2010 måste gå till historien som världens tråkigaste och kallaste valrörelse. Eller också har jag varit för insyltad tidigare för att objektivt observera.

För mig som väljare känns det tråkigt att det kastas fram siffror och procenttal som egentligen inte talar om för mig vad som gör skillnad.

Tomas Östros är däremot ett briljant undantag. Ser man ett foto på honom så är "torr" och "tråkig" de två första beskrivande orden jag kommer att tänka på. Men när man hör mannen formulera sina åsikter och sina "varför" så blir man frälst. Han talar om siffror han också. Men han talar också ur hjärtat om varför siffrorna är viktiga och vad siffrorna betyder. Han talar om ideologi.

För alla partier både i regeringsställning och i opposition har tydliga ideologier. men inga av dem framkommer. Vi hör Mona Sahlin prata om att arbetslöshetsförsäkringens nivå ska sänkas successivt. Que? Han även hon gått på myten att den arbetslöse är lat och ovillig. Vi hör Fredrik Reinfeldt prata om rättvisa samtidigt som han vill ta nästa steg i jobbskatteavdraget men inte göra något för de som har det sämst.

Socialdemokraterna har en fantastisk grundsyn som säger: "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Det är ju DET det valet handlar om. Synen på samhället. Synen på människan. Synen på allas lika värde och allas lika rätt. Vi föds alla med olika förutsättningar. Men vi förtjänar samma chans.

Alla, och då menar jag ALLA, hamnar någon gång i en situation som är svår att bemästra; oavsett om den sker i barndomen, i tonåren, i vuxenlivet, som förälder eller som pensionär.

Vi bär alla ansvaret för vårt eget liv, våra egna beslut. Men, när vi nått en gräns där vi kämpat och kämpat och ändå inte räckt till, då ska det finnas en trygghet i vårt samhälle som ser oss som viktiga. Som ser oss som en människa som JUST NU behöver samhällets stöd. Och då ska samhället finnas där. För vi lever i samhällen. Vi är sociala varelser. För att en grupp (eller ett samhälle) ska överleva så måste vi måna om varandra. Vi måste ge och ta. Ingen vill bara ge. Ytterst få vill bara ta.

I intervjuerna TV gör så är det aldrig en nyanländ flykting som kommer till tals. I aftonbladets bilaga så är det aldrig den ensamstående föräldern utan arbete som finns med i reportaget. Många gånger har jag undrat varför. Men jag tror (ja jag inser att jag framstår som självgod allvetande) att det beror på att det är en alltför främmande del av samhället för journalisterna. De grupperna är osynliga och alla vet att de finns, men ingen känner någon i verkligheten.

Barnfamiljer och pensionärer och småföretagare intervjuas vitt och brett och vi läser vem som blir vinnare resp förlorare på blockens valmanifest.

Ingen frågar dem som är mest beroende av en förändring. De som drabbas hårdast i en lågkonjunktur. De som redan ligger. Och i ärlighetens namn, de röstsvagaste grupperna hörs inte. De röstsvaga är de besvärliga. De som "tär istället för när". De som redan ligger bryr sig ingen om att fråga... De är inte normen. Normen är etnisk svensk tvåbarnsfamilj med yrkesarbetande medelinkomsttagande heterosexuella föräldrar där mannen tjänar något mer än kvinnan.

Så trots att jag tycker att LO:s dagliga valutskick till mailen retar mig och borde klassas som "spam" och trots att LO ringer mig och vill prata val och mest framstår som en telefonförsäljare som stör så måste jag ändå säga att jag röstar rött idag, imorgon och för all framtid.

Det kommer alltid att finnas orättvisor. Det kommer alltid att finnas de som har det bättre och de som har det sämre. Det är oundvikligt. Men i min värld ska man, även om man har det sämre, ha det BRA! Människan är inget vi kan leka med. Inget vi kan förkasta och raljera över. Människan är just en människa med ett eget värde och med rätten till ett drägligt liv.

Synd bara att valrörelsen handlar om sifrror och procent och inte om människors vardag... Synd bara att ALLA partier har glömt bort de som inget har och som bara vill ha det drägligt.

Så återigen vill jag säga; ett samhälle jag vill leva i är ett samhälle där man lever efter devisen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Möttes idag igen av Jan Björklund när jag svängde ut ifrån parkeringen på väg till jobbet. Och återigen skrek han ut något (eftersom jag gäspade mig igenom tiden med honom på affischen så minns jag inte detaljerna) om skolan.

Men ärligt talat, vem röstar på Björklund för alla dessa disciplinsypunkter han basunerar ut?

När jag växte upp på 80-talet så sades det att lärarna var en stor grupp av Fp:s väljare. Så kan det väl ändå inte vara idag? Åtminstone hoppas jag innerligt att lärarna är mer vidsynta, toleranta och förstående än att döma någon för att den har keps på huvudet. Och kloka nog att inse att föra in skolk i betyget inte hjälper den som redan har det svårt - utan snarare stjälper.

Bör det inte vara rimligare att man som lärare sätter sig ner med eleven och visar intresse och försöker förstå, att prata med den eleven som halkat snett? Har man inte blivit lärare för att man har ett intresse för barn och ungdomar och vill ge dem så goda förutsättningar som möjligt i livet?

En bekant till mig, som dessutom är anställd på friskola, är helt galen över Björklunds ständiga och okunniga utspel om skolvärlden och nya idéer till regelverk. Den bekanta berättar att någon skämtsamt anmält honom till Björklunds nyhetsbrev. Och nu sitter de där och blir förbannade varje vecka när det kommer eftersom det uteslutande består av DUMHETER.

Den lärare som tycker att Björklund för en sund skolpolitik vill jag definitivt inte ha som lärare för mina barn.

De lärare som tycker att han har rätt bör väl rimligtvis vara FÖRE DETTA lärare som pensionerades för en sisådär 30 år sedan?

Är inte (den på pappret) liberale Björklund den mest konservativa av dem alla? Personligen tycker jag att han är urläskig!

Så nu undrar jag; vem röstar på Fp? Är det fd moderater som inte gillar att de pratar rättvisa (snacka går ju......) i nya Moderaterna? Eller är det KD-anhängare som inte tycker att Hägglund ser tillräckligt sträng ut? Några avdankade centerpartister kan jag inte ens föreställa mig skulle lägga sin röst på Fp. (Jag kan iofs inte föreställa mig att en genuin centerpartist vill lägga sin röst på C så länge Olofsson toppar listan heller..)

Men att Fp har röster är för mig en gåta. En stor gåta som jag förmodligen aldrig får svar på.

Ja, det här med politik är märkligt... Och märkligast av allt är Björklunds delaktighet i den.

Ps. jag låter bli att kommentera hans åsikter om invandrare och annat eftersom jag riskerar att få hjärtinfarkt av frustration. Ds

"Arbetarklass finns inte längre. Det finns en liten, liten överklass. Och så finns det övre och nedre medelklass. I den ingår övre ingår de som har arbete och i den nedre medelklassen arbetslöa och de legala flyktingarna. Underklass? Ja, en mycket liten del bestående av hemlösa och illegala flyktingar."

VAAA? Jag fattar noll. Vart har denna vän till facebookvän hållit hus? I en stuga isolerad långt ute på landet med ärvda pengar men utan kontakt med TV, radio, tidningar och internet? Vem annars kan släppa en sådan här kommentar och mena allvar med den?

Överklassen är liten. Den övre medelklassen större än nämnda. Mellanmedelklassen stor, lägre medelklassen och (den icke existerande?!?!) arbetarklassen i särklass störst. Underklassen är tack och lov mindre än arbetarklassen - men långt större än kommenatorn hävdar.

Han menade att en tak över huvudet och rent vatten i kranarna tydde på medelklass. Eeeeeeeh.. Och att vi var bortskämda som krävde annat. Eeeeh..

Vi kan väl i Sverige inte ha Eritrea eller Venezuela som norm? Vad menar han?

Han spann vidare om att folk var bortskämda och att ersättningsnivåerna i arbetslöshet- och sjukförsäkringen var bäst i världen och därmed perfekta. Vi var en bortskämde medelklass som hade för höga krav när vi ansåg att barnen skulle ha ett sovrum.

Jag blir väldigt nyfiken på hur han bor. Hur han lever. Vem han är.

Bara en människa som haft skygglappar för ögonen och proppar i öronen kan undvika verkligheten. Även om få kan förstå.

För den som har jobb har det bra! Den får skattesänkningar. Jobbavdrag.

Den som är arbetslös får högre försäkringsavgift och lägre försäkringsersättning. Själv har jag försörjt (nåja, försökt) mig och mina barn på en a-kassa på 80% av en bruttolön på 14 000 kr. Var det synd om mig? Så in i helvete! Hade jag ett helvete? Så in i helvete!

Varje kväll hade jag kryp i kroppen, huvudvärk, ångest över räkningarna, bekymmer om hur vi skulle få pengar till mat. Det ÄR fattigdom. Fast i Sverige.

Vi levde långt långt under existensminimum, men eftersom jag hade bil fick vi inte socialbidrag. Och bilen VILLE JAG men KUNDE JAG INTE sälja eftersom det skulle gå med en katastrofal förlust. Och hade jag inte hade pengar till hyran så hade jag defintivt inga 25000 att hosta upp till mellanskillnaden för att lösa in lånet. Och därmed fick jag inte stöd till försörjning. Moment 22.

Men jag hade någonting långtifrån alla har; Jag hade föräldrar som hjälpte mig. Månad efter månad efter månad efter månad. De såg till att vi inte hamnade hos kronofogden och så att barnen inte behövde svälta. Men pengar hade vi inte. Marginaler fanns aldrig. När ett barn blev sjukt och behövde penicillin då åkte mastercard fram. Skuldfällan var nära. Lyxfällan var däremot låååångt långt bort.

Jag är sjukt skicklig ekonomiskt. Men när ekonomin saknas då måste nödlösningar tas till. Det gjorde jag. Debet och kredit måste gå ihop för att en ekonomi ska gå ihop. Det vet alla. Men vad gör man när den inte gör det? 

Och jag är INTE ensam! I Sverige idag är 430000 människor arbetslösa. De har som max en a-kassa baserad på 80% av dryga 18 000 kr. Vem blir rik på det? Vem kan försörja en familj på det?

I Sverige har långtidssjukskrivna som faktiskt inte KAN arbeta. De förlorar ersättning. Hur kan man försörja sig på det?

I Sverige finns hundratusentals LÅG-avlönade där bruttolönen för en heltidstjänst ligger på drygt 17 000 kr. Hur kan man tro att en majoritet av dessa lever i en övre medelklass?

Att vara legal flykting och få tillgång till (oftast väldigt trångt) boende och minsta möjliga summa för mat för dagen i ett nytt land dit du pga svårigheter i hemlandet i desperation sökt dig till är inte medelklass. Det är underklass.

Att det överhuvudtaget finns hemlösa i Sverige är en SKAM. En stor skam vi alla borde skämmas över. Det finns ingen anledning. Ingen ursäkt. Ingen tillräckligt bra förklaring. I ett land där vi kan ge skattesänkningar och jobbavdrag och ordna skattesubventionerad städhjälp i hemmet där ska ALLA ha ett hem att gå till om kvällen. En egen säng att vakna i på morgonen. Annars har vi gjort en sjuk, skoningslös och omänsklig felprioritering.

I världen finns människor i extrem fattigdom. Ja det kallas så. Inte fattigdom - utan EXTREM fattigdom. De har ofta inte tak över huvudet, mat för dagen eller tillgång till rent vatten. Men att vi i Sverige är 2010 skulle anses bortskämda för att vi anser det vara en mänsklig rättighet att ha ett boende med normalstandard, mat för dagen och rent vatten i kranarna är en förolämpning - inte bara mot oss utan även resten av världen. För har vi inte högre krav på vår värld än så då är hoppet för mänskligheten helt ute. 

I mitt Sverige ska ALLA ha det bra. Några kommer alltid att ha det bättre och andra kommer att ha det sämre. Men ALLA ska ha det bra!!

Du kommentator, ta ett steg ut i verkligheten utanför ditt hem, ditt jobb, dina rutiner. Se världen som den är, inte som du vill att den ska vara. Drömmar är fantastsikt, så länge vi inte blundar för sanningen!

Jag har en gång lovat att aldrig tiga när någon i min närhet säger något rasistiskt. Shit, vilket jobbigt löfte! Gud, vad det är obekvämt. Nu måste jag svara när någon inte vill gå och bada för att det "bara är svartskallar på badhuset" (!!!!!) eller att "invandrare får mer i bidrag än pensionärer" (jag undrar till vilken grupp pensionerade invandrare hör.....) ta debatten. Jag gör det. Jag har dessutom lovat. Men fasen vad jobbigt det är. Och Gud vad jag retar folk. Och det gör jag gärna. Ibland. För ibland vill man bara, likt Martina Haag, vara underbar och älskad av alla. Men det vill säkert även smygrasisten. Och det blir han eller hon inte - av mig.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör och läser så jäkla ogenomtänkta rasistiska uttryck som görs. Fördomar som snabbt kommer på skam med lite fakta och debattvilja. Men oftast är mottagaren inte öppen för argument. Eller fakta. De VILL hata. De VILL vara arga. De VILL vara lite bättre.

Jag har funderat mycket på det här. Mycket.

De här människorna är ju vanliga människor. De är inte elaka. De är inte ointelligenta (nåja..). Men varför är de så rasistiska?

Kan det vara så att man helt enkelt är arg?

Arg på något, någon eller självaste livet?

Men att detta är alldeles för tungt att ta itu med så att man gör det lätt för sig och skjuter över ilskan på något lättvindigt?

Att man helt enkelt inte är öppen för argument som kullkastar deras fördomar därför att man helt enkelt inte vill?

Man vill vara förbannad. Och då är det utmärkt att ha hittat "en" syndabock. I form av allt som är utomnordiskt.... Iform av en "svartskalle". "Svartskalle" kan du vara oavsett om du är från Chile, Saudiarabien eller kenya. Det väsentliga är att du är utomnordisk. Och alla "svartskallar" är äckliga.

Varför har vi ett sådant behov av att kategorisera in människor i olika fack?

Och varför vill vi skapa gemenskap med "vi" genom att stänga ute "dom"?

Och vem är vi? Vem är dom? OCh varför ska "vi" alltid förakta "dom"?

Vilken kategori tillhör jag? Vem borde jag hata? Vem ska jag söka mig till?

Jag skulle kunna kategoriseras som etnisk svensk.

Jag kan förstås också kategoriseras som kvinna.

Eller som heterosexuell.

Som småbarnsförälder.

Som ensamstående.

Som arbetarklass.

Som låginkomsttagare.

Som socialist.

Som feströkare.

Som rödvinsälskare.

Som bilförare.

Som smart.

Som arbetslös.

Saken är att jag har inget behov att kategoriseras. Jag VILL INTE ens kategoriseras. Tvärtom. Jag älskar kulörer. Jag älskar när jag tvingas tänka till när jag möter någon med andra åsikter eller erfarenhter än mina. Och jag skiter i ifall människor har svart eller blont hår. Om de sedan råkar vara från Haparanda eller Sofia, är moderater eller vänsterpartister, har barn eller inte, har hög eller låginkomst - det skiter jag i!

Jag tycker om människor som är vänliga, roliga, öppensinnade med hjärtat på rätt ställe.  

Imorgon är det nationaldagen. Jag ska fira. Jag ska åka ut med min familj och min brors familj i det gröna och låta barnen springa fritt. Vi ska dricka kaffe och grilla korv. I vårt underbara Sverige. Jag ska fira att jag har lyckan att leva i ett land med generös flyktingpolitik.

Ett vackert Sverige där de som är kära i varandra får lov att gifta sig - oavsett om äktenskapet är mellan makar av samma- eller olika kön.

För mig är Sverige världens vackraste land.

En storslagen natur.

En sjukvård för alla.

Söta vatten.

Salta vatten.

Arbetsmiljölagar och diskrimineringsombudsmän.

Grönskande björkar.

Snötäckta fjäll.

Demokrati. 

Jag älskar det Sverige jag bor i. Och jag hälsar er alla välkomna att dela det med mig!

Kör en bloggkväll i politikens tecken. Först risade jag borgarna. Nu ska jag risa sossarna.

Japp, jag är röd. För mig är det otänkbart att rösta annat. MEN, det innebär inte att jag tycker att det rödgröna alternativet är felfritt. Det innebär inte att jag håller med om varje kommatering i resp partiprogram.

Ett parti måste ha högt i tak anser jag. Nej, man får inte vara rasist och rösta på sossarna. Du ska heller inte vara homofob eller liknande. Grunden "allas lika värde - allas lika rätt" ska delas av den som blir medlem i partiet.

Men vardagen i politiken är ofta detaljerad. Där måste inte alla tycka samma. Det måste finnas utrymme för diskussion.

Därför stör det mig en aning när vi sossar raljerar och är så himla nöjda när t ex en folkpartist går emot det borgerliga blocket i en votering i riksdagen. "En vettig person det där, trots att hon/han är folkpartist!" För nåde den som gör så inom socialdemokraterna. Nej jag veeet att det inte bara är inom s utan att alla partier naturligtvis är av samma åsikt.
Men partipiskan som det internt skämtas om existerar i allra högsta grad. Och fine! Låt så vara. MEN tyck då inte att centerpartisten som röstar emot sitt eget parti är så fantastisk när du i nästan ögonblick blir sur över svikaren i ditt eget parti.

Nixpix, jag är inte nyss hemkommen från något möte där jag varit kärringen mot strömmen. Läste bara ett inlägg som jag funderade över.

Låt oss respektera att vi är olika. Även om hundratusentals människor röstar på ett och samma parti så innnebär det inte att vi är stöpta i samma form. Det innebär att vi är en massa olika människor med olika bakgrund som tycker att detta alternativet är det bästa, men möjligtvis inte helt perfekt.

Rosa inte den ena för att i nästa sekund risa den som gjort samma sak. Låt oss tänka efter innan vi plockar upp stenen för att kasta den i glashuset..

Strängare regler, disciplin och kontroll! De senaste åren har Sverige blivit ett land där vi av borgarna får lära oss att misstro våra medmänniskor istället för att lita på varandra. Vi har fått lära oss att människan är dålig; en lat fuskare som gör allt för att suga ur systemen.

Borgarna säger det inte rakt ut, men vad deras politik innebär är att tala om för oss att vi inte bör ha eget ansvar eftersom vi uppenbart inte klarar av det. 

Disciplin skriker de, och menar att kepsar och mobiler i skolan är samhällsfarligt och tyder på bristande disciplin och karaktär. I ”verkliga” livet förväntas du ha mobil. Du förväntas kunna bli nådd. I skolvärlden ska det inte vara tillåtet. Man litar inte på att ungdomar kan använda mobilen med vett och etikett.

Kepsar i skolan ska förbjudas. Hur och varför det anses stötande har jag ännu inte förstått. Det låter som svenska kyrkan när min morfar var ung, där huvudbonader (på männen) inte var tillåtet. Den gamla och omoderna svenska kyrkan där människan skulle veta hut och som hellre fällde än friade. En sådan tid vill borgarna ha tillbaka. (Dock kräver ett flera religioner huvudbonad i kyrkan på både män och kvinnor. Och jag har inte märkt någon bristande karaktär eller disciplin hos de som går i dessa kyrkor än på övriga världens befolkning...) Kepsen av förändrar inte skolan. Det ger inte högre betyg eller fler med gymnasiebehörighet. Men det ger förstås (omotiverad) disciplin.

Det är en kall och cynisk värld som borgarna skapar.

Nu har vi inte längre förtroendet att själva meddela Försäkringskassan när våra barn är sjuka. Nu måste förskolepersonalen intyga att vi inte ljuger och att våra barn inte varit där. Att reformera Försäkringskassans rutiner och datasystem har kostat många, många miljoner fler än den spott i havet de får in för de, visade det sig, ytterst få fuskarna.

Att vara sjuk är numera nästintill förbjudet. Både vi och våra läkare ska korsförhöras om vi verkligen inte kan arbeta. Eftersom ”för” sjuk för att arbeta kan man i dagens samhälle nästan inte vara. Och får du samma sjukdom två gånger, ja då är det kört.  Försäkringskassans egna läkare kan, utan att ha träffat oss, såga både vår och vår läkares sjukdomsbeskrivning och tala om att vi har fel, att vi visst är friska nog för att jobba.

Om man ska tro på borgarna så är samtliga arbetslösa lata människor som helst inte gör någonting, men till så mycket pengar som möjligt. Däremot har vi, enligt borgarnas teorier, inte legat på latsidan när det gäller att klura ut brister i systemet. Att stämpla upp om vi får ett extrajobb är numera bara tillåtet en kort tid, dessutom ska det från början vara olönsamt.

För TÄNK OM det är så att någon satt det i system?!? Nä, här ska inte daltas med de arbetslösa. Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Borgarna tycks fortfarande tro att det finns jobb för alla – bara man vill. Korkat, okunnigt och respektlöst!

Den som i borgarnas värld är duktig ska belönas. Den som är lat ska av densamme bestraffas. De som arbetar får jobbavdrag. De som är arbetslösa får sänkt ersättning och strängare regler – som bevisligen lett till långtidsarbetslöshet med socialbidrag som följd istället för att kunna jobba extra där det behövs; att hoppa in när någon blir sjuk, söka vikariat – trots att de inte är på heltid.

Effekten har blivit den motsatta. Det är nämligen inte fler som kommer ut i jobb av denna regel. Vi är fler än 430 000 arbetslösa i Sverige. Västra Götalandsregionen ligger högt i arbetslöshetens statistik.

Jag är förbannat trött på misstron till människan. Jag är trött på att vi ska utgå från att alla är lata, fuskare som vill sko oss på andra. Jag är trött på kylan som hänger sig kvar i Sverige, trots att sommaren är här.

I höst röstar jag rött. Jag vill ha ett parti vid makten som tror på egenansvar, på människans önskan av självständighet, på att människan är bra, plikttrogen och en tänkande individ.

Jag vill ha en regering som är som en god vän; litar på mig och tror mig om gott. Men som finns där – inte dömande, utan stöttande - om det inte går som tänkt.

Jag är trött på förmynderi och ifrågasättningar. Jag längtar efter att bli litad på igen och längtar starkt efter ett samhälle som utgår från att jag gör mitt bästa.

Imorgon är det första maj. En dag rödare än självaste julen. Imorgon går tusentals socialister ut i demonstration. Jag gör det. Varje år. För mig är det ett högtidligt och ett stolt ögonblick där jag till toner av arbetarnas musikkår tillsammans med mängder av socialister får visa min vilja till förändring och förbättring.

Ikväll ringde en kompis och undrade om hon, hennes man och jag skulle ses imorgon.

"visst, om ni kommer med och demonstrerar", sa jag.

"Vi är helt slut efter renoveringen så du får demonstrera för oss också", svarade hon.

Att demonstrera är högst frivilligt. Det är definitivt ingen plikt. Men jag önskar att så många fler bara tog sig i kragen och gick ut. Det är inte okristligt tidigt. Det kostar inte pengar. Det tar inte lång tid. Däremot är det effektfullt.

Nej, vi skapar ingen revolution - tack och lov! Men vi skapar en provokation. År efter år skriker nyheterna "glest i leden" och borgarna hånskrattar och raljerar. 

Tänk om vi i år fördubblade antalet demonstranter. Vad skulle hända då? Tänk om alla missnöjda istället för att sitta hemma och vara arga gick ut och var arga offentligt. SJÄLVKLART skulle detta skapa oro i borgarnas läger. För om så många visar hur missnöjda vi är med deras inhumana politik så skulle de eventuellt få sig en liten tankeställare.

Och faktum är att det är ROLIGT att demonstrera. Man träffar massvis av folk man känner. "Folk" tar en spontan öl eller kaffe ihop med gamla vänner eller fackliga kamrater. Barnen får busig teaterunderhållning. Och framförallt: vi visar att vi är många och att vi inte nöjer oss. Vi är värda mer. Vi är värda bättre. Vi vill inte ta mer skit!

Så för alla er som inte vet riktigt vad ni ska göra imorgon kring lunch; kom ner till stan! Gå med oss! Visa att du är värd mer! Ha skoj, ta en öl! Gör det tillsammans. Gör det i gemenskap. Klyschan både vänstern och Bamse använder är sann: TILLSAMMANS ÄR VI STARKA! Tillsammans kan vi förändra!

Vi ses på drottningtorget strax efter kl 11 imorgon.

Idag läste jag att en Madelene Nordlund från Umeå universitet i en avhandling kommit fram till att strängare a-kassa inte ökar motivationen till att söka fler jobb.

För de flesta av oss är det ingen nyhet. För den borgerliga regeringen är detta säkert en tolkningsfråga, där nämnda Madelene Nordlund tolkat fel.

Vad ger en arbetslös motivation att söka jobb? Mycket! Höjd inkomst självklart, arbetskamrater, viljan att göra rätt för sig, stimulans, personlig utveckling, sysselsättning mm mm.

Ytterst få personer tycker att det är roligt att gå hemma sysslolösa. Grundproblematiken är egentligen inte nivån i a-kassan (även om det i sig är ett gigantiskt problem)- utan borgarnas syn på arbetslösa och misstron till människan. Vi är lata och arbetsskygga och det enda vi vill är att utnyttja systemet; jobba så lite som möjligt och ändå ha kvar vår a-kassa.

Därför har borgarna nu stoppat möjligheten för oss att jobba extra.

Men hur tänkte de där?

Vi kan inte stå till arbetsmarknadens förfogande för sjukvik, timvik eller deltidsjobb för att få in en fot i vår gamla- och/eller en helt ny bransch. Såvida jobbet inte är så himla välbetalt att de täcker upp de dagarna vi förlorar i a-kassa.

Låt säga att du får jobba halvtid en vecka, alltså 20 timmar(= 2½ dag) då ryker erästtningen för de andra 2 ½ dagarna från a-kassan. Dessutom är du endast tillåten att göra detta i 75 dagar.

Sedan är det slut på daltandet och sötebrödsdagarna med a-kasseersättning. Då måste vi ta beslutet att sluta jobba för att få fortsätta att stämpla för att ha, om än liten och kortvarig, någon form av garanterad inkomst - och riskera avstängning från a-kassan. Eller så får du fortsätta att jobba extra, hoppas på det bästa och ringa socialförvaltningen och be om försörjningsstöd när timjobben uteblir. 

Det är sjuka regler som skapar passivitet och oro. För har man inte en heltidsgaranti - ja då är du körd.

Lysande att det finns en avhandling som visar på bristerna i borgarnas system. Men hade borgarna inte varit så principfasta, insnöade och dumstolta så hade de vetat om det här för länge, längesedan. För i borgarnas Sverige är vi drygt 430 000 som söker jobb. Och av oss kan otaliga vittna om hur lite piskan hjälper!