Inlägg publicerade under kategorin reta gallfeber på omvärlden

Av aretsmama - 17 juni 2010 20:56

Jag har facebook. Ingen större sensation.


Men det jag ska komma till är att jag igår i min statusrad skrev något ungefär om att livet var skönt. Och att jag har ett roligt jobb att gå till och att jag nu var en mycket bättre förälder när jag bara träffade mina barn ett par timmar på morgonen och ett par timmar på eftermiddagen/kvällen.


OJ! Jag tog förbjudna ord i min mun!

Uppenbarligen älskar jag mina barn mindre än vad andra föräldrar gör. Man måste tydligen vilja vara med sina barn heeeeeeeeeeela tiden! Somliga skulle enligt kommentarerna nästan dö eller åtminstone inte stå ut med att bara träffa sina barn fem timmar per dag.


Jag hade väldigt svårt att inte vara spydig tillbaka.


För det första: Om jag varit en känslig själ hade jag lagt mig i fosterställning och grinat. För vilken dålig mor jag är som måste försörja min familj och gå till jobbet när jag borde vara hemma och ta tillvara på varje sekund med mina barn.


Nu är jag inte hyperkänslig utan blev mest irriterat road över kommentarerna. Och undrade på FB hur de själva gjorde? Eftersom jag vet att

1. de arbetar

2. vissa har barnen varannan vecka

3. en åkte på semester i ett par veckor till ett medelhavsland - utan barn.


Jag fick inga svar. Det var nästan ännu mer roande. Och än mer irriterande.


För det andra:

Är det verkligen så himla svårt och konstigt att man som helt ensamstående förälder till större småbarn (varav ett med särskilda behov) mår bra av att få komma till en arbetsplats? Att komma i arbete. Att ha ett stimulerande jobb. Att få prata vuxenspråk med vuxna intelligenta och trevliga människor. (tilläggas bör väl att ingen av kommentatorerna är helt ensamstående - för att ursäkta deras dumhet och brist på förståelse).


Är det verkligen så märkligt att en ensamstående förälder som gått hemma i nästan ett år med sina barn konstant (-15 tim/v på dagis) hemma tycker det är energisamlande, stimulerande, uppiggande och lugnt och skönt att få jobba?


För mig är det inte ett dugg konstigt. Tvärtom! För mig är det konstigt att man inte kan eller vill vara utan sina barn en endaste liten millisekund.


Jag går till jobbet. Glad. Kramar glatt hejdå till mina barn på dagis. Möter trevliga människor på jobbet. Samlar kraft. Vilar upp mig (för jaaa, jobb är en vila i jämförelse mot att vara hemma med två vildingar), är glad. Jag åker tillbaka till dagis. Glad att träffa mina barn som jag inte sett på hela dagen. Kramar dem. Pratar om dagen. Åker hem. De är med när jag lagar mat. Vi äter ihop och pratar. Vi plockar undan. Gör kvällsbestyren. Läser godnattsagor och myser.


Inget tjat från 5-åringen: Vad ska vi göra idag mamma?

Inget tjat på 4-åringen: Stäng kylen! Akta DVD-spelaren! Kom ner från bänken! Den får du inte ha!


Nu har vi mysigt! Vi har roligt! Jag är en glad mamma. Ingen tjatig och trött och uttråkad mamma med massa pedagogiska måsten. Jag mår bra. Och om jag mår bra så mår mina barn bra. Punkt!


Om FB-präktovännerna mår bra av att bära omkring på sina 5-åringar i bärsele dygnet runt, så FINE! Gör det! Men det mår banne mig inte jag bra av!


Nej, den senaste veckan har jag verkligen gjort mig förtjänt av min självutnämnda titel; ÅRETS MAMA!


Länkar till en tidigare blogg där jag också haft synpunkter: Så politiskt korrekt att jag kan spy  

Tjohoo!


Ps. jag är ff på bloggsemester. Kunde bara inte låta bli. Ds


Av aretsmama - 10 mars 2010 17:09

Jag vet inte om det är medfött, har utvecklats genom åren eller om det skedde över en natt, men nu erkänner jag för mig själv och för världen och kommer officiellt ut: jag är en bitterfitta.


Jag har börjat reta upp mig på små ovidkommande detaljer. Inte bara så att det blir små irritationsmoment, tvärtom bagateller förvandlar mig till en uppretad surkärring.


Jag älskar människor med positiv livssyn och självständigt tänkande. Dessvärre konstaterar jag att jag inte längre tillhör förstnämnda kategori..


Vad är det som gör mig så jäkla förbannad då? Hrrrm, sa jag att det var en bagatell? Jo, det är det mycket riktigt. Åtminstone för andra.


Facebooksanvändarnas statusuppdateringar driver mig till vansinne. Inte facebookanvändarna (=mina vänner), utan uppdateringarna.


Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!

  

Nähä? Verkligen? Tack FB för dina livsstilsråd. Nu har jag facit! ÄNTLIGEN! (för att citera Gert Fylking vid litteraturpristillkännagivandet)

 


"om du har/har haft eller känner någon som haft cancer klistra då in detta i ......"

 

Varför? Till vilken nytta? Får cancerfonden pengar för att jag gör det? I så fall gör jag det absolut. Annars är det nämligen fullständigt ointressant för omgivningen (och kanske rentav för jobbigt för mig?) vilka sjukdomstragedier jag eller min bekantskapskrets drabbats av. Finns det f.ö någon som inte känner någon som drabbats av cancer??

  


"Tryck "gilla" om jag får dig att le"

 

Tack, jag avstår. Du får mig nämligen att bli förbannad just nu, men i övrigt är du rätt kul.

  

Välj två alternativ av följande som du tycker stämmer in på mig som person.

1. glad 2. snäll 3.kramgo 4.glädjespridare 5 omtänksam etc etc

 

Tack, Facebook! Jag klarar mig nämligen inte utan beordrad bekräftelse från mina vänner där de själva inte ens får ha egna omdömen om mig, utan måste använda sig av förtryckta alternativ.

 

Det ÄR trevligt med kloka visdomsord och positiva utrop. Det ÄR positivt att dödliga sjukdomar uppmärksammas. Det ÄR trevligt att mina vänner inte drabbats av Jantelags-viruset utan helt öppet och utan att ens bli generade är ute med beröm-håven.

Det ÄR inte människorna jag stör mig på. Det är fenomenet. Jag slutar tänka och gör vad FB beordrar mig. Uppmanar FB mig att klistra in detta i min status? Ja men då måste göra det så fort jag bara kan!

 

Ja jag ÄR en riktig bitterfitta. Jag får klåda och högt blodtryck av ovannämnda och liknande statusrader.

 

En FB-vän plockade jag till och med bort från vänlistan för att han vid varje tillfälle han var inne - vilket var OFTA - kom med tjolahoppsantrams och kräk-käcka uppmaningar som "le mot din nästa så får du ett leende tillbaka" och dravel nästan i stil med Åke Catos (som var KOMEDI!!!) krama varandra i trafiken. (jag är nästan hundra proecnts säker på att han hade en almanacka med dagens ordspråk som han citerade!)

Guuud vad jag störde mig! Nu är han tack och lov borta och bloddtrycket håller sig lågt och stabilt.


Jag kan visst vara positiv!

Men jag väljer själv hur och när.

Jag vill inte ha massa måsten om vad jag ska tycka eller tänka framkastade till mig.

Jag vill tänka själv. 

Jag vill inte bli påprackad hallelujautrop. 

Jag vill inte bli skriven på näsan om hur jag ska uppföra mig.

 


Och till er FB-vänner som eventuellt läser detta: Don´t hate me cause I´m beautiful.   

Av aretsmama - 9 februari 2010 16:04

”Så förlorar du 2kg på en vecka”

”Träna som hollywood-stjärnorna”

”Jag gick ner 36 kg på ett år”

 

Fint. Övervikt liksom undervikt är ohälsosamt. Båda innebär ökad risk för olika sorters sjukdomar. Träning är nyttigt. Solklart. Att måna om sin kropp och vara rädd om sig själv är positivt. All eloge till alla som håller sin idealvikt och/eller tränar sig till en sund kropp. Det är imponerande och jag önskar att jag hade lusten att träna eller självdisciplin nog att bara passera COOPs chipshylla på fredagens storhandling. Det finns många människor som helt naturligt och självklart lever sunda liv. Underbart! Och avundsvärt.

 

  


Men…så har vi ”driver-mig-till-vansinne”-kategorin.

De som ständigt måste poängtera för omgivningen hur mycket kalorier bondkakan på arbetsplatsens fredagsfika innehåller. De som tar en andra omgång på Thaibuffén och ropar tvärs över restaurangen till sina kompisar kvar vid bordet att ”det får bli ett extra spinningpass i helgen”.  De som ”inte borde. Men ingen såg nåt va?”


Sedan har vi de mer officiella människorna som predikar och ursäktar sig. Radioprataren som berättar om hur hon syndigt köpte en semla som hon ska ”vräka” i sig och ber om ursäkt för sin bristande karaktär.


Jag skulle snarare vilja be om ursäkt å deras vägnar.

Förlåt för att de plågar er med sitt ständiga tjat om dieter. Ha överseende med dem; de vet nämligen inte att hela världen inte cirkulerar kring deras person och att vi andra inte ens noterat deras extra vårrulle – och dessutom högaktningsfullt skiter i den.

 

  


För vad är det som får människor att tro att de är så centrala i våra liv att de på allvar tror att vi bryr oss ifall de käkade på Burger King på lunchen och ångrar sig och kickboxar på onsdagar inför Beach 2010?

Och varför är det tillåtet att slänga ur sig moralkakor som: ”Margareta, ska du verkligen ta den där kakan? Vad säger viktväktarna om det?”

Och där Margareta har två val:


1.Göra klassikern: Tala om att hon har sparat points för att kunna äta fredagskakan och kanske t om ta ett glas vin på kvällen.


2. Göra det vi vill: Be personen "hålla käften och sköta sitt eget jävla kaloriintag. Men att för i helvete göra det tyst. För jag skiter i det!"


Snälla kaloriräknare!

Ät en stor semla istället för en liten – om du vill.


Ät gärna pizza tillsammans med familjen på lördagkvällen framför melodifestivalen – om du vill.


Gå gärna på friskis och svettis varje dag – om du vill.


Hoppa gärna över bondkakan på fikat – om du vill.


Ta gärna fisksoppa istället för biff med bearnaisesås – om du vill.


Ha gärna dåligt samvete – om du vill.


Men snälla, låt för Guds skull oss andra leva utan vetskapen om vad du borde eller inte borde. För vi skiter nämligen i det.

Du måste inte be om ursäkt för din dåliga karaktär. Vi andra skiter nämligen i den.

Ditt kalori-, fett-, eller kolhydratsintag har för oss NOLL viktighetspoäng.

Berätta däremot gärna stolt för oss om du lyckats gå ner. Då lovar jag att vi gläds med dig.

Eller berätta vad du gjorde i helgen. Då lovar jag att också visa intresse.

Men bespara oss moralkakor, kaloriinformation, träningsschema, "synder" med mera med mera. För tyvärr är det så att vi blir inte imponerade. Vi blir däremot jävligt irriterade!


Av aretsmama - 29 januari 2010 15:13

Sitter på FB och fascineras varje söndag av alla statusuppdateringar "sorg", "sista kvällen", "vi ses om en vecka älskling", "pappa saknar dig" etc etc. Varannanveckas-föräldar som tar dramatiska och officiella farväl av sina barn.


Barnen ska alltså inte ut på långresa. Föräldern planerar heller ingen långtripp. Ingen ligger (tack och lov) inför döden. Nej, det handlar om att barnet denna jämna vecka ska vara hos sin andra förälder. En förälder som älskar barnen precis lika mkt som den dramatiska skribenten. En föräldrahälft som tar lika bra hand om barnet och är lika engagerad.


Visst finns det barn med icke lämpliga föräldrar, där det naturligtvis är befogad oro att lämna ifrån sig barnet. Men det är inte det jag skriver om.

Jag skriver om den löjliga politiska korrektheten som sprider sig likt ett präktigt 50-talsvirus.

Vuxna människor som söker andra vuxna människors bekräftelse och sympatier. Låt mig utbrista: patetiskt!

Varför vågar ingen skriva: UNDERBART!!! En hel vecka att bara tänka på mig själv. En hel vecka att göra vad jag vill! En hel vecka att umgås med kompisar. En hel vecka att ta igen allt jag ligger efter på jobbet. En hel vecka att välja krogdag på. En hel vecka där jag kan träna så mycket jag vill. En hel vecka utan läxläsning. En hel vecka av FRIHET!

 

Vem skulle tro att denna människa inte älskade sina barn? Vem skulle tro att man är en sämre förälder för att man uppskattar egentid? Och varför är de så måna om att få sitt goda föräldraskap bekräftat?


Själv skulle jag hoppa av lycka om jag hade en trygg plats hos någon som älskade och månade om mina barn lika högt som jag gör. Vilken underbar förälder man skulle vara. En veckas omsorg, kärlek och engagemang. En veckas göra vad jag vill och egotripp.


Jag skulle bli så lycklig över att en söndag läsa FB-statusen:

"XX är barnfri en vecka. Underbart!"

Skapa flashcards