Kör en bloggkväll i politikens tecken. Först risade jag borgarna. Nu ska jag risa sossarna.

Japp, jag är röd. För mig är det otänkbart att rösta annat. MEN, det innebär inte att jag tycker att det rödgröna alternativet är felfritt. Det innebär inte att jag håller med om varje kommatering i resp partiprogram.

Ett parti måste ha högt i tak anser jag. Nej, man får inte vara rasist och rösta på sossarna. Du ska heller inte vara homofob eller liknande. Grunden "allas lika värde - allas lika rätt" ska delas av den som blir medlem i partiet.

Men vardagen i politiken är ofta detaljerad. Där måste inte alla tycka samma. Det måste finnas utrymme för diskussion.

Därför stör det mig en aning när vi sossar raljerar och är så himla nöjda när t ex en folkpartist går emot det borgerliga blocket i en votering i riksdagen. "En vettig person det där, trots att hon/han är folkpartist!" För nåde den som gör så inom socialdemokraterna. Nej jag veeet att det inte bara är inom s utan att alla partier naturligtvis är av samma åsikt.
Men partipiskan som det internt skämtas om existerar i allra högsta grad. Och fine! Låt så vara. MEN tyck då inte att centerpartisten som röstar emot sitt eget parti är så fantastisk när du i nästan ögonblick blir sur över svikaren i ditt eget parti.

Nixpix, jag är inte nyss hemkommen från något möte där jag varit kärringen mot strömmen. Läste bara ett inlägg som jag funderade över.

Låt oss respektera att vi är olika. Även om hundratusentals människor röstar på ett och samma parti så innnebär det inte att vi är stöpta i samma form. Det innebär att vi är en massa olika människor med olika bakgrund som tycker att detta alternativet är det bästa, men möjligtvis inte helt perfekt.

Rosa inte den ena för att i nästa sekund risa den som gjort samma sak. Låt oss tänka efter innan vi plockar upp stenen för att kasta den i glashuset..

Strängare regler, disciplin och kontroll! De senaste åren har Sverige blivit ett land där vi av borgarna får lära oss att misstro våra medmänniskor istället för att lita på varandra. Vi har fått lära oss att människan är dålig; en lat fuskare som gör allt för att suga ur systemen.

Borgarna säger det inte rakt ut, men vad deras politik innebär är att tala om för oss att vi inte bör ha eget ansvar eftersom vi uppenbart inte klarar av det. 

Disciplin skriker de, och menar att kepsar och mobiler i skolan är samhällsfarligt och tyder på bristande disciplin och karaktär. I ”verkliga” livet förväntas du ha mobil. Du förväntas kunna bli nådd. I skolvärlden ska det inte vara tillåtet. Man litar inte på att ungdomar kan använda mobilen med vett och etikett.

Kepsar i skolan ska förbjudas. Hur och varför det anses stötande har jag ännu inte förstått. Det låter som svenska kyrkan när min morfar var ung, där huvudbonader (på männen) inte var tillåtet. Den gamla och omoderna svenska kyrkan där människan skulle veta hut och som hellre fällde än friade. En sådan tid vill borgarna ha tillbaka. (Dock kräver ett flera religioner huvudbonad i kyrkan på både män och kvinnor. Och jag har inte märkt någon bristande karaktär eller disciplin hos de som går i dessa kyrkor än på övriga världens befolkning...) Kepsen av förändrar inte skolan. Det ger inte högre betyg eller fler med gymnasiebehörighet. Men det ger förstås (omotiverad) disciplin.

Det är en kall och cynisk värld som borgarna skapar.

Nu har vi inte längre förtroendet att själva meddela Försäkringskassan när våra barn är sjuka. Nu måste förskolepersonalen intyga att vi inte ljuger och att våra barn inte varit där. Att reformera Försäkringskassans rutiner och datasystem har kostat många, många miljoner fler än den spott i havet de får in för de, visade det sig, ytterst få fuskarna.

Att vara sjuk är numera nästintill förbjudet. Både vi och våra läkare ska korsförhöras om vi verkligen inte kan arbeta. Eftersom ”för” sjuk för att arbeta kan man i dagens samhälle nästan inte vara. Och får du samma sjukdom två gånger, ja då är det kört.  Försäkringskassans egna läkare kan, utan att ha träffat oss, såga både vår och vår läkares sjukdomsbeskrivning och tala om att vi har fel, att vi visst är friska nog för att jobba.

Om man ska tro på borgarna så är samtliga arbetslösa lata människor som helst inte gör någonting, men till så mycket pengar som möjligt. Däremot har vi, enligt borgarnas teorier, inte legat på latsidan när det gäller att klura ut brister i systemet. Att stämpla upp om vi får ett extrajobb är numera bara tillåtet en kort tid, dessutom ska det från början vara olönsamt.

För TÄNK OM det är så att någon satt det i system?!? Nä, här ska inte daltas med de arbetslösa. Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Borgarna tycks fortfarande tro att det finns jobb för alla – bara man vill. Korkat, okunnigt och respektlöst!

Den som i borgarnas värld är duktig ska belönas. Den som är lat ska av densamme bestraffas. De som arbetar får jobbavdrag. De som är arbetslösa får sänkt ersättning och strängare regler – som bevisligen lett till långtidsarbetslöshet med socialbidrag som följd istället för att kunna jobba extra där det behövs; att hoppa in när någon blir sjuk, söka vikariat – trots att de inte är på heltid.

Effekten har blivit den motsatta. Det är nämligen inte fler som kommer ut i jobb av denna regel. Vi är fler än 430 000 arbetslösa i Sverige. Västra Götalandsregionen ligger högt i arbetslöshetens statistik.

Jag är förbannat trött på misstron till människan. Jag är trött på att vi ska utgå från att alla är lata, fuskare som vill sko oss på andra. Jag är trött på kylan som hänger sig kvar i Sverige, trots att sommaren är här.

I höst röstar jag rött. Jag vill ha ett parti vid makten som tror på egenansvar, på människans önskan av självständighet, på att människan är bra, plikttrogen och en tänkande individ.

Jag vill ha en regering som är som en god vän; litar på mig och tror mig om gott. Men som finns där – inte dömande, utan stöttande - om det inte går som tänkt.

Jag är trött på förmynderi och ifrågasättningar. Jag längtar efter att bli litad på igen och längtar starkt efter ett samhälle som utgår från att jag gör mitt bästa.

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Micke och Molle. Bland det bästa Disney producerat. Om gränsöverskridande vänskap, tolerans och olikheter. Om hur lätt det är att hålla sig til "de sina", till det kända, men hur berikande det kan vara att vidga sina vyer. En vänskap som trotsar allt.

Micke och Molle orsakade snyftkalas hos mig som 6-åring när jag först fick se filmen med kusin Marie och pappa och sedan varje dag i minst ett år framåt då jag lyssnade på kasetten jag fick i julklapp.

Nu, 30 år senare, sitter jag och tittar på samma film men med annat sällskap. Jag och min äldste son snyftar ikapp, vi kramas i soffan och jag försöker hitta svaren på "Varför mamma?".

Svaren är inte busenkla. Och det är svårt att förklara för en femåring att livet inte bara är gott. Ibland är världen för svart eller vit. Men Micke och Molle är inte medvetna om detta som barn. De träffar någon de gillar, någon som är snäll, någon de har roligt med. Resten är oviktigt - och inte ens värt att notera. Så fungerar barn, oavsett om det är barn i form av tecknade djur eller om det är små människobarn. Någonstans på vägen förstör vi våra barn. Vi förvandlar dem från öppensinnade nyfikna små människor till cyniska skeptiker som ska värdera allt som sticker ut.

Jag älskar Micke och Molle. Och jag älskar att mina barn fortfarande är så små så att det ännu är helt obegripligt att någon har åsikter om hunden och rävens vänskap.

Alla vuxna borde se Micke och Molle och tänka över filmens sensmoral och rannsaka hur vi själva lever. Kanske kan det vara värt att släppa in Micke i våra liv. Kanske ska vi inte vara så skeptiska mot honom? Kan det vara så att vi t.o.m får ut något själva genom att våga möta räven? Och framförallt, vi låter väl våra lilla hund få leka med den lilla räven - trots att de på ytan verkar annorlunda.

Jag torkar tårarna ur ögonvrån och hör inom mig ord jag hört hundratals gånger förr, men som fortfarande berör mig lika starkt:

Och än idag kan man höra ekot av en liten räv och en liten hund:

"Du är min bästis Micke!"

"Du är min med Molle. Och vi kommer alltid vara vänner för evigt?"

"Ja, för evigt!"

Återigen är det patetiska, självgoda, osäkra curlingföräldrar som står överst på min lista över "saker att ogilla".

Jag är så förbannat less på alla prins- och prinsessföräldrar. (förstår inte ens varför man som vuxen hänger kvar i någon slags omoget disneyskimmer och vill ha prinsar och prinsessor till barn. Patetiskt!!)  De som har helt ofelbara barn och barn som aldrig behöver ta konsekvenser för någonting överhuvudtaget.

Vem som bestämmer i en småbarnsfamilj borde vara en självklarhet. De allra flesta av oss vuxna vet att barn inte är kapabla att fatta några större beslut. Att barn successivt måste få ökat ansvar med ålder och mognad. Men att de som små barn inte är mogna. Just därför har människobarn föräldrar som lär dem livet i minst 18 år.

Visst ska barnen få gå igenom sina olika frigörandefaser. Men inte ska man vara det som styr så att de vuxna rättar sig efter barnets senaste nyck.

Jag stör mig så kopiöst på alla curlade barn. Där man som förälder missuppfattat det här med pedagogik och överlämnar ett ansvar på barnen att besluta om saker som de inte kan axla. Ett barn är ett barn. Det kan inte fatta beslut för hela familjen. Det vill gärna däremot. Men det är en annan sak.

Ansvar ska barn lära sig tidigt. Ett socialt ansvar; hur man uppför sig, hur man är en bra kompis, vad som är socialt accepterat. Ett ansvar för att städa sitt rum, att duka av efter sig, att göra sitt bästa för att torka upp när man sölar, att hänga upp sina jackor etc. Men INTE ett ansvar att fatta beslut för hela familjens räkning.

Men alla dessa curlade barn som efter lite ståhej får sin vilja igenom för att "det är så tråkigt att bli osams". Ja, det är skittråkigt! Men nödvändigt.

Vad blir det av de här bortcurlade barnen som styr och ställer med sina föräldrar när de kommer upp i tonåren? Vem sätter gränser för dem då? Och hur populära blir de i skolan när de inte kan ta ett nej utan ska ha sin vilja igenom till varje pris. De lär inte ha ett entourage av vänner omkring sig precis..

För så funkar inte livet. Kompromisser, kompromisser och kompromisser. Det går stora delar av livet ut på. Det är det som gör oss till sociala genier i jämförelse mot de andra däggdjuren. Att se varandras behov och mötas. Att vara lyhörd.

Idag har min äldste son varit på sin bästa kompis barnkalas på lek- och buslandet. Hans kompis, låt oss kalla honom Aydin, har flyttat till ett annat bostadsområde och börjat ny förskola. Hans mamma var inte riktigt förtjust i hans nya vänner. De slåss och retar Aydin för att hans namn inte klingar svenskt. Det stör dem också att Aydin blandar turkiska och svenska hemma när han pratar med sina fyr- resp femspråkiga föräldrar.

Innan Aydin flyttade till nya området hade han aldrig reflekterat över att han utseendemässigt skiljde sig från stora delar av kompisarna på förskolan. Nu vet han. Och nu funderar han. Ständigt får han höra att han är "fel".

Min äldste son var den enda på kalaset av Aydins "gamla" kompiskrets. Resten kom från den nya. Min son kände alltså bara Aydin. Men på en femårings sätt så började han att prata med killen bredvid honom och lade handen på hans axel, i  vad på hans förskola kallas för polareklappen. Killen skriker åt honom: "släpp mig din idiot!" och knuffar min son av stolen.

När det är dags för fri lek så skriker tre av Aydins "kompisar" att min son inte får vara med för att de inte känner honom och att han ska sticka därifrån. De boxar (ja BOXAR) honom i ansiktet. Men med en 5-årings iver så vägrar min son, trots att han är ledsen, att sticka utan VILL vara med sin bästis som fyller år. Då knuffar de honom och åker sedan efter honom nerför rutschkanan för att sätta fötterna i ryggen på honom. Medvetet och planerat. Så här håller det på. I två timmar.

Det hjälper inte att Aydin säger att min son är hans kompis. Det hjälper inte att Aydins pappa säger till.

Nej, jag ÄR verkligen INTE överbeskyddande mot mina barn. Nej, jag tror definitivt INTE att mina barn är felfria.

Men jag vet EN sak, och det är att de är justa barn.

Jag vet att mina söner aldrig skulle säga till något "nytt" barn att han/hon inte får vara med.

Jag vet att de aldrig skulle boxa någon i ansiktet.

Jag vet att de aldrig skulle knuffa någon av stolen med orden "idiot" (vars innebörd de inte ens känner till).

Jag vet att de aldrig medvetet skulle åka på någon i rutschkanan.

Rent känslomässigt reagerar jag reflexmässigt och tänker "jävla skitungar". Men jag vet ju att det inte är barnens fel. De är sex år! Det beror med stor sannolikhet på att föräldrarna inte sätter gränser. Att toleransen för det egna barnets uppförandet är alldeles för stort. Att vägran att inse det egna barnets brister är långt tydligare än omsorgen för barnen runt omkring.

Jag är så jäääävla trött på curlingföräldrar. Vem tror de att deras dåliga föräldraskap gagnar? Inte gagnar det dem själva. Och det gagnar definitivt inte deras barn. Deras barn blir nämligen barn som inga andra barn vill leka med. Och deras barn blir barn som andra föräldrar starkt ogillar.

Stå upp för fasen! Visa vem som är vuxen! Visa vem som står för normen i familjen. Visa dig som en god förebild! Dina ord går vidare till dina barns munnar. Ditt icke-agerande ger ditt barn ett spelrum det inte är moget att hantera.

Ditt barn är säkert, liksom mina, helt perfekt. Men ditt barn är säkert inte, precis som mina, felfria.

Lär dem rätt, lär dem fel, lär dem kamratanda och lär dem vad som är socialt accepterat eller ej.

Att curla ungar är bara ett modernt uttryck för att inte ta socialt ansvar för sina ungar. Och du kan aldrig komma ifrån att det är upp till dig som förälder att göra dem till BRA ungar!!! Du, liksom jag, kan aldrig vara felfri. Men du, liksom jag, kan ta ditt föräldraansvar, använda ditt intellekt och sunda förnuft och göra det bästa du kan.

Återigen får jag tacka Xecute för inspirationen.  

För en tid sedan dejtade jag en kille. Trevlig, rolig, snäll, charmig. Jättefin på alla sätt och vis. Men..man behöver inte dejta en korean eller nigerian för att se att det finns kulturkrockar. Vi hade helt enkelt olika kulturer trots att vi kom från liknande uppväxtförhållanden, båda är etniska skandinaver och från mellanstora städer.

En av hans fasor var om något av hans barn skulle visa sig vara homosexuell  när det växte upp. Jesus vilken debatt vi hade. Blev jag förbannad på honom? Nää, det blev jag inte. Förvånad? Absolut. Chockerad? Ja, faktiskt.

Jag ska inte överdriva, det var inget trauma. Men det var en liten käftsmäll faktiskt.

Däremot blev jag förbannad på mig själv!

Jag har i så många år arbetat och umgåtts med människor där vi alltid, alltid talade om allas lika värde att jag blivit så jävla naiv att jag trodde att Sverige blivit så modernt och upplyst att alla tänkte likadant. Att det bara var ointelligenta puckon som tänkte annorlunda. Vi såg oss inte som präktigt politiskt korrekta. Åtminstone jag trodde att de allra flesta var som oss.

Rättvisa, jämlikhet, jämställdhet. Diskriminering pga av klass, kön, etnicitet, religion, ålder, handikapp och sexuell läggning användes i så många texter att jag stirrat mig blind. Och kunde tillsammans med multiplikationstabellen dragit detta om jag blivit väckt kl 4 på morgonen. Innan kaffet till och med.

Jag minns att jag sa till honom: "fattar du vad du säger? Min ena son är autistisk och kommer kanske aldrig ens att prata - än mindre hitta någon att älska. Och du är rädd för att din son eller dotter ska älska och bli älskad av någon av samma kön? Lite perspektiv tack! Var lycklig om dina barn är älskade, så länge de är lyckliga!"

Men det var tanken på sonen med en kille i sängen som äcklade honom. Hahahahahaha! Ursäkta mig, kom inte och sig att tanken på någon av dina döttrar i sängen med en kille inte äcklar dig?

Och VEM tycker egentligen inte att det är lite äckligt att tänka detaljer kring en nära släkting som har sex - oavsett VEM partnern är.  

Mina söner är naturligtvis, likt alla människor, sexuella varelser. Men nog kommer jag att undvika detaljerade tankar kring deras framtida sexliv.

Mina söner får älska vem de vill. Så länge förhållandet bygger på kärlek, ömhet och respekt. Så länge den de älskar är snäll mot honom och gör honom lycklig - och tvärtom. Om personen heter Fia, Muhammed, Lorena, Pekka, Gustav eller Fatma, det skiter jag i. Bara mina barn är lyckliga!!!

Och en sak lärde jag mig, Sverige har mycket att jobba med. Jag är glad över att bo i Sverige. Och jag vill också vara stolt. Jag vill att Sverige ska vara ett föredöme. Om jag får bestämma så ska vi inte nöja oss förrän vi har fått alla som bor här att visa respekt, acceptans och förståelse för vår omgivning.

  Den senaste veckan har jag gnällt över allt och alla. Jag har fått stöttning av vänliga människor som vill mig väl. Vilket har styrkt mig ännu mer att jag har rätt i mina hårda omdömen.

1. Särskilt hård har jag varit på Neuropsykiatriska teamet som inte kunde ge min son en ny tid när jag var tvungen, ja tvungen, att lämna återbud till den djupt efterlängtade tiden vi äntligen fått.

Jag svor över dåligt bemötande och för långa väntetider.

AJ! Jag fick ge mig själv en hård bitchslap.

Idag, bara två (var)dagar efter förra kallelsen kom en NY kallelse! Och vi ska få komma dit ÄNNU TIDIGARE än vad som först utlovats.

Jag jublar för att jag hade fel. Men ångrar bittert alla mina hårda ord. Kanske tolkade jag i ren besvikelse in saker som egentligen aldrig uttalades? Och skitsamma, jag hade i alla fall fel, eller så hade damen jag pratade med det. Och det kvittar - för vi har fått en ny tid!!!!!!!!!

2. Jag gnällde över min sons fotbollstränare som inte hade någon (enligt mig) strukturerad träning. Jag tuffade till mig på bloggen om att jag minsann skulle visa vart skåpet skulle stå. Och raljerade över hans oförmåga.

Eheehrrrrm.

Idag frågade tränaren mig om jag kunde tänka mig att vara tränare tillsammans med honom. Hahahahaha! Där kom bitchslap nr due på mig själv.

Jag kan ju inte vara tränare! Jo, rent teoretiskt kan jag. Jag har både utbildning och erfarenhet. Men rent praktiskt är det problematiskt. För är jag tränare innebär det närvaroplikt. Och det kan inte jag garantera eftersom jag måste ha barnvakt till lillebrorsan (som visserligen skulle älska att delta i träningen. Frågan är bara hur många andra som skulle älska det.....).

Men det var väldigt lätt för mig att gnälla över honom.

Dagens läxa är nu att anamma det jag i en blogg krävde av andra häromdagen, nämligen att "tänka först och tala sen!".

Skäms som en hund och ger mig för säkerhetsskull en tredje bitchslap. Samtidigt som jag dyrt och heligt lovar att aaaaaaldrig mer.... Ja, eller nåt...

Läste ett inlägg av Xecute idag där hon pratade kvinnoförtryck och föråldrade och förvanskade traditioner.

Genast kom "Anonym" (naturligtvis) in och kommenterade det hela med "kommer ni hit så ät vår mat blablabla". 

Så nu sitter jag här och funderar över köksbordsrasismen. Den farligaste av dem alla. Och hur lätt det är att prata "vi och dom", vår kultur kontra "deras" kultur.

Men vad är kultur? Och vems är kulturen?

Till exempel: att förskjuta släkten för att en kvinna blir gravid utanför äktenskapet. Vilken kultur är det?

Är det vår kultur?

Nej, jag tycker inte det.

Ändå hade jag när jag arbetade i äldreomsorgen ett par vårdtagare som vägrade träffa sin barnbarn resp barnbarnsbarn för att de hade vad den ena kallade bastarder och den andra för horungar. De var etniska svenskar. En från norra bohuslän en från skaraborg.

Men inte fan är det MIN kultur!

Lika lite som att det är min kultur att det invandrade parets dotter förskjuts för att hon träffar en svensk pojkvän.

Är det "deras" kultur?

Inte fan är det det!

Det är precis som med de etniskt svenska åldringarna en mycket liten klick som anammar denna kultur. Mest av skam och rädsla inför andras åsikter, med andra ord; alltså av feghet.

Kommer "de" hit får de fan äta vår mat!

Vad är vår mat?

Jag ingår inte i sill och nubbe-kulturen. Jag vägrar äta det. Jag vill ha tillagad fisk.

Dessutom tycker jag att rent brännvin är vidrigt. Surströmming ger mig bokstavligt talat kräksattacker bara vid lukten. Jag skulle aldrig få för mig att smaka på rutten fisk.

Ingen människa har en åsikt om det! Åtminstone blir det inga debatter på nätet om det. Och inga partier bildas pga detta. Varför ska jag då tvinga en hindu att äta nöt. Eller en muslim eller jude att äta fläsk? De kräks också vid tanken.

Hederstänkandet har vi bestämt att det tillhör muslimer, främst i mellanöstern och i afrika.

Hallååååå?

Gott folk, säkert kan er mormor eller mormorsmor vittna om hur de fick skära sig i slidan för att garantera blod på bröllopsnatten. I USA bildas fler och fler kristna grupper "säg nej till sex före äktenskapet". Etniskt svenska pappor (främst) ser i alldeles för stor utsträckning sina döttrar som något de behöver beskydda och vill inte överhuvudtaget tänka på dem som sexuella varelser, medan sönerna får dra i snoppen överallt utan att ett ögonbryn höjs.

Det här vill inte jag ha som min kultur. Den här kulturen tar jag bestämt avstånd ifrån hur jävla svensk eller västvärldstillhörande den än må vara.

För några år sedan uppmärksammades det i hela världen hur en kvinna i  Nigeria stenades till döds pga att hon som frånskild kvinna hade ett förhållande.

För några månader sen i Sverige förföljdes, förtalades och trakasserades en flicka för att hon blivit våldtagen av "fel" person så till den grad att hon fick fly till annan ort.

Detta är ingen kultur jag på något sätt vill bli förknippad med - vare sig den finns i Nigeria eller utanför Örnsköldsvik!

De får väl lära sig språket när de kommer hit!

De ska inte isolera sig utan måste ju lära sig vår kultur!

Ja självklart ska alla GES och TA EMOT möjligheten att lära sig språket i sitt nya land! 

Självklart är segregration, oavsett slag, ett misslyckande.

Men återigen, vilken kultur ska "dom" lära sig?

Min kompis, som under större delen av sin uppväxt, bodde i arabländer pratar usel arabiska. Hon gick i svensk- eller engelskskolor och firade midsommar. De umgicks med de andra svenskarna i svenskbyarna.

På sextiotalet när vi behövde arbetskraftsinvandring fick de "hämtade" ofta bo i tilldelade bostadsområden. Kvinnor (ÄVEN de svenska) var nästan uteslutande hemmafruar då. Hur skulle de kvinnorna lära sig svenska? Placerade med sina landsmän och utan kontakter i svenska arbetslivet?

Hur komplicerat är det inte för analfabeten som flytt från sitt hemland som inte kan skriva eller läsa sitt hemspråk att lära sig att skriva, läsa och förstå ett nytt språk?

Fortfarande är kvinnor med somaliskt ursprung de som har de allra allra tuffast att komma in på svensk arbetsmarknad. Att träna SFI-fraser på konsum ger inte ett så nyanserat språk.

Är kanske "vi" i "vår kultur" rentav en bidragande orsak till problematiken?

Det är lätt att raljera. Det är mycket mer ansträngade att tänka i nyanser.

Vi ska passa oss väldigt noga när vi kräver att "dom" ska anpassa sig efter "oss".  Vem  är "dom"? Att bunta ihop eritrianer, saudiaraber, greker, chilenare, indier, koreaner, finnar och libaneser är så ointelligent att det är svårt att bemöta.

Och för mig finns inget tydligt "oss".

Jag vill inte bli förknippad med de människor som kallade den våldtagna flickan för hora.

Jag vill inte tvingas äta saker jag tycker är äckliga.

Jag vill inte bli tilldelad en kultur jag inte kan stå för.

Så blanda inte in mig i skiten!

Ibland vill jag bara skrika åt hela världen att drå åt helvete! Inte för att jag ogillar världen eller människorna som befolkar den. Men för att jag är trött. Och less. Så jävla less att jag med ord inte kan beskriva hur less jag är.

Jag är trött på att vi i familjen Annorlunda drar uppmärksamheten till oss. Nej, jag har inte 20 barn. Jag har inte pottränade trillingar på 2 år. Vi är inte med på TV och har därmed inte bett om er uppmärksahet.

Jag har bara två barn. Varav 1 styck gosse icke följer samhällets norm.

Han syns och han märks. Däremot syns och märks det inte att han är annorlunda förrän efter ett tag. Han är skitjobbig. Och helt underbar. Han är högljudd och arg. Och kramig och bubblig av skratt. Han blir rasande vid motgångar. Han blir själaglad vid framgångar.

Men överallt märks han. Han utmärker sig. Han är överallt där man inte får vara. han rör allt man inte får röra. Han gör saker som för andra fyraåringar är tabu.

So what?

Sluta titta ogillande på oss! Sluta titta undrande på oss! Sluta titta sympatiserande på oss! Sluta bara att glo!

Min lille skrutt har inte bett om att bli hyperaktiv. Han har inte bett om att sakna impulskontroll. Han har inte bett om att bli autistisk. Han har inte bett om er uppmärksamhet. Han har nog med att hålla fokus ändå.

Jag har heller inte bett om att få en autistisk son som är hyperaktiv och utan impulskontroll. Men nu är han det. Och nu har jag det. Och jag har inte heller bett om er uppmärksamhet. Jag har nog med att behålla fokus på min son ändå.

Och för mig är han, tillsammans med sin bror, den mest perfekta varelsen i världen - trots sina fel och brister.

När du stör dig på oss i kön till kassan, ägna följande 10 minuter en tanke. Då är du på väg hem med dina varor. Min son och jag är kvar i samma vardag. Han slåss mot sina impulser. Han slåss mot att inte kunna kommunicera som du gör. Han slåss mot pirret i kroppen och surrandet i huvudet som gör att han inte kan vara stilla en sekund.

Så nästa gång du ser oss: SKIT I OSS!

Vi behöver inte ditt ogillande. Vi behöver inte dina sympatier. Och vi behöver inte dina funderingar.

Vi är precis som vilken familj som helst  - bara lite annorlunda!