Ikväll har jag chattat med en gammal goding. En god vän från "förr". Hon är en oerhört intelligent, frispråkig, öppensinnad och ifrågasättande person. När jag tänker på henne så är det först hennes höga gapskratt jag hör. Min nästa tanke är  hur stimulerande vår vänskap är. Självklart hade vi jättekul tillsammans och hon ä ren fantastisk vän. Men jag blev också genom hennes sällskap en klokare människa. Med henne kunde jag finslipa mina argument. Jag fick, genom hennes frågeställningar, rannsaka mitt inre på om det var fördomar eller sanningar jag satt inne med.

Denna "hon" studerar nu. Men innan dess blev hon uppsagd. Ja, hon är min vän och jag tar självklart ställning för henne. Men faktiskt inte just därför att hon är min vän, utan för att jag som hennes vän känner hennes kvalitéer. Hon blev uppsagd för att hon inte passade in. Det var en person, men "rätt" person, som ansåg detta. Ibland är rätt person verkligen fel person.

Min vän anställdes för att hon är duktig på att skriva, har förmåga att se helheten, har stor kunskap och en nyfikenhet på livet och människor runtomkring. Hon ansågs också bra just därför att hon inte följer strömmen och inte räds auktoriteter. I hennes värld är alla människors lika värde just lika mycket värda. Hon drar sig inte för att säga ifrån när någon är helt galet ute i sina teorier eller uttalanden. Hon är med andra ord en guldgruva för en officiell person som behöver sanningssägare istället för ryggdunkare och rövslickare som rådgivare.

På dessa grunder rekryterades hon. Som rak, kunnig och rättfram.

Men....hur är det då för den store hjälten/hjältinnan att plötsligt få en smak av verkligheten? Hur känns det egentligen när någon säger "varför det?" istället för "fan vad bra!"? Uppenbarligen är det skitjobbigt. Så himla jobbigt att man inte kan ha henne kvar. För hur blir bilden man byggt upp av sig själv, som näst intill fullkomlig, om någon talar om att man ibland använder helt fel taktik och helt felatktiga argument.

När jag tänker tillbaka på mitt "gamla" liv och de arbetsuppgifter jag hade då så minns jag väldigt tydligt att jag hade en lite stab av vänner som jag också använde mig av som kompetens- och åsiktsgrupp. En stab av vänner jag litade på och som jag visste skulle vara ärliga mot mig. Jag ville inte ha ryggdunkare som talade om hur fantastiskt det eller jag var. Jag ville ha sanningen. Jag ville jättegärna höra deras åsikter och kanske få fler idéer innan jag skickade iväg en text som, förhoppningsvis, skulle nå allmänheten. Hon var en av dem som ingick i min "stab".

På arbetsplatsen där jag och "hon" träffades arbetade också många andra. En del av dem med mycket feta löner. Feta i förhållandet till kompetens vill säga. Men de var smarta. Företagssmarta? Streetsmarta? Vad vet jag? Men de visste i alla fall såpass mycket som att om man smickrar och berömmer "de viktigaste" så kommer man långt. Man är lagom privat, lagom underhållande och kan komma med, för alla andra, uppenbar konstruktiv kritik - men i övrigt var allting SKITBRA! "De viktigaste" är ju bara människor. De tycker om att någon tycker om dem.

Ryggdunkarna/rövslickarna (som ofta också fick ett förändrad röst när de pratade med "de viktigaste") fick högre och högre löner och viktigare och viktigare jobb. Skitsamma ifall de var mest kompetenta eller inte. De hade likt hundar redan slickat rent häcken på sin chef. De hade likt kiropraktorer redan dunkat ryggen fri från låsningar och fått sina chefer att växa ett par cm. Vad betyder kompetens då?

Jag tillhörde aldrig "de viktigaste" och klarade mig därför till stor del ifrån ryggdunkare och rövslickare. Inte vill jag ha dem heller. Tvärtom. Jag går gärna ut och tar en öl med någon som talar om hur fantastisk jag är, även om jag efter ett tag hade blivit misstänksam och självrannsakande. Men i min yrkesroll skulle jag bli livrädd om rövslickarna hopade sig runt mig.

Hur kan man utvecklas som människa om någon aldrig talar om vad du kan bli bättre på? Och hur kan man lita på att det man gör verkligen är bra om ingen vågar säga sanningen?

Om jag var bland "de viktigaste" så skulle "hon" bli den första jag tog in i min stab. En av de få som jag inte ens skulle ha betänkligheter om. Jag säger inte att hon alltid har rätt. Det har ingen. Men hon har förmågan att få folk att tänka till och själva fundera på ifall DE har rätt.

Hon är lycklig i sitt nya liv och det är underbart. Men för mig som arbetat inom samma bransch så svider det att hon med sin klokskap och rättframhet inte längre är kvar. Hon har så mycket att dela med sig av så många tankeställare att ge - som hela branschen nu går miste om.

Rövslickarna däremot, de är kvar. De flesta av dem. De tjänar mer och mer. De får finare och finare titlar. Alla ser igenom dem. Förutom "de viktigaste".

Påminn mig om att när jag blir "den viktigaste" ska jag inte bli så självgod och verklighetsfrämmande att jag verkligen tror att precis allt jag gör är SKITBRA!

Påminn mig också om att människor som vågar stå upp för sig själva och sin åsikt inte är fiender, utan människor som är väldigt, väldigt klokt att ha nära sig.

För alldeles för ofta är det så att den med brunast tunga vinner. Personligen kräks jag av bajs och vill därför av praktiska skäl ha rövslickarna på minst en armlängs avstånd. Tala om för mig när jag är SKITBRA. Men bara om du även lovar att tala om för mig när jag inte är lika bra. 

 

Kristin

18 mars 2010 21:44

Jag ska allt få ner dig på jorden igen Bea. Var så säker :)

Vad pluggar "hon" för något nu? Vilken bransch ska "hon" in i?

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

18 mars 2010 21:50

Det betvivlar jag inte ett ögonblick på Kristin!

Hon pluggar....eeeh...massor. Fil kand eller fil mag (vet inte skillnaden) ska hon bli i alla fall. Historia och litteratur tror jag. Mitt minne är katastrofalt - eller ännu värre.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

18 mars 2010 22:42

Vilken vidrig värld vi lever i. Avskyr rövslickare i alla åldrar. Det finns även barn som är rövslickare. Vidrigt. Måste världen vara så här? Rövslickare har irriterat mig i hela mitt liv, men tack och lov har jag aldrig varit intressant att slicka på själv....

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Heli

19 mars 2010 08:01

Om du skriver såhär bra utan att lägga mycket tid på att korra och omformulera - börja att fundera på hur du kan göra det som försörjning - som att skriva krönikor som du skickar in till ex famijetidningar (ett av dina ämnen) - Oavsett vad, ta dig tiden att skriva en timma om dan, gärna för hand, så att det blir rutin och inte bara när andan faller på :)

 

Helena

19 mars 2010 16:06

instämmer med Heli ni båda har en fantastisk kunskap och det är er förmåga att formulera er i ord.. ( ni har massor av andra också men ..just den känslan man har när man jobbar med er då jag kan stå och berätta hur jag tänker sen skriver ni ner en text som på pricken formulerar det jag själv inte kunde ...
saknar er båda kram

http://helenaproos.bloggspot.se

 

Bea

19 mars 2010 16:32

Tack för de värmande orden, Heli och Helena! Jo Heli, jag skulle kanske vara mer disciplinerad.... Men (Pessimistvarning)jag betvivlar att familjetidningar är intresserade. Jag intresserar mig för lite för amning och sovmetoder. Däremot irriterar jag mig mycket på samma ämne.. ;-)

Helena, kanske kan vi skriva ner det för att du berättar det så bra? För att tala är ju verkligen, verkligen din grejj - till skillnad från t ex mig!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...