Jag går här och väntar på att det ska bli fredag. På fredag ska nämligen kombilotteriets föreståndare personligen ringa och gratulera mig till miljonvinsten. Om jag får bestämma alltså. Grytlappar, ugnsformar, grillbestick och trädgårdsbestick i all ära, men det är cash jag vill ha. Pengar att bada i. I övrigt har mitt hushåll allt jag behöver. Jag vill inte ha konformade tomtar i glas, oavsett vem konstnären bakom dem är. Skålar i kristall har jag sedan tonåren sagt ifrån att jag INTE vill ha i present - och vill definitivt inte ha dem i lotterivinst heller.

Så på fredag när jag får samtalet om miljonvinsten ska jag skrika högt av glädje, släppa några tårar av lycka. När jag gjort det, då ska jag:

Ringa banken och tala om att jag så snart jag fått in pengarna på kontot vill amortera vill betala av mitt lån.

Jag ska kasta mig iväg till billgallerior för att kika in lämpligt objekt för att byta in min bil mot en nyare, bättre, pålitligare och säkrare.

Jag skulle ringa dagis och försäkringskassan och meddela en inkomsthöjning.

Jag skulle kolla upp hur mycket det kostar att borra ny brunn och dra in vatten i sommarstugan.

Jag skulle slira in på systemet och köpa snuskiga mängder champagne.

Sedan skulle jag fira med flickorna tu som passande nog kommer hit denna kväll.

Jag skulle sedan somna gott på natten efter en himmelsk mängd champagne - med vetskapen om att jag inte behöver oroa mig för bilbesiktningen nästa torsdag eller för att jag måste köpa nya sommardäck.

Jag skulle somna med lättnaden att alla räkningar kunde betalas utan hjälpsamma föräldrars inblandning, inte bara denna månad - utan för låååååång tid framöver. Jag skulle somna och veta att jag kan köpa present till Edvins 4-årsdag om en månad.

Pengar gör ingen människa lycklig. Men brist på dem kan göra en människa olycklig. Pengar gör en människa friare, lugnare och med färre orosmoment.

Så, likt alla fredagar, är jag även denna fredag övertygad om att bli uppringd av lotteriföreståndaren i egen hög person. Jag ser fram emot samtalet, och tackar på förhand!

Jag kan just nu inte beskriva i ord hur tacksam jag är att bo i detta land och framförallt hur tacksam jag är att min minsta lilla skrutt är född i detta land.

Såg max tre minuter av den mest tragiska dokumentären sedan "rumänska barnhemsbarnen" i slutet av 80-talet.

Bulgariens bortglömda barn. Programinformationen sade att det skulle handla om en liten by på Bulgariens landsbygd där merparten av arbetskraften bestod av barnhemsbarn. Det vet inte jag eftersom jag såg informationen om programmet efter att jag med tårarna rinnande redan zappat vidare.

Men jag såg barn med handikapp på ett barnhem. Döva, blinda, fysiskt handikappade, förståndshandikappade, autistiska. Jag såg undernärda barn med förtvinade muskler eftersom de var fast i sina sängar. Jag såg massor med ensamma barn, utan ömhet eller närhet eller ens samtal från personal.

Jag såg de starkare barnen stjäla de svagare barnens grå sörja, som var tänkt som mat, vid bordet för att överleva. De minsta och mest behövande barnen fick den minsta och sämsta maten. Barnen dog på grund av bristande vård, kunskap och närhet från personal och för näringsfattig föda.

Min yngsta lilla son kommer inom kort troligtvis att dubbeldiagnostiseras inom autsimspektrat med grav ADHD och en lindrig autism. Här i Sverige har han särskilt stöd på dagis, pedagogik anpassad för honom där han i lugn och ro får träna och leka eftersom han som hyperaktiv och med oförmåga att sålla ljud blir trött och fullständigt okoncentrerad när det är oroligt omkring honom. Här får han hjälpmedel, specialutbildad personal, en offentlig vård som ser till hans behov. Han göms, eller glöms, inte undan. Han får vara precis den han är, med samma rättigheter som alla andra.  Så ser hans vardag ut. TACK GODE GUD!

Hur hade den sett ut om vi bodde på Bulgariens landsbygd?

Jag blev fysiskt illamående av de få minuterna vid TVn. Jag grät så jag skakade. För första gången i mitt liv kände jag, om inte hat, så en stark avsky. Avskyn riktar sig mot Bulgariska myndigheter. Visst inser väl även jag att Bulgarien långt ifrån är det enda landet med denna problematik. Men nu är Bulgarien min måltavla.

Just nu kan jag inte känna något annat än att jag skulle vilja svära en förbannelse över de Bulgariska myndigheterna. Må de brinna i helvetets eldar!

Nu när förbannelsen är uttalad ska jag bära in barnen i min säng och trängas och krama och pussa på dem tills jag somnar. Samtidigt som jag tackar ödet att vi är födda här.

Jag bara önskar att de bortglömda barnen också blev kramade och pussade och kunde vara tacksamma att de var födda just där...

Efter att ha varit vaken i runt en kvart i morse så började jag plötsligt, och utan känd anledning, att koka inombords. Det var som att jag hade en stor fet ilskeklump i halsen som slet och kämpade för att få komma ut. Någon ljuv varelse var jag inte i morse. Kraften jag uppbådade för att ha tålamod med barnen (som inte alls var stökigare än vanligt) kan nog bara jämföras med kraften och viljan ett vasalopp kräver.

Jag var förbannad på att ha 18 kronor på kontot.

Jag var arg på att det sägs att den berömda lågkonjunkturen varit nere och vänt - men att vi vanliga dödliga inte märker någon som helst skillnad.

Jag var arg på att internationella kvinnodagen fortfarande behövs uppmärksammas. Och ännu argare på att den inte gjorde någon som helst skillnad för någon kvinna igår.

Jag var arg på att min nyss fyllda 5-åring som just lagt av med sitt 4-årstrots istället har upptäckt att man kan retas genom att prata med tungan nedkörd mellan underläpp och tänder.

Jag var arg för att min 3-åring som alldeles strax blir 4 år redan har anammat 4-årstrotset.

Jag var arg för att jag fick svallningar till följd av en alldeles för varm lägenhet (och förmodat stigande blodtryck).

Då blev jag arg för att jag om sådär en femton år när klimakteriet smyger sig på kommer att uppleva det här dagligen.

Sedan blev jag arg på alla som hånar det helvetiska klimakteriet som väldigt få av det kvinnliga könet slipper undan.

Jag blev förbannad på kommunen som stänger dagis för utbildning på en onsdag (istället för på en fredag när alla 15-timmarsbarn ändå måste vara hemma) vilket innebär att alla vi med 15-timmarsbarn istället får 11,5 timme på dagis den här veckan, utan varken tidsmässig eller ekonomisk kompensation.

Jag var arg för att jag gått med på att sitta hårmodell och använder varje barnfri tisdag till att sitta i en frisörstol och bli stajlad.

Sen surade jag över att jag visste att jag måste hem och få ur stajlingen ur håret för att inte gå omkring och se Oscars-galafriserad på dagis och Hemköp.

Jag var arg över att det inte finns några som helst bilskrapor (trots sex stycken provade modeller) som funkar att skrapa bort isen på framsrutans insida.

Sur och grinig och med dåligt spelat intresse av berättelserna i bilen om varför Giganotosaurusen är grymmare än T-Rexen åkte vi till dagis.

Kanske hade jag kunnat bli på bättre humör om jag försökt tänka positivt. Men det ville jag inte ens försöka göra. För övrigt hade jag inte ens kraft att göra det då. Ilskan kokade i mig.

På dagisets parkering fanns det en plats ledig, vilket inte hör till vanligheterna. Jag behövde inte backa upp på cykelvägen och blockera ev cyklisters väg. Och jag slapp utskällning från (med all rätt) arga fastighetsskötaren som inte kom fram med sin traktor.

Killarna klev utan tjafs ur bilen och stegade snällt in i dagisets tambur. De hängde upp sina kläder och kramade glatt om mig inne på avdelningen.

Jag fick leende godmorgon-hälsningar från de andra 15-timmarsföräldrarna. Dessutom fick jag mig ett gapskratt när en dagispappa generat berättade om sin nyss fyllda 2-åring som sprungit rätt fram till en 1-åring och dunkat en låda i huvudet på henne. Bilden jag fick i huvudet av denna lilla tjej med en stor låda högt över huvudet med blick och steg fokuserade på den ännu mindre tjejen var rasande rolig.

Jag åkte, lite bättre till mods, till frisören.

Där fick jag kaffe och "allt om trädgård". Stora prunkande pioner log mot mig från tidningen.

Ena frisörskan sa leende: "Det är rätt gott att komma hit va och bara få sitta? Här hjälper det inte att du har disk hemma och leksaker på golvet för du kan inte göra ett skit åt det ändå när du sitter här."

Jag kände hur axlarna smög sig neråt igen och hur rynkan mellan ögonen inte längre var av ilska utan av att jag log tillbaka. Helt sant. Jag kunde inte göra ett skit mer än att dricka kaffe, titta på skånska trädgårdar få håret tvättat och, bortsett från lite småprat med andra vuxna, bara ha tyst, tyst och lugnt omkring mig.

På tisdag får jag gratis klippning och hårfärgning som tack för att jag ställt upp.

Utanför sken visst solen. Jag hade när jag åkte från salongen en och en halv timma på mig hemma innan barnen ska hämtas. Jag får inget (vad jag vet) besök i eftermiddag så röjandet hemma måste inte alls göras före jag hämtar barnen. Plötsligt känns livet rätt skönt. Så nu sitter jag här med min kaffekopp. Från hallen och in i rummet doftar rökelsen cinnamon från indiska härligt.

Det är underbart när helomvändningarna går åt rätt håll!

Ursäkta mig, men hur puckade får människor lov att vara utan att det ska anses  kriminellt?

Såg en dialog på Facebok där killar (och en tjej?!?) hånade damfotboll och damhockey. De raljerade över hur pinsamt det var att titta på, att det var löjligt att kalla det sport etc etc.

Jag erkänner att jag inte heller tycker det är lika underhållande att se på som samma sport med manliga utövare. Det är snabbare spel och tekniskt bättre på herrsidan. Men varför det?

Tror någon vid sina sinnes fulla att bollkänsla är en nedärvd gen som enbart männen begåvats med? Tror de att den kvinnliga delen av jordens befolkning är födda utan den del av hjärnan som hanterar en puck?

Kvinnor har genetiskt mindre muskelmassa än män. Män är på grund av sina fysiska förutsättningar snabbare och starkare än kvinnor. Nu pratar vi FYSISKA förutsättningar.

Är det någon i den här puck(o)-tråden som har tänkt på de sociala och praktiska förutsättningarna?

Hockey. Hur många tjejer spelar egentligen hockey i Sverige? Det går inte ens att räkna i procent, så få är det. Med bara få utövare i hela landet förväntar vi oss alltså att underlaget för talang ska vara detsamma som på herrsidan där varje stad har minst ett hockeylag. Alla dessa blir per automatik ingen ny Foppa. Precis så är det på den kvinnliga sidan. Det finns kanske en max två verkliga talanger, om ens det, som skulle kunna bli en något långsammare och något svagare Foppa. På herrsidan finns det fler; kanske inte procentuellt - men i antal. Vilket gör det mycket lättare att plocka fram eliten och maxträna dem. Vad har tjejerna för träningsförutsättningar? Vilken liga får de spela i?

Fotboll. Även här är det långt fler killar än tjejer som spelar fotboll. Men fotboll är trots allt en av de största idrotterna på tjejsidan. Men hur ser förutsättningarna ut? Hur ser föreningarnas jämställdhetsplaner ut? Och hur praktiseras de i verkligheten?

När jag var liten fixade min pappa (som var aktiv i en fotbollsförening eftersom min storebror spelade) så att det blev ett tjejlag. Jag undrade och undrade. Ville och ville. Hängde på brorsans träningar och spelade med honom och hans kompisar så fort skolan var slut. Pappa ville självklart att hans barn skulle få samma förutsättningar och tjatade på styrelsen tills det blev ett tjejlag. Vi strömmade till från alla närliggande stadsdelar.

Men...klubben placerade oss på en gräsplätt utanför planerna och utan mål. Vi fick använda koner som mål. "Planen" var gropig. Möjligtvis fick vi dela av en plan och samsas med de myckte yngre killarna.

När vinterträningen var igång fick vi ALLTID små gymnastikhallar. Killarna, även de yngre, fick stora hallar. Vi, lika många som i ett normalt killag, fick trängas och turas om att matchträna i den lilla hallen. Mål fanns inte. Vi spelade plintfotboll!!!

Vid match fick vi ha de tröjor som killagen slutat använda eftersom nyare matchställ hade kommit. Tränarna var uteslutande en pappa eller mamma. Att någon annan skulle träna oss var nog aldrig ens uppe för diskussion.

De jämnåriga killarna åkte på cuper och turneringar både i och utanför regionen. För oss fanns det aldrig pengar. Inte en enda gång som ungdomsspelare åkte vi iväg någonstans. ALDRIG!

När vi blev 16 år och började träna med damlaget fanns det lite mer resurser, men fortfarande skrämmande lite i jämförelse med herrsidan.

Tjejfotbollen i föreningen höll då på att dö ut. Det fanns inte underlag. Sas det. Linda och jag vägrade tro på det och sa att vi kunde bli tränare. Vi fick gå en gedigen utbildning och uppmuntrades mycket. Vi satte upp ett anslag på en skola. Efter bara ett par träningar hade vi så så många tjejer på träningarna att vi fick dela upp dem. Vi blev inte tränare för ett lag, som vi trott. Vi tränade tre lag. Uppenbarligen fanns det ett underlag..

Tagna på sängen fanns kostnader för tjejerna så klart inte budgeterade. Inte heller hade man planerat för dem. Så trots att vi hade så många tränande ungar fick vi fortfarande nöja oss med små gymnastiksalar, utan mål. Ingen tänkte på (eller var beredd att ta striden men pojklagens tränare) att det kanske varit smartare att låta 35 tjejer ha den stora gympahallen och 15 killar ha den minsta... Vi fick de sämsta träningstiderna. En gång åkte vi fem mil för en turnering. En gång.

Linda och jag var inte fyllda 17 år när vi blev tränare. Men vi tog seriöst på det. Vi planerade övningar strategiskt i vår pärm. Vi deltog i utbildningar och studerade andra tränare. Våra tjejer blev visserligen väldigt framgångsrika. Men framförallt hade de vansinnigt kul. Nästan ingen slutade - men fler och fler kom.

Efter ett par år som tränare flyttade jag efter gymnasiet till en annan stad för att plugga. Linda kunde av förklarliga skäl inte dra hela lasset själv. Vi hade ju dels vår egen träning med matcher och sedan tjejernas alla träningar och matcher och däremellan skulle vi planera träningar. Vi var på klubben varje dag.För en tonåring är det alldeles för tungt att göra helt själv. Så vi meddelade att det tyvärr inte fungerade, så till hösten får någon annan ta över.

Japp, det var snart 20 år sedan. Nu har klubben ingen tjejfotboll. Det finns tydligen inget underlag.

Det märkliga är att "underlaget försvann" i samband med att tränarna gjorde det. Det tillsattes nämligen ingen tränare.

Tjejer har inte sämre motorik, sämre kordination, sämre förmåga att tänka strategiskt eller att läsa av spel eller människor.

Vad tjejer däremot har är orättvisa förutsättningar.

Du kan inte förvänta dig att super G-åkaren från Senegal ska få OS-medalj. Han har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan inte förvänta dig att skidåkarna från Fidji-öarna ska åka som Northug. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan heller inte förvänta dig att damerna inom hockey och fotboll ska kunna jämföras med herrarna. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Så till alla er puckon som anser att damfotboll och damhockey inte borde kallas sport och som hånar utövarna: Använd huvudet bara en liten, liten stund! Se världen som den är, inte som du väljer att se den.

Är städarens arbetsvardag överhuvudtaget intressant när pigdebatten mojnat? Och handlar debatten ens i nuläget om de som utför jobbet? Principer, jobbtillfällen och ideologi diskuteras för fullt bland partiernas talespersoner. Men vem bryr sig egentligen om den som utför jobbet? Ett inslag på SVT där du filmar en städande dam ger inte direkt någon bild av städarens vardag.

För några dagar sedan skrev jag en blogg där städaren Susanna jämförde sitt värde med priset på en liter mjölk i månaden. På den bloggen har jag fått stort gensvar – inte i jämförelse med andra bloggar utan i jämförelsen hur många besökare jag normalt sett har, vilket är ytterst få. Här lyckades jag mitt i pigavdrags-/RUT-avdrags/hushållsnära tjänster-debatten få in en blogg om en städare som just anlitats för detta avdrags skull.

Jag är så klart jätteglad över gensvaret, missförstå mig inte. Men en del av mig blir lite nedstämd. Nu är det valrörelse på gång. Partiledardebatterna duggar tätt. Av ideologiska skäl, vilket vi är för eller emot så väcker pigdebatten känslor. Men för städaren är det i vardagen inte så himla väsentligt om ägarna till de hus de städar får skatteavdrag eller inte. För städarna är det helt andra bekymmer som kantar deras arbetsvardag.

Det är också avtalsrörelse på gång. Hur många engagerar sig i det sammanhanget i städarnas vardag? Städarnas fackförbund, Fastighets är ett litet förbund och får knappt något utrymme alls i massmedia. Möjligtvis får de en notis när avtalet är undertecknat av de båda parterna.

Visste ni att:

…väldigt många städare arbetar helt ensamma?

…att det på många företag saknas möjlighet för de anställda att träffas? Utöver de obligatoriska arbetsplatsträffarna 1 gång/termin så saknar en majoritet av städarna kontakt med arbetskamrater och/eller chefer.

…många inte har en aning om vem de jobbar med. De åker direkt till stället de ska städa och pendlar under dagen mellan olika företag de städar på alternativt är på ett och samma företag hela dagen.

…den fackliga anslutningsgraden för städarna ligger långt under genomsnittet. Med stor sannolikhet inte av ovilja utan snarare brist på vetskap om vart man vänder sig. Att man inte har någon annan än sin chef att diskutera saker med eftersom man inte träffar några som helst kamrater, inte heller de fackligt förtroendevalda.

…städarna förväntas använda sin egen bil i tjänsten att ta sig mellan platserna i regionen de ska städa? Där förvaras städutrustning, kemikalier, blöta, smutsiga, illaluktande moppar. Hur många snickare eller målare tror ni av sin arbetsgivare förväntas köra flera mil/dag med sin egen bil fullproppad med arbetsredskap? Glömde jag nämna att få, om ens något, städföretag står för självrisken om man krockar?

…att om städarna vägrar köra sin egen bil och istället vill åka kollektivt ofta blir utskällda, idiotförklarade samt nekade. Då tvingas nämligen städföretagen att minska ner på arbetsställena för att den anställde ska hinna med att utföra arbetet under sin arbetstid. Detta trots att det saknas krav på egen bil i anställningsbeviset. Utan stöd från kamrater (eftersom man inte vet vem de är) är det inte lätt att stå på sig och kräva.

…att städarna ofta inte får rast på hela dagen eftersom de saknar ställe att äta lunch på och att möjlighet till fikapaus nästintill är obefintlig. De som är på ett och samma ställe hela dagen får ofta av företaget som anlitat städ använda personalens fikarum eller liknande. Men i övrigt är lunchrast till stor del en omöjlighet. Att åka, ibland flera mil, till städföretaget för att sätta sig i fikarummet där är uteslutet eftersom det inte hinns med + att det inte ersätts som milersättning, eftersom det är rast.

…att städtiden halveras för att de som köper tjänsterna inte är beredda att betala och att städföretagen accepterar det eftersom ”de inte har råd att förlora dem”.  Det de anlitande företagen sparar i städpengar betalar städarna istället med förslitningsskador och utmattning.

…städaren förväntas utföra samma arbete utan förändrat innehåll och utan förlorad kvalité på hälften av den tid de tidigare haft för att utföra samma arbete?

…att ingångslönen för en städare precis passerat gränsen på 17000 kr/månaden.

Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men nöjer mig med det här för tillfället. Jag personligen hoppas på en rödgrön regering som omedelbart plockar bort RUT-avdraget. Men för en städare handlar vardagen om så mycket annat.

För att återigen citera Susanna: "Jag skiter väl i ifall de ser mig som en piga eller städkärring. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag är värd. Det är ju deras människosyn det är fel på och jag kan bara beklaga deras trångsynthet. Men jag ska inte tas för given. Det ska inte vara tillåtet att kritisera mig på andra grunder än du kritiserar andra yrkesgrupper. Alla har vett på att förstå du inte kan halvera en rörmokares tid om du vill få dina läckande rör tätade. Men ingen förstår att toaletterna inte blir rengjorda eller listerna inte dammade om du plockar bort hälften av min tid.

Se ner på mig som människa om du mår bättre av det, håna mitt yrkesval om du vill det, men använd ditt sunda förnuft!

För 100-50=50 hur du än räknar. Tar du bort halva min tid så tar du också bort hälften av mina tjänster."

"Nu har jag blivit prissatt. Jag vet nu att jag inte är värd 11 kronor i månaden", berättar min kompis Susanna när vi dricker kaffe i mitt kök. Hon har i snart 20 år arbetat som städare för ett av våra största städföretag.

Hon utbildade sig inom ett annat område men lyckades inte kombinera det arbetet med tre småbarn och en man som i veckor i sträck reser i jobbet. Städjobb 7-16 passade henne perfekt. Då. Hon trivdes jättebra och var glad att hon bytte inriktning. På arbetet kunde hon reflektera och filosofera. Arbetet var visserligen lika tungt då som nu, men tidspressen var långt ifrån den hysteriska nivån den ligger på idag.

Nu har hon en halverad tid, ibland en tredjedel av tiden för att uföra samma jobb. Det finns ingen tid längre för att reflektera. Problemlösningar för att hinna med sitt arbete gör hon gratis för företaget på kvällstid. Hon schemalägger och planerar efter läxläsningen med sina tonårskillar. För sin skull. Hon måste kunna lösa sin vardag utan att drabbas av stressrelaterade sjukdomar eller skador i arbetet.

Direktiven är tydliga; resultatet får inte bli försämrat. För företagets policy är att stå för kvalité och service. Företagets policy är inte att förebygga förslitningsskador, belastningsskador, den psykosociala arbetsmiljön.

För runt tio år sedan blev det modernt att chefer fick som en förmån från företaget att ha städhjälp i hemmet. När Susanna sa till sina chefer att hon inte ville städa andras hem så fick hon svaret att "då får du väl sluta då." Så hon städade villor runt om i regionen.I hennes fall handlade det inte om någon ideologisk princip. Det handlade om att arbetsmiljön i hus är under all kritik. Husstäd är tungt, utan hjälpmedel och trångt. Man måste lyfta tunga möbler för att komma åt. Arbetsställningarna är allt annat än ergonomiskt riktiga.  

Sedan ett par år tillbaka är husstäd en fjärdedel av företagets uppdrag. En riktig förlustaffär. Varför?

Därför att det finns en skillnad på mentalitet i städföretagen jämfört med företagen inom de klassiska hantverksområdena. Hantverkarna vet sitt värde och vet att de behövs när kunskaperna hos den "vanliga" inte räcker till. De höjer priserna i takt med övriga branscher och i takt med de kollektivanstlutnas löneökningar.

Städbranschen ser inte sig själva som en kompetens utan som en service. De dumpar priser för att få ha kvar kunder och säger till de anställda att rappa på, för vi går med förlust där annars. De talar, utan att säga det högt, om för sina anställda att ni är inte värda mer. Ni är inte viktiga.

De anställda är visserligen i stor utsträckning lojala, men främst rädda om sina jobb, så de "rappar på". En stor del av städarna är outbildade och/eller har dålig svenska och har svårt att få mer teoretiska jobb. Susanna har opererat höger axel två gånger och båda händerna en gång. Hon har en nerv i höger armen som hamnat galet och som läkarna inte vet hur de ska operera. Nerven har tydligen koppling till kinden vilket ger henne värk i hela armen, axeln och i ansiktet.

En familj har hon städat huset för i nio år. Först som en tjänsteförmån han fått från sin arbetsgivare. sedan pigavdraget infördes är tjänsteförmånen borttagen och hon går där och städar på uppdrag av familjen. Familjen tycker att 2 timmar i veckan blev för dyrt och har dragit ner till 2 timmar varannan vecka. När hon kommer är huset betydligt smutsigare och dammigare eftersom det inte blivit städat på 14 dagar. Resultatet efter städningen måste dock vara detsamma efter den halverade tiden. Skinande rent. Denna kund är så nöjd med henne, och har dessutom uttryckt att han inte litar på någon annan "det är ju trots allt vårt hem ni kommer hem till" att han uteslutande vill ha henne. Smickrande - och puckat!

Nu har städföretaget höjt timpriset med 2,25 kr. Så i månaden kostar Susannas slit 11 kronor mer i månaden än tidigare för familjen - FÖRE pigavdraget.

Detta tyckte mannen i familjen var alldeles för dyrt och har meddelat Susanna att han kommer att säga upp städet, såvida de inte kan tänka sig att låta honom ha kvar det gamla priset som "trogen kund".

Susannas närmaste chefs reaktion blev inte som Susanna tänkt sig. Istället för att gilla läget, möjligtvis svära över hans snålhet, och ragga annan kund blev chefens svar: "Men herregud, vi har inte råd att förlora honom. Han får ha kvar sitt gamla pris." 

Rasande och förödmjukad svarade Susanna: "I helvete heller! Varför ska han få ett undantag? Är det så ni värderar mitt jobb, att det inte är värt en höjning på 11 kronor i månaden. Och anser inte han att jag som i nästan tio år gett dem servicen att komma hem från arbetet till ett städat och väldoftande hem är värd 11 spänn då vill jag inte ha honom som kund. Går du med på det, då kan du också göra en schemaändring på mig. För om jag ska utföra ett jobb åt någon så utgår jag från att jag ska värderas likt andra yrkeskompetenser och att jag liksom andra som gör ett bra jobb ska uppskattas och belönas för det."

Hur det går är inte klart ännu. Chefen sitter med beslutsångest. Mannen i familjen har fortfarande inte kommit fram till ett slutgilitigt beslut. Susanna lämnar alltid en trevlig hälsning på listan över "att göra" i huset när arbetet är slutfört.

Sist gång lämnade hon en annan hälsning: Jag har tvärtemot vad du bad mig om föreslagit att du inte ska få rabatt. Jag tycker nämligen att jag efter nio år i ditt hus bör värderas högre än en liter mjölk i månaden."

Äntligen kan vi vara perfekta. Vi behöver inte längre plastikkirurgi eller inredningshjälp. Facebook, twitter och personliga bloggar har möjliggjort att vi kan vara precis som vi vill vara - och som vi vill att alla andra ska se oss.

Vi kan välja att bara publicera de sötaste korten på våra barn. Vi beskär foton så att den slitna tapeten eller det röriga golvet inte syns. Bara kortet där vi är sminkade och uppklädda används som profilbild. Foton på nybakta bullar och leende barn läggs ut. Vi visar sällan foton på trotsiga barn som rullar sig på golvet i ilska. Disken efter baket syns heller inte ofta.

De dagar vi känner oss som bitterfittor respektive bitterpittar kan vi bara strunta i att uppdatera vår status eller bara tala om för omvärlden att vi dricker kaffe.

Vi visar bilder på våra trevliga middagssällskap men döljer för världen att vi inte orkat diska efter tillställningen och vandrar omkring med huvudvärk och lätt illamående dagen efter sällskapets besök.

Vi berättar om våra möten och våra trevliga arbetsluncher och stimulerande arbetsuppgifter. Ingen på facebook vet hur mycket vi stör oss på Gunnar eller Petra och hur fasansfullt tråkiga möten vi har som a l d r i g verkar ta slut.

En kompis till mig lade ut foton på sig osminkad och "fulklädd". Hon visade överfyllda tvättkorgar och stökiga barnrum. På detta har hon fått reaktioner.

"Hur kan man göra så? Och varför gör man så? Vad får omgivningen för bild av dig och din familj då?"

Personligen hoppas jag på att omgivningen får en bild av henne som mänsklig. Och som så trygg i sig själv att hon inte behöver visa upp en korrekt och nästintill perfekt fasad utåt. Vi som reagerar lever antingen i perfekta hem med perfekta liv och är oförstående. Eller så är vi själva så noga med att välja, beskära och censurera att vi utgått från att hon gjort likadant och förfasar sig över hur det då ser ut när det är ILLA hos henne. Och hur hon ser ut när hon INTE brytt sig.

Kanske är facebook det perfekta sättet. Vi behöver aldrig göra sociala klavertramp. Vi kan alltid vara korrekta. De vi inte håller med kan vi låta bli att kommentera. De vi tycker har rätt ger vi några virituella gillanden. Kanske är detta det ultimata umgänget. Att aldrig stöta sig med någon och alltid ha möjligheten att visa oss från vår bästa sida.

Eller så är cyberumgänget ytligt, opersonligt och intetsägande och i behov av fler ej-korrekta kompisar.

Själv vet jag inte vad jag tycker. För jag gillar att man kan återuppta en massa bekantskaper på FB och kanske t.om återskapa en verklig social relation till. Och med en massa "bekanta" som cyber-vänner vill man ju inte hänga ut sig själv. Men samtidigt så är det vansinnigt tråkigt att läsa att någon "dricker kaffe". Det säger noll om den personen, berättar ingenting. Det behöver inte vara avslöjande, men kanske lite beskrivande. Vem är han/hon nu?

Men jag vet att jag tycker det är skönt att slippa visa upp för bekanta när jag inte orkat diska. Det är även behagligt att bloggarna inte direktsänds med ljud av skrikande, bråkande och arga barn i bakgrunden.

Däremot är det tråkigt att mina vänner som bor långt ifrån mig inte kan delta i mina tillställningar mer än via statusuppdateringar, så då kanske en direktlänk hade varit trevlig..

Det sociala cyberumgänget blir problemfritt och konfliktlöst. Förutom de inre konflkterna vi brottas med i vår jämförelse med andra och där alla är lyckliga i sina relationer, hinner med att arbeta, gå på möten, umgås med barnen, ha tålamod, baka och träna.

För inte är det någon som skriver: nu har jag jobbat, lekt och läst läxor med barn, lagat mat, diskat, gått på möte, spinnat, nattat barn, röjt undan - och nu ska jag gå in i garderoben och grina en stund av utmattning och känsla av otillräcklighet.

Länk till spotify och en underbar låt med mycket passande text:

Thåström – En perfekt värld

Att vara knatteledare är banne mig ingen lek. Men för barnen ska det vara det. Barnen ska, uppmuntrade av de vuxna runtomkring, leka sig fram i idrotten. De ska ha roligt och känna att de duger, även när de misslyckas. Knattetränarna är kanske de viktigaste tränarna en förening har. De lägger grunden för att bibehålla och utveckla idrottsintresset hos barnen. Dert kräver kompetens och pedagogisk kunskap. Utan skickliga - och då syftar jag främst inte på tekniskt skickliga - knattetränare står ungdomsidrotten utan utövare.

"Då gör ni så här. OK?" Tränaren visar snabbt och utan noggrannhet för knattarna hur den komplicerade övningen ska genomföras. Knattarna är små. Som yngst 5 år. Som äldst 7 år. Knattarna försöker så gott det går, utan att ens ha förstått hur övningen ska gå till, att härma tränaren.

"Nej, nej inte så! Ni ska inte sparka bollen. Passa bollen!"

Vet alla småttingar ens skillnaden på en passning och ett skott? Förmodligen inte. Vet de skillnaden på bredsida och vristskott? Vet de att det är bra att stoppa bollen innan man passar den vidare för att få bättre bollkontroll. Självklart inte. För de är nybörjare. Vet de ens varför de tränar passningsövningar mot mål? Nej, för ingen har berättat.

"Nej, nej, du ska inte passa bakåt. Passa framåt. Nej, nej, PASSA, inte skjut!"

Ingen ytterligare genomgång. Ingen förklaring. Bara kritik.

Jag har själv varit fotbollstränare. Att uppmuntra och peppa var det första vi fick lära oss på ungdomsledareutbildningen. Att ha roligt. Att låta alla få samma chans, oavsett talang. Att lära barnen att samarbeta att inte skratta åt varandras misstag. Att alla måste få vara med. Tala om att träning är just träning. Träna gör vi för att bli bättre. Alla har varit nybörjare. Och alla gör fel. T.o.m Zlatan missar mål och slår felpassningar. Var jag en perfekt tränare? Naturligtvis inte. Men jag var noga med att alla skulle ha roligt och att alla skulle vara med.

Min son har i ett halvår väntat på att fylla fem för att få börja träna fotboll. För en månad sedan var det äntligen dags. Men var var tränaren? En tonårig kille kommer in med bollnätet och släpper bollarna bredvid bänken. En pappa tar över träningen. Han var helt ok som inhoppande tränare. Glad och lite rolig. Den gången. Nästa gång är det en annan tonåring och en annan pappa. Tredje gången första veckans tonåring och ytterligare en pappa. Den senaste pappan har en träningsoverall med texten "ledare" på ryggen. Pappan är trevlig som pappa. Han är trevlig som vuxenperson. Men han var långt ifrån lämpad som knattetränare.

Självklart ska jag vara glad att någon vill ta sig an knattarna efter allt hafs hit och dit och ostrukturerad träning. Övertygad om att han inte har en aning om hur hans ord lät för oss åskådare och för småkillarna på planen körde han på med den ena komplicerade övningen efter den andra. Duktig på att tala om bristerna hos barnen. Dålig på att ge dem beröm. Och ytterst dålig på att förklara.

Min son är en tuffing. Han kämpar och sliter och är stryktålig. Men igår blev det för mycket. Hans 6-månaders längtan efter fotboll slutade med att han satt i mitt knä och kämpande för att dölja tårarna och viskande till mig: "mamma, jag är helt värdelös. Jag kan ingenting!"

Det skar i mitt moders- och fotbllshjärta att höra och se min lille tappre son ge sådana fruktansvärda omdömen om sig själv.

Idag har jag ringt kanslisten i föreningen. Jag tänker inte låta min son få sin självkänsla knäckt varje söndag. Trots att mitt hjärta brinner för denna klubb så har jag låtit funderingarna gå åt att byta förening eller kanske t.o.m lägga ner sporten helt.  

OM INTE...

jag vet vem ordföranden i ungdomsstyrelsen är. En veteran som varit med sedan jag själv var knatte. En superduktig och urtrevlig ungdomsledare. Förhoppningsvis kan ha ge denna intet ont anande tränaren/pappan rätt utbildning så att fotboll blir roligt igen.

Pappan vill nämligen bara väl. Han, liksom vi andra, tröttnade på oredan och det bristande engagemanget hos tonåringarna (som ju trots allt är tonåringar och kan ursäktas med det) och ville få struktur. Jag hoppas att han snabbt får rätt utbildning och med uppmuntrande ord från övriga ledare får klart för sig hur man bemöter små barn.

Annars bildar jag banne mig ett eget knattelag där jag blir tränare.   

För övningar på den nivån fixar jag allt. Strukturerad är jag. Och peppa småkillar är jag nämligen nästan världsmästare i.