Öga för öga, tand för tand är ett löjligt uttryck som jag (vanligtvis) passar mig noga för att sjunka så lågt att jag lockas av.

Men inte idag.

Vi var på leklandet idag. Och jo, allt var jättebra! Killarna hade rasande roligt och (bortsett från ljudnivån) så trivdes även jag rätt bra.

Men så händer en liten, liten grej - kanske t.o.m en skitsak - som retar mig så mycket och ger mig samtidigt så mycket njutning att jag måste skriva om det, trots det, för omvärlden, obefintliga nyhetsvärdet i detta.

Vi står i världens segaste kö för att få betala entréavgift in till leklandet. Tjejen i kassan var förmodligen helt ny och gjorde sitt bästa. Men det gick långsamt. Outhärdligt långsamt.

Min yngste kille, som fått diagnosen autism, har inte världens bästa tålamod. Han har kanske världens sämsta tålamod. Mycket folk som springer runt och låter gör honom inte mer tillfreds, om man säger så.

Jag höll ett stadigt grepp i handen på honom. Men han grät och lät och slingrade sig på golvet för att han ville in. In till leken, men också slippa vara fasthållen i denna (för honom) otrygga miljö.

Han lät mycket och var rätt jobbig. Jag blev rätt svettig när han nästan vred armen ur led när han krälade på golvet för att komma loss. På leklandet är de heller inte dummare än att de har allt godis och alla kakor bredvid kön, vilket inte heller underlättar för en kille utan impulskontroll...

Bakom oss stod en mamma med sin rastlösa dotter som hon lyfte upp. Vi pratade kort om att det var jobbigt för förväntansfulla barn att stå i kö när slutmålet var så nära.

Framför oss stod en pappa med sin son. Sonen var ungefär jämngammal med min yngste son och uppförde sig lika exemplariskt som min äldste son. Det gjorde inte pappan. Han tittade, nej det gjorde han inte, jag börjar om. Han STIRRADE på min son konstant. Enda gången han släppte honom med blicken var när han istället tittade uppfordrande och klandrande på mig. Vi stod i kö länge. Detta var vad han roade sig med. Det och att klappa sin son på huvudet. Ja, hans son var jätteduktig i kön. Precis som min "friska" son också var.

Jag beslöt mig för att skita i honom. Och så fort vi kommit ur kön så glömde jag honom.

Tills hans son ville in i samma bollhav som min yngste son var i. Låt mig tillägga att det BARA var min yngste son där. När han såg oss så lyfte han upp sin pojke bar iväg honom till ett annat bollhav. Inombords hånskrattade jag och gladdes över att jag inte blev ett dugg ledsen över hans dumhet och taktlöshet.

Min äldste son tog en paus i ruschandet och vi gick alla tre till rallybanan med trehjulingar i alla dess storlekar och former. Min yngste hittade direkt en cykel han gillade och började cykla runt.

Då kom "pojken" springande. Efter kom pappan. På rallybanans parkering stod två identiska cyklar bredvid varandra. Min äldste son tog en av dem. Då kastade sig "pojken", som kom alldeles efter min son, på golvet och gallskrek för att han ville  ha den. Pappan sa att "du kan ta den andra, den är likadan".

Det ville inte pojken.

Han skrek och sparkade och låg på golvet. Precis så där som 3-4-åringar kan göra när de inte är helnöjda.

Jag smygfnissade lite och tänkte att "jaså, det var hans tur nu?" Pappans alltså, att få ett barn som inte var görnöjt.

Jag slutade fnissa när jag såg pappans blick som mötte min och hur han sedan titade på min son, på den lediga cykeln och på sin son och tillbaka på min son och på mig.

En blick, utan ord, som nästan övertydligt sa: "Du kanske kan be din son att ta den andra cykeln så att min son blir nöjd. För cyklarna är ju ändå likadana."

Men i det ögonblicket så vaknade "öga för öga, tand för tand" i mig.

Under andra omständigheter hade jag gladeligen lirkat med min 5-åring och sagt att "du kanske kan ta den andra cykeln? De är ju exakt likadana. Och så blir alla glada här och kan börja köra rally".

Nu tänkte jag istället: "Din jävla curlande mitt-barn-och-andras-ungar-förälder ska fan inte tro att hela världen står i givakt för dig och ditt barn!"

Det var ingen bitterljuv känsla att se min äldste son dra iväg på cykeln "pojken" ville ha. Det var enbart en ljuv känsla. Inte för att pojken var ledsen utan för att pappan inte kunde hantera situationen med ett barn som plötsligt inte fick precis det han ville.

Mooooouuhahahahaha! Så går det när man curlar bort sina barn.

Så idag, och endast idag, slår jag ett slag för "öga för öga, tand för tand".

Samtidigt som jag kommer med en moralkaka till fadern:

Passa dig jäkligt noga för att kasta sten i glashus!

Men i övrigt var allt jättebra!   

Lyckliga killar efter jobbig tid i kön. 

Fördelen med att ha en son som vaknar 02.10 och bestämmer sig för att det är morgon är att man kvällen efter inte behöver svära över det kassa TV-utbudet eftersom man ändå somnar ifrån det.

...brottning, brottning, världens sport.

Jag har tidigare skrivit att jag är brottarfrälst och jag måste skriva det igen.

När vi lämnar brottarhallen och går ut mot bilen på parkeringen säger min 5-åring.

- Titta mamma, en önskestjärna!

Och så stannar han upp, vänd mot den starkt lysande stjärnan, och kniper igen ögonen och säger:

- Jag önskar att jag fick gå på brottning varje, varje dag i evighet.

För min äldste son, liksom för så många andra, är brottningen bland det bästa livet har att erbjuda; ett lyckorus.

Denna idrott fyller mig av fascination och beundran, nästan vördnad.

Jag som var fotbollsfreak och bollsportsfåne som barn och ung kan nu nästan känna sorg över att jag aldrig fick - eller tog - chansen att börja med denna fantastiska idrott.

Men jag har fått något nästan lika bra. För nu sitter jag på bänken bredvid brottarmattan och njuter av varje minut. Barn och ungdomar högt och lågt. Glada tjejer och killar. Glada vuxna. Pedagogiska vuxna. Alla har skoj. Alla kämpar. Alla är snälla. Alla njuter. En mamma på bänken berättade idag att hennes dotter inte alls ville åka till vattenpalatset på höstlovskul med kompisarna för att hon var rädd att inte hinna hem till träningen.

Jag ser med stolthet på kamratskapen där de "stora" barnen som med överseende och tolerans brottas med min son som ligger långt under deras nivå och som gör att den "utsatta" får en lättare träning än vad de egentligen vill ha. Jag ser med stolthet på min lille skrutt som tack vare fina kamrater och lysande tränare vågar och njuter av att gå in och kämpa och slita med barn flera år äldre än honom själv.

Styrka, smidighet, koordination, kamratskap, motivation, envishet, kamp och lycka. Allt detta ser man hos barnen, ungdomarna och tränarna.

Självklart sätter tränarna sin prägel. En vansinnigt positiv prägel. Och naturligtvis bidrar de till att göra sporten så fantastisk för barnen. Men min sons träning har gjort att jag nu "ser" brottning. Jag har förstått vilken underbar idrott det är.

Jag nästan ryser när jag ser de stora tonåringarna brottas så det slår i mattan eller när de snart medelålders tränarna smidigt som katter och starka som björnar visar olika grepp. Jag hade aldrig förr förstått vidden av vilken koordination, smidighet och styrka som faktiskt krävs. Händelsefattiga matcher där man ligger och krälar och kramas hårt  och knöcklar öronen till blomkål var min föreställning om brottning.

Det är bara att tacka min son för att han så bestämt ville börja just brottning och göra det NU, NU, NU, NUUUU! Jag vågar nog påstå att Trollhättans Atletklubb är världens bästa klubb.

Och kanske håller jag inte med min son och önskar brottarträning varje dag men jag är i alla fall överlycklig över att vi båda hittat denna fantastiska sport. En av oss på mattan och en av oss från bänken.

Ja bannemig, jag är brottarfrälst!

...av Filozophie.

Smickrad och självuppfylld måste jag förstås fylla i följande 4 luckor med följande 4x4 svar.

4 Tv-program jag ser på: bolibompa (tjohooo.......?), Cougar Town, Uppdrag granskning och Will och Grace (05.15 varje morgon)

4 saker jag gjort idag: åkt varm buss mellan kalla studiebesök, retroaktivt lämnat pengar i presentpott till arbetskompis som fyllt 45 år (låg hemma och kräktes under insamling och firande), tjuvstartat pepparkaksprovningen med mina söner och mina föräldrar framför filmen "Horton", pratat med försvunnen/återfunnen (nåja, men i alla fall intehörtspåettpardagar-)Örebroflicka.

4 saker jag längtar efter: advent, att Anders Jansson, kombilotteriets föreståndare, ska ringa och tala om att jag vunnit 6 miljoner kronor, stlk 38 el t.o.m 40 och att få gå på födelsedagsfest hos en vän som är fylld av livsglädje och lycka.

4 saker på min önskelista: att jag och mina två gossar får leva ett låååångt och rosa-moln-lyckligt liv tillsammans, att mina nära och kära är/blir friska (och då syftar jag främst inte på från förkylningar - även om jag inte önskar dem det heller), att lillskrutten börjar prata, att få förbli både socialt- och ekonomiskt självständig

4 saker jag avskyr: slicka-uppåt-typer, brist på empati och förståelse, bitterhet, egenskapen vissa människor har att alltid se allt från den mörka sidan.

Roligare än så här blir jag inte. Inte ikväll i alla fall. Fråga mig på fredag igen när Åsa är här och vi fått i oss lite rödvin och några öl.

"Du skall icke tro att du är något och detta skall jag bevisa genom att låta dig utstå syndafloden under din cykeltur" tror jag att Gud tänkte när jag och killarna gav oss iväg.

Inte ska väl jag tro att Gud hade sikte på mig och barnen och petitesser som väder? Nä, där fick jag så jag teg.

Himlen (som nyss spruckit upp) tätnade lika snabbt som kön utanför bolaget fem i tio en måndagsmorgon. Och vilket skyfall! Funderade på om Gud diskret försökte påtala att vi borde bygga en ark istället för att fara runt på cyklar som inte är särskilt användbara när vägarna är bortsköljda.

Nä Gud har nog viktigare saker för sig än att kontrollera väderleken vid cykelturer.

Men te och kvällsmackor smakar i alla fall gott när man är kall och blöt...

Som ingen av er hunnit läsa ännu (med tanke på att det skrevs för ca 1 minut sedan) så satt jag i sann jantelags-anda och anklagade mig själv för att vara dålig morsa som vägrade gå ut i regnet.

Vad händer då?

Jo men himlen bara sprack upp! På de fem (högst) minuter det tog att skriva bloggen. Ett mirakel. Gud hör bön. Saliga äro de... Ah, jag är inte så duktig på religiösa fraser. Men ett mirakel är det.

Här ska cyklas! Här ska fås frisk luft. Här ska varas en duktig mamma.

Skönt att vara lika fantastisk som vanligt igen!   

..att barnen river ut allt hela tiden och för att de brottas och bråkar.

Efter en pärs där alla i omgångar legat däckade i magsjuka börjar vi så smått komma på fötter. Alla längtar ut. "Alla" inkluderar även mig. Jag längtar ut så mycket att jg hänger i de gläntande fönstrena eller sätter mig i tvärdrag för att få frisk luft. Men sedan tar det stopp.

Jag vet att jag borde gå ut. Men... det spöregnar ju! Och då menar jag regnar med stort R, så där äckligt så att det kommer från sidan lika mycket som uppifrån, sådär så man blir (dyng)sur och kall hur man än gör. Jag vägrar. Ena stunden. I nästa stund tycker (önskar) jag att det ljusnar på himlen och tänker att lekplatsen nog visst är en bra idé. Nästa beslut säger NEJ nej nej, ingen lekplats.

Så nu sitter jag här, irriterad på barnen som röjer runt och häller ut alla leksaker, där ingen film duger, ingen mat är god, som klättrar på väggar och slåss och kan bara skylla mig själv. Irriterad på mig själv för att jag är en "slapp och dålig" morsa och att alla småbarnsföräldrar väl borde ha ett vettigt regnställ hemma.

Fast, äh! De överlever säkert en dag (till) utan luft. Frågan är bara om jag överlever en dag till med barn som inte fått luft. Men då får jag väl som sagt skylla mig själv och bitchslappa min dödssyndssida lättjan.

Och i ärlighetens namn så vet jag inte längre om det är sviterna av magsjukan som gjort mig hängig eller om det helt enkelt är bristen på frisk luft. Ändå sitter jag här....

Tja, är lättja en dödssynd då vet jag på ett ungefär vart jag kommer att brinna i evigheters evighet. Fast det är ingen större tröst..

"Bea, det är hon som har halvblatteungar va?" sa min kompis granne när kompisen berättade att hon skulle hit.

"Nä hon har vanliga barn", svarade min kompis och försökte se oskyldig och oförstående ut.

Mina barn är inga jävla halvblatteungar. Det finns inga varken halv- eller helblatteungar. Det finns BARN.

Blatte är ett så fruktansvärt ord. Ett nedlåtande skällsord om människor som inte behöver solskyddsfaktor 50 när de vistas i solen. Och vem är den här Blatte som uppenbarligen har rätt många barn? Är en mörkblond italienare blatte? Är den adopterade från Korea blatte? Är det inte bättre att benämna människor om hur vi är än efter vår etniska bakgrund.

Mina barn är barn. De är människor. De är inte halvmammor eller halvpappor. De är inte ens halvturkar. De är inte halvsvenskar. De är helsvenskar. De är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap. Däremot är deras pappa ursprungligen från Turkiet.

Numera är han omgift med en urtrevlig tyska, bor i Tyskland och blir snart tysk medborgare. Vad blir mina barn då? Halvtyskar med turiskt och svenskt etniskt ursprung? Eller halvsvenskar med tysk pappa från Turkiet? Eller helsvenskar med en pappa bosatt utomlands? Eller helt enkelt bara barn?

Jag blir så jäkla förbannad! Det är så jäkla okunnigt, nedlåtande, obildat och ointelligent att sortera in människor utifrån vilket land de härstammar ifrån.

Mina barn är inte mer eller mindre blatteungar än vad mina brors barn med helsvenska föräldrar är eller vad mina grannar med föräldrar som kommit hit från Libanon. Det finns inga blatteungar. Det finns barn. Glada barn, ledsna barn, arga barn, urgulliga barn, busiga barn, lugna barn, trotsiga barn, lydiga barn, charmiga barn, påfrestande barn.

Det mest spännande är att ALLA BARN PASSAR IN I SAMTLIGA KATEGORIER - oavsett vart i världen de, föräldrarna, eller far- och morföräldrarna bor eller kommer ifrån.

Begrav det löjliga ordet, begrav det patetiska tankesättet och kom istället ihåg att barn är barn. Och just bara barn. Och det har de fullt upp med att vara utan att vi kategoriserar dem ytteligare.