Jag är bannemig världens bästa morsa. Hade jag bara varit kändis skulle jag direkt bli utsedd till årets mama. 

Jag är fullständigt inkonsekvent. Ibland säger jag nej och menar nej och ibland säger jag nej och ändrar mig till ja.  

Jag ställer överdrivet höga krav på mina gossar för att i nästa ögonblick rulla fram röda curlingmattan.

Jag tappar humöret och sitter vid datorn istället för att leka med bilar. Och jag bygger världens snyggaste klosstorn som killarna får rasa och är med glädje en stackars växtätande dinosaurie som blir uppäten av en köttätare på dryga metern. 

Jag tycker ofta lika synd om mig själv som om barnen när de blir sjuka (särskilt magsjuka). 

Jag har lika många gånger som jag tagit med dem in låtit dem sitta kvar i bilen när jag lämnar in hyrfilmer på statoil. 

Jag kan vid pissväder på en lördag föreslå filmmarathon med chips istället för att dyblöt frysa vid en blåsig lekplats (trots rekommendationerna att alla barn bör vara ute minst en timme varje dag). 

Jag kan vara mogen förälder som pedagogiskt förklarar svaret på "varför" vid vredesutbrott. Jag kan vara helt slutkörd, ha mens, eller oroa mig för räkningar och vid barntrots istället direkt tappa humöret och gå in i en diskussion på 5-årsnivå.

Jag har få saker i mitt liv som stör mig så mycket som "de perfekta föräldrarna". De som tillämpar sömnmetoder - för barn utan sömnproblem - för att man SKA. 

De som tvingar barnen att sluta med napp för att nu har du fyllt två år.

De som går på sångstund för föräldralediga mer för att visa upp sig som goda föräldrar än för att barnen gillar det.

De som följer barnuppfostrans motsvarighet till bondepraktikan (alltså Nanny-uppfostran med skamvrå och dumstrut) trots att uppfostringsmetoderna inte varit på modet de senaste 50 åren. Jag kaskadkräks vid gränslöst överbeskyddande typ "nej till allt, någon kan få det i ögat".

Exempel: en mamma berättar på familjeliv.se om när hon PÅ DAGISPARKERINGEN (!!!) lämnade sitt sovande spädbarn i bilen för att hämta det äldre syskonet på dagis. Det var inte hundra grader varmt i bilen. Parkeringen syns från avdelningen. Då har en dagispappa KROSSAT BILRUTAN för att ta sig in i bilen och "rädda (det SOVANDE !) barnet". 

Detta ansåg han vara logiskt istället för att gå in på förskolan och fråga efter föräldern.

Absurt, tänker ni förmodligen. Det gjorde man inte på familjeliv. Där var fönsterkrossaren en hjälte och hon en skam för mänskligheten som inte borde få ha barn! Nej, jag har inte överdrivit reaktionera. 

Vår BVC-sköterska förklarade för mig att min minste inte alls längre behövde välling. "Du vet, av välling blir man lätt plufsig".

Nej tänk, det visste jag inte! Jag vet däremot att passivitet, socker och chips och pizza i överdos ger plufsiga barn.

Jag vet också att min yngste son har ADHD med autism och är hyperaktiv i konstant rörelse och därför förbränner minst lika mycket som han äter.

Avlsutningsvis vet jag också att det är en av dagens höjdpunkter att få ligga och mysa med mamma och brorsan och lyssna på en bok och stoppa in sina fötter under mina ben och tvinna mitt hår, vilket jag också svarade. 

Hon menar väl. Men hon följer boken. Och boken följer normen. Det gör inte mitt barn.

När blev världen svart eller vit? Varför är detta ett måste att informera en 4-årings förälder om. Varför får inte längre föräldrar tänka själva? Vi matas och matas med information om hur vi ska uppföra oss. Om när vi gör rätt och när vi gör fel.

Vad håller vår generation på med? Vad för slags jäkla moralpanik har vi drabbats av? Och varför denna tävlan i föräldraskap och bästa barn?

Och tänk, trots alla mina - enligt moraltanterna- och farbröderna på familjeliv - tillkortakommanden så är mina pojkar lyckliga och trygga och vill inte ha någon annan mamma i hela världen. Jag är, tillsammans med många miljoner andra (inte heller perfekta) kvinnor och män, världens bästa förälder. Fasen vad många vi är som borde bli utsedda till årets mama resp papa. 

Amen!

Imorgon är det första maj. En dag rödare än självaste julen. Imorgon går tusentals socialister ut i demonstration. Jag gör det. Varje år. För mig är det ett högtidligt och ett stolt ögonblick där jag till toner av arbetarnas musikkår tillsammans med mängder av socialister får visa min vilja till förändring och förbättring.

Ikväll ringde en kompis och undrade om hon, hennes man och jag skulle ses imorgon.

"visst, om ni kommer med och demonstrerar", sa jag.

"Vi är helt slut efter renoveringen så du får demonstrera för oss också", svarade hon.

Att demonstrera är högst frivilligt. Det är definitivt ingen plikt. Men jag önskar att så många fler bara tog sig i kragen och gick ut. Det är inte okristligt tidigt. Det kostar inte pengar. Det tar inte lång tid. Däremot är det effektfullt.

Nej, vi skapar ingen revolution - tack och lov! Men vi skapar en provokation. År efter år skriker nyheterna "glest i leden" och borgarna hånskrattar och raljerar. 

Tänk om vi i år fördubblade antalet demonstranter. Vad skulle hända då? Tänk om alla missnöjda istället för att sitta hemma och vara arga gick ut och var arga offentligt. SJÄLVKLART skulle detta skapa oro i borgarnas läger. För om så många visar hur missnöjda vi är med deras inhumana politik så skulle de eventuellt få sig en liten tankeställare.

Och faktum är att det är ROLIGT att demonstrera. Man träffar massvis av folk man känner. "Folk" tar en spontan öl eller kaffe ihop med gamla vänner eller fackliga kamrater. Barnen får busig teaterunderhållning. Och framförallt: vi visar att vi är många och att vi inte nöjer oss. Vi är värda mer. Vi är värda bättre. Vi vill inte ta mer skit!

Så för alla er som inte vet riktigt vad ni ska göra imorgon kring lunch; kom ner till stan! Gå med oss! Visa att du är värd mer! Ha skoj, ta en öl! Gör det tillsammans. Gör det i gemenskap. Klyschan både vänstern och Bamse använder är sann: TILLSAMMANS ÄR VI STARKA! Tillsammans kan vi förändra!

Vi ses på drottningtorget strax efter kl 11 imorgon.

Min minsting är 4 år och inte blöjfri. Jullovet 08-09 var han det hemma och inomhus. På dagis funkade det inte sen.

Nu har dagis schemalagt "gå på toaletten" och jag har gjort halvhjärtade försök här hemma som inte varit särskilt framgångsrika.

MEN...idag när jag stod och borstade tänderna kommer en nakenfis in i badrummet, lyfter på toalocket, klättrar upp och KISSAR! Helt självmant. Stolt som en tupp och strålande av allt beröm hann han med att bestiga toaletten 3 ggr till innan det var dags för dagis. De andra gångerna kom inget. Men ändå! Han gjorde det! Och helt frivilligt! Och dessutom var det kul!

Strax därefter trodde jag att han beundrade sina nya fina skor jag tjuvstartat med att ta på honom. Men det gjorde han ICKE! Han gjorde nämligen rörelserna till "huvud, axlar, knä och tå" tillsammans med Tinkywiny, Dipsie, Lala och Poe. Han hoppade visserligen över knäna, men vem bryr sig?!?! Helt fantastiskt!

För er som läser är detta väl bara normala faser i utvecklingen. Men det behöver det inte alls vara för ett ADHD-autistiskt barn. Att genomföra detta krävs extremt mkt fokus, koncentration och vilja. Idag är jag en extra lycklig och stolt mor. Min lillskrutt är fantastisk!

Idag läste jag att en Madelene Nordlund från Umeå universitet i en avhandling kommit fram till att strängare a-kassa inte ökar motivationen till att söka fler jobb.

För de flesta av oss är det ingen nyhet. För den borgerliga regeringen är detta säkert en tolkningsfråga, där nämnda Madelene Nordlund tolkat fel.

Vad ger en arbetslös motivation att söka jobb? Mycket! Höjd inkomst självklart, arbetskamrater, viljan att göra rätt för sig, stimulans, personlig utveckling, sysselsättning mm mm.

Ytterst få personer tycker att det är roligt att gå hemma sysslolösa. Grundproblematiken är egentligen inte nivån i a-kassan (även om det i sig är ett gigantiskt problem)- utan borgarnas syn på arbetslösa och misstron till människan. Vi är lata och arbetsskygga och det enda vi vill är att utnyttja systemet; jobba så lite som möjligt och ändå ha kvar vår a-kassa.

Därför har borgarna nu stoppat möjligheten för oss att jobba extra.

Men hur tänkte de där?

Vi kan inte stå till arbetsmarknadens förfogande för sjukvik, timvik eller deltidsjobb för att få in en fot i vår gamla- och/eller en helt ny bransch. Såvida jobbet inte är så himla välbetalt att de täcker upp de dagarna vi förlorar i a-kassa.

Låt säga att du får jobba halvtid en vecka, alltså 20 timmar(= 2½ dag) då ryker erästtningen för de andra 2 ½ dagarna från a-kassan. Dessutom är du endast tillåten att göra detta i 75 dagar.

Sedan är det slut på daltandet och sötebrödsdagarna med a-kasseersättning. Då måste vi ta beslutet att sluta jobba för att få fortsätta att stämpla för att ha, om än liten och kortvarig, någon form av garanterad inkomst - och riskera avstängning från a-kassan. Eller så får du fortsätta att jobba extra, hoppas på det bästa och ringa socialförvaltningen och be om försörjningsstöd när timjobben uteblir. 

Det är sjuka regler som skapar passivitet och oro. För har man inte en heltidsgaranti - ja då är du körd.

Lysande att det finns en avhandling som visar på bristerna i borgarnas system. Men hade borgarna inte varit så principfasta, insnöade och dumstolta så hade de vetat om det här för länge, längesedan. För i borgarnas Sverige är vi drygt 430 000 som söker jobb. Och av oss kan otaliga vittna om hur lite piskan hjälper!

Idag fick jag förfrågan om att skriva en krönika. Det är inte för någon stor tidning som gör mig till en kändis över en natt. Det är något betydligt svårare. Det är en liten tidning med begränsad målgrupp och begränsat antal läsare.Jag kommer dagen efter tidningsleveransen att vara lika anonym som idag. Vilket inte rör mig i ryggen. Däremot vill jag inte att min text ska vara det. OCh det är det svåra..

Jag ska skriva för yrkesgrupper som till stor del är lågutbildade. Få av dem läser politiska texter, många av dem är helt ointresserade. Väldigt många av dem har svenska som andra språk, och knappt det. Det är vanliga människor som representerar dagens Sverige.

Att skriva för den som redan läser är lätt. Men att fånga intresset, och hålla det kvar, av någon som sällan eller nästan aldrig läser är svårt. Jättesvårt. Jag är jätteglad, nästan lycklig, över att blivit tillfrågad om att skriva. Men jag är också fundersam. Jag tycker själv att jag har viktiga saker att säga. Jag förstår målgruppen eftersom jag själv ingår i den. Min dag ser ut på liknande sätt som för många av de tänkta läsarna. Vår vardag kantas av liknande problem - både i arbetslivet el arbetslösheten och i vår ekonomi.

Men jag är redan frälst. Och jag är van att läsa. Och jag har svenska som modersmål.

Idag vågar ingen bli sjuk. Så istället blir vi riktigt riktigt sjuka när kroppen skriker stopp. Idag kan man inte försörja sig på a-kassan. Men vi kan inte söka jobb. Såvida det inte är åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. För annars förlorar vi a-kassan och den lilla försörjning vi har.

Idag ses vi alla som lata fuskare.

Sjuk får knappt den döende vara. För den som verkligen vill, den kan.

Är dina barn sjuka? Njae, det tror inte borgarna på. Ett intyg från förskolepersonalen måste allt intyga det.

Stämpla upp när du är arbetslös? Ska de belönas med pengar menar du trots att de inte jobbar? Nä nä nä, kommer inte på frågan. Ett jobb är ett heltid i tillsvidaretjänst och såna kryllar det av. Alla kan få ett jobb, bara man lägger manken till.

Menar borgarna.

Vi som lever i verkligheten upplever den betydligt annorlunda - och betydligt verkligare.

Politiken som bedrivs är cynisk. Man utgår från att människan är dålig. Människan är lat. En fuskare. Alla vill vi åt och utnyttja systemet för att sko oss själva så mycket som möjligt och prestera så lite som möjligt.

Det är hemskt. Och tragiskt. Och det är djupt beklagligt att det är partier med den människosynen som härjar fritt i regeringsposition. Detta och mycket mycket mer, och mycket mycket bättre ska jag få fram i en krönika för den som inte vill läsa det som skrivs. HJÄLP!

När någon man älskar har svårigheter så engagerar man sig. Så klart även jag. Min yngsta sons svårigheter engagerar så klart mig. Har googlat på autism och många av träffarna är sidor av föräldrar till autistiska barn. Helt förståeligt. Att vara förälder till ett barn inom autismspektrat är ett slitsamt föräldraskap - ur många aspekter. Barnen är precis som alla andra barn speciella, med personliga egenheter. För autistiska barn blir egenheterna tydligare. Av föräldrarna krävs tydlighet, rutiner, framförhållning, kämpaglöd, tålamod och oändlig ork.

Alla föräldrar oroar sig för sina barn. Alla föräldrar vill sina barns bästa. För föräldrar med barn med någon form av handikapp blir oron större, frågetecknena fler.

Och jag slits mellan att acceptera eller att vägra ge upp. Många föräldrar, vars sidor jag hamnar på, provar särskild kost, syrgas, tryckkammare, vitamintillskott etc etc. Allt eftersom nya rön av mer eller mindre seriösa forskare blir känt. Och jag är kluven...

För självklart skulle jag göra allt jag kunde för att få min son "botad". Att ge honom ett lugnare liv. Ett liv utan en centrifug i skallen som inte kan sålla intryck. Där alla ljud blir lika tydliga, där all information blandas med varandra och inte kan sorteras.

Jag har sett dokumentärer om barn som mirakulöst genom kost och pedagogisk träning tillfrisknat från sin autism. Jag har läst om kostråden som ges. Jag har på TV bevittnat gravt autistiska småttingar som för omvärlden tolkats som fullständigt inbundna och omedvetna om världen som krupit ur sina skal och börjat kommunicera med ord och berättat hur det var. Jag har förbannat att Sverige inte vill prova på de metoder som fungerat i USA. Jag har beundrat alla föräldrar som kämpar och sliter för att pröva fram nya metoder.

Samtidigt så undrar jag om alla föräldrar som lägger ner hela sin tid på detta har accepterat sitt barn? Kanske har de visst gjort det. Jag vet ingenting om dem - mer än det de publicerar och som rör barnen. Når de genombrott vore de naturligtvis fantastiskt. En sensation. En revolution inom medicin. De skulle bli hjältar för mig. Och då har jag åkt snålskjuts på dem. För naturligtvis skulle jag haka på. Naturligtvis vill jag ge min son samma sociala förutsättningar som barn utan handikapp har.

Men jag är kluven.

Jag slåss för mitt barns rättigheter. Jag slåss för att få tider här och där i alla sorters offentliga instanser. Men inte för att förändra honom. Jag gör det för att han ska få bästa möjliga hjälp och stöd efter sina förutsättningar. Jag gör det för att underlätta hans barndom och hans framtid.

Om jag kämpar och vägrar acceptera autism som ett permanent tillstånd så kan jag kanske vara med och förändra världen.

Men om jag vägrar acceptera autism, vägrar jag inte då att acceptera min son som han är?

Så just nu sitter jag och hoppas på att även svenska forskare inom psykiatrin ska våga tänka nytt - samtidigt som jag har bestämt mig för att min son redan är helt perfekt! Med andra ord så får jag njuta av tiden på perrongen och lösa botemedelsbiljetter till tåget den dagen de släpps. Jag blir inte hjälte, men det kan jag leva med.

En solig och varm eftermiddag i somras satt min kompis och jag och fikade på en uteservering. En bekant till henne stannade till och pratade över serveringens låga staket. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte vad hon heter - men jag minns vad hon sa.

Hon och hennes familj planerade att flytta. De hade bestämt sig för vilket område som var bäst. De ville inte bo bland slödder. Det bästa området hade bara villor och bostadsrätter. Människorna där var relativt välutbildade med god ekomomi. Där levde alla (hur i hela friden hon kan veta det..) föräldrar ihop och det fanns nästan inga invandrare alls. Så där skulle det bli bra. Bra för henne och maken/sambon - men framförallt bra för barnen.

Jag fnissade inombords. Om hon bara visste..

Jag var frånskild. Jag bodde i hyresrätt. Mina barns far är utländsk. Inte har jag någon ekonomi att skryta med. Och här stod hon och talade om för min kompis att mig ville hon inte bo granne med och mina barn fick inte leka med hennes barn. Fast det visste hon ju förstås inte..

Min kompis sa generat (över sin bekantas dumhet) att det kanske inte är föräldrarnas relationsstatus eller bakrund eller vilket slags boende man har som avgör vilken slags människa du är.

Jag minns inte den bekantas svar. Och av förklarliga skäl drog inte heller min kompis ut på samtalet.

- Ja det var ju också lustigt. Hennes mans föräldrar, eller åtminstone en av dem är invandrare. De bor i hyresrätt och, jag känner dem inte särskilt väl, men vad jag vet så är ingen av dem är högutbildade. Undrar om deras kommande grannar vill ha dit dem då? skrattade min kompis.

Kanske skulle vi gått in i diskusssion. Kanske skulle vi både ha blivit arga och upprörda. Men vi ville inte. För vi var på gott humör. Vi satt utan barn i solen och drack kaffe. Ibland får helt enkelt dumma ord från dumma människor bara gå förbi.

Men lustigt att hon som på ytan inte var helt olik mig var så livrädd för att ha mig som granne.

Idag var jag på ett möte med några politikervänner. En av partikamraterna hade just fyllt 40 år och pratade åldersnojja och 40-årskrier och andra fyllaårkriser.

Jag är inte ett dugg rädd att bli äldre eller att fylla år. Jag kan vara rädd för att bli riktigt gammal, sjuk och beroende av andras vård. Men inte är jag rädd för att fira födelsedagar.

Partivännen sa att han inte lever det liv han föreställt sig. Och nu har han uppnått en ålder när man ska ha allt. Allt är tydligen = tre barn, hus, en partner, byggt grunden för sin karriär, ha god ekonomi, vara lyckad och vara snygg.

Jag har två barn, har sålt huset och bor i hyresrätt, är skild, har en karriär som minst sagt falnat, min ekonomi har gjort en störtdykning, men jag är lik förbannat lyckad och snygg.

För en person som är lycklig är lyckad.

Det är klart att jag vill ha ett stimulerande och välbetalt jobb igen. Det är klart att jag vill slippa oron över ekonomin. Det är klart att jag gärna hade bott i hus igen. Det är klart att jag gärna knuffat undan några kilon och rynkor och puttat upp mina bröst igen.

Men det är bagateller. BAGATELLER.

Jag har världens bästa barn, jag har världens bästa familj, jag har underbara vänner, jag har ett fint dagis till mina små, jag är trygg.

De orelistiska förväntningarna vi har på oss själva - och på andra - är "farliga" för hälsan. Vi förminskar oss för att vi inte nått alla mål vi satt upp. Vi talar om för oss själva att vi är misslyckade. Varför kan vi inte bara fokusera på allt vi gjort bra? Allt vi kan? Alla personliga kvalitéer vi besitter?

Det är tråkigt att han inte har det han vill ha. Men han är 40 år - inte 90 år. Han är ung. Han kanske träffade en tjej på vägen hem från mötet. Han kanske får barn om ett år. De kanske köper hus. Ingen vet. Ingen vet heller om detta per automatik skulle göra honom lyckligare eller mer tillfreds.

Vem avgör NÄR livsmålet ska vara nått? Och är det inte tillåtet att ändra målet på vägen genom livet?

Mina tankar som 18-åring och som 30-åring skiljer sig markant från varandra. Och är säker på att de kommer att förändras de närmsta 20 åren också.

Mina värderingar är annorlunda, min livsfilosofi är förändrad, min visdom något vidare, min erfarenhet betydligt större. Undrar vad jag tycker om livet när jag är 55 år?

Hus och karriär är detaljer i livet. Små futtiga bagateller som kan förgylla vardagen - men inte skapa lycka. Storlek 34 underlättar shoppingen, men det skapar inte trygghet.

Mitt mål är att vara tillfreds. Att vara trygg. Att vara vis. Att må bra.

I sommar fyller jag 37 år. Någon 40-årskris har än så länge inte diskret knackat på dörren.

Som Karlsson på taket säger jag, lika nöjd och med samma bristande ödmjukhet: "jag är lagom tjock person i mina bästa år".

Och det kommer jag att fortsätta att vara, år efter år efter år...