etc etc.
Samtalet handlade mer och mer om att man väl borde göra det, och att det var ju bra om de kunde läsa när de börjar skolan så att de slipper ha det jobbigt då.

Men ursäkta mig!! För det första: Om det är jobbigt för en 6-7-åring att lära sig att skriva och läsa, hur jobb9igt är det då inte för en 4-åring?
Och när ska barn få vara barn utan krav på sig att prestera?
Och vad hände med att tro på skolans professionella personal med många års pedagogisk utbildning?

När samtalet började styras in på att man t.o.m BÖR träna med dem och att man hade ett föräldraansvar för att underlätta för barnen i framtiden då kunde jag, trots min värdinneroll, inte längre hålla tyst.

Jag tittade på dem. Alla utom en lever tillsammans med barnets förälder. Bara två av barnen hade (åtminstone då) syskon.

- Menar ni alltså, att jag är en sämre och mindre engagerad förälder än vad ni är eftersom jag inte läs- och skrivtränar min 4-åring?
Tystnad
- När, fortsatte jag, har ni tänkt att jag skulle göra det? Jag är helt ensam med barnen. Deras far har flyttat utomlands. Min yngre son är hyperaktiv och autistisk. 
En stunds tystnad. Sen kom svaret:
- Det gäller ju inte dig.
- Nähä, vem gäller det då? frågade jag. Så mina barn ska inte räknas som elitbarn för att de har andra förutsättningar? Ska vi göra klasskillnader på barnen redan innan de ens börjat skolan? Ska mina barn ses med överseende på för att jag är ensam?
- Varför har ni så bråttom? För vems skull vill ni göra era 4-åringar läskunniga? Varför misstror ni skolans förmåga att göra era barn läskunniga? undrade jag.

Bland barnen var stämningen hög och glad. I vardagsrummet var stämningen tryckt och nästintill död.
En mamma sa ursäktande:
- Vi tänkte inte på din situation och pratade utan att tänka.

Jag sa någonting för att försöka lätta upp stämningen, men inombords kokade jag ännu. Antingen så förstod de inte vad jag menade. Eller så har vi helt enkelt fullständigt olika uppfattningar om vad vi tror är för våra barns bästa.
För jag skiter i min situation!
Det handlar inte om min situation.
Det handlar om elittänkandet.
Det handlar om tävlingen om bästa barnet, smartaste barnet, sötaste barnet.
Det handlar om att inte låta barn få vara barn.