Ikväll har jag chattat med en gammal goding. En god vän från "förr". Hon är en oerhört intelligent, frispråkig, öppensinnad och ifrågasättande person. När jag tänker på henne så är det först hennes höga gapskratt jag hör. Min nästa tanke är  hur stimulerande vår vänskap är. Självklart hade vi jättekul tillsammans och hon ä ren fantastisk vän. Men jag blev också genom hennes sällskap en klokare människa. Med henne kunde jag finslipa mina argument. Jag fick, genom hennes frågeställningar, rannsaka mitt inre på om det var fördomar eller sanningar jag satt inne med.

Denna "hon" studerar nu. Men innan dess blev hon uppsagd. Ja, hon är min vän och jag tar självklart ställning för henne. Men faktiskt inte just därför att hon är min vän, utan för att jag som hennes vän känner hennes kvalitéer. Hon blev uppsagd för att hon inte passade in. Det var en person, men "rätt" person, som ansåg detta. Ibland är rätt person verkligen fel person.

Min vän anställdes för att hon är duktig på att skriva, har förmåga att se helheten, har stor kunskap och en nyfikenhet på livet och människor runtomkring. Hon ansågs också bra just därför att hon inte följer strömmen och inte räds auktoriteter. I hennes värld är alla människors lika värde just lika mycket värda. Hon drar sig inte för att säga ifrån när någon är helt galet ute i sina teorier eller uttalanden. Hon är med andra ord en guldgruva för en officiell person som behöver sanningssägare istället för ryggdunkare och rövslickare som rådgivare.

På dessa grunder rekryterades hon. Som rak, kunnig och rättfram.

Men....hur är det då för den store hjälten/hjältinnan att plötsligt få en smak av verkligheten? Hur känns det egentligen när någon säger "varför det?" istället för "fan vad bra!"? Uppenbarligen är det skitjobbigt. Så himla jobbigt att man inte kan ha henne kvar. För hur blir bilden man byggt upp av sig själv, som näst intill fullkomlig, om någon talar om att man ibland använder helt fel taktik och helt felatktiga argument.

När jag tänker tillbaka på mitt "gamla" liv och de arbetsuppgifter jag hade då så minns jag väldigt tydligt att jag hade en lite stab av vänner som jag också använde mig av som kompetens- och åsiktsgrupp. En stab av vänner jag litade på och som jag visste skulle vara ärliga mot mig. Jag ville inte ha ryggdunkare som talade om hur fantastiskt det eller jag var. Jag ville ha sanningen. Jag ville jättegärna höra deras åsikter och kanske få fler idéer innan jag skickade iväg en text som, förhoppningsvis, skulle nå allmänheten. Hon var en av dem som ingick i min "stab".

På arbetsplatsen där jag och "hon" träffades arbetade också många andra. En del av dem med mycket feta löner. Feta i förhållandet till kompetens vill säga. Men de var smarta. Företagssmarta? Streetsmarta? Vad vet jag? Men de visste i alla fall såpass mycket som att om man smickrar och berömmer "de viktigaste" så kommer man långt. Man är lagom privat, lagom underhållande och kan komma med, för alla andra, uppenbar konstruktiv kritik - men i övrigt var allting SKITBRA! "De viktigaste" är ju bara människor. De tycker om att någon tycker om dem.

Ryggdunkarna/rövslickarna (som ofta också fick ett förändrad röst när de pratade med "de viktigaste") fick högre och högre löner och viktigare och viktigare jobb. Skitsamma ifall de var mest kompetenta eller inte. De hade likt hundar redan slickat rent häcken på sin chef. De hade likt kiropraktorer redan dunkat ryggen fri från låsningar och fått sina chefer att växa ett par cm. Vad betyder kompetens då?

Jag tillhörde aldrig "de viktigaste" och klarade mig därför till stor del ifrån ryggdunkare och rövslickare. Inte vill jag ha dem heller. Tvärtom. Jag går gärna ut och tar en öl med någon som talar om hur fantastisk jag är, även om jag efter ett tag hade blivit misstänksam och självrannsakande. Men i min yrkesroll skulle jag bli livrädd om rövslickarna hopade sig runt mig.

Hur kan man utvecklas som människa om någon aldrig talar om vad du kan bli bättre på? Och hur kan man lita på att det man gör verkligen är bra om ingen vågar säga sanningen?

Om jag var bland "de viktigaste" så skulle "hon" bli den första jag tog in i min stab. En av de få som jag inte ens skulle ha betänkligheter om. Jag säger inte att hon alltid har rätt. Det har ingen. Men hon har förmågan att få folk att tänka till och själva fundera på ifall DE har rätt.

Hon är lycklig i sitt nya liv och det är underbart. Men för mig som arbetat inom samma bransch så svider det att hon med sin klokskap och rättframhet inte längre är kvar. Hon har så mycket att dela med sig av så många tankeställare att ge - som hela branschen nu går miste om.

Rövslickarna däremot, de är kvar. De flesta av dem. De tjänar mer och mer. De får finare och finare titlar. Alla ser igenom dem. Förutom "de viktigaste".

Påminn mig om att när jag blir "den viktigaste" ska jag inte bli så självgod och verklighetsfrämmande att jag verkligen tror att precis allt jag gör är SKITBRA!

Påminn mig också om att människor som vågar stå upp för sig själva och sin åsikt inte är fiender, utan människor som är väldigt, väldigt klokt att ha nära sig.

För alldeles för ofta är det så att den med brunast tunga vinner. Personligen kräks jag av bajs och vill därför av praktiska skäl ha rövslickarna på minst en armlängs avstånd. Tala om för mig när jag är SKITBRA. Men bara om du även lovar att tala om för mig när jag inte är lika bra.