Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk.

Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små.

När jag tittat på filmerna och fotona så började jag gå igenom även mina egna små arkiv. Och där fanns de; fotona och filmerna på drygt ettåriga Edvin. En Edvin som pratade (med några få ord, men precis som dryga ettåringar gör), som härmade Teletubbies kurragömmalekar, som matade gunghästen med välling, kokade kaffe på Mikki-spisen och serverade och som lekte med bilar tillsammans med storebror. Allt med ögonkontakt, allt med en världsuppfattning som vilken ettåring som helst.

Några månader därefter gick inte talet framåt. Det avstannade för att gå tillbaka helt. Han slutade att ta ögonkontakt. Han var inte längre intresserad av uppmuntrande uppmaningar som andra barn "kan du hämta bilen till mamma?" t ex. Men jag anade ändå inte. Jag trodde att det var mitt fel. Att jag haft för mycket omkring mig. Att den ett år äldre storebrorsan som tog så mycket plats gjorde att lillbrorsan valde att hålla låg profil. Jag trodde att jag misslyckats som förälder att knyta an till mitt barn och dömde mig själv till den strängaste domen: Usel mamma!

När BVC-sköterskan sedan sa "Är han lite inbunden eller?" blev jag rasande på hennes burdusa och fräcka sätt. Satkärring! Att direkt döma ut ett barn som autistiskt (för nog fattade jag vad hon menade!) bara för att han blivit blyg och för att jag var världens sämsta mamma. Skulle han straffas för mina brister?!?!

Så tänkte jag. För allt annat var ju otänkbart. För jag visste ju hur han var. EGENTLIGEN. Så tänkte jag. I en månad. Sedan grät jag. Varje kväll i tystnaden grät jag och undrade över ifall mitt barn var ointelligent? Undrade vem han var. I en månad. Tills jag en kväll mitt i gråten böjde mig ner och tittade på min lilla son med sin lilla tiger (som han inte längre brydde sig om) som låg i sin lilla säng och insåg att HAN VAR JU DENSAMMA! Det var mina tankar som var annorlunda. Det var jag som var förändrad, inte han! 

Det tog mig två månader att acceptera att min lille lockiga skrutt med sin plutiga mun och sina stora knallblå ögon var samma pojke som han varit dagen innan och året innan. Då slutade jag att sörja. Jag slutade att gråta.

Han är min lille skrutt. Lite annorlunda än andra barn. Men lika underbar som alltid. Lika glad och kramig som alltid. Lika busig, eller busigare, som förut. Visst är oron större (eller åtminstone annorlunda) än oron jag känner för min "vanliga" son. Och visst är det andra och fler frågetecken. Men han är som han är och för mig är han perfekt. Och jag tänker aldrig (vågar jag nog påstå) att "om han ändå...".

Men idag.

Idag när jag såg filmerna på min lilla, lilla skrutt så kom ändå tankarna "Vad hände?", "Varför?", "Tänk om!" och "Om ändå..." Och så blev jag tårögd och sorgsen. En liten stund.

Sedan tänkte jag på när Edvin och jag blev inlagda på sjukhuset för observation när han slagit upp ett jack i huvudet. På väg till barnavdelningen passerade vi avdelningen för cancersjuka barn. Den natten, när oron över hans huvudskada lagt sig, låg jag vaken och tackade min lyckliga stjärna för att mina barn är friska. Och ikväll igen kände jag samma tacksamhet och med hjärtat översvämmat av kärlek.

Kanske är han annorlunda. Kanske är det jobbigare för både honom, mig och storebror. Men han är frisk. Jag kan med självklarhet lämna mina barn på dagis och fritids och med självklarhet veta att de finns där för att hämtas på kvällen igen.

"Om ändå.." och "Tänk om" är inga alternativ. Det är meningslöst och destruktivt att ens tänka så. Han är autistisk - han är inte sjuk. Han är dessutom underbar och perfekt och jag skulle inte vilja ha honom annorlunda på något sätt. 

Och vem är egentligen samma person som ettåring och som snart sexåring - oavsett diagnos?    

Ibland är det skönt att få tänka efter. Jag har kvar mina älskade söner imorgon. Det fruktansvärda är att alla föräldrar har inte det.

Nu ska jag gå in och i min säng och gnälla tyst och sucka högre över att det är trångt och varmt för att det ligger två skruttar där och trängs. LYCKA!   

  
 Edvin ca 14 månader leker kurragömma med Teletubbies (filmat med, i 2000-talets mått mätt, uråldrig mobil)