Jag har respekt för att alla är olika och att alla har olika förutsättningar. Men jag tror också att man med attittyd kan påverka sin situation. Alla har svarta dagar. Alla har ljusa dagar. Men alldeles för många har grå dagar.

Med inställningen att allt "är jobbigt" eller att man "inte orkar" så är det klart att livet blir trist. Jag hävdar inte att jag är en präktohurtbulle som svävar omkring på rosaskimrande moln. Men jag hävdar med bestämdhet att du kan träna upp din inställning för att må bättre.

När jag bodde i stockholm så hade jag, om jag ville, en mängd goda vänner som jag visste ville ta en fika eller öl efter jobbet, kanske gå på teater eller bio eller varför inte följa med och kolla på kläder.

På helgen åkte vi tunnelbana, pendeltåg, saltsjöbanan, bussar i allt från 5 minuter till en timme för att sammanstråla någonstans i stan.

Sen flyttade jag tillbaka till min barndomsstad i väst. Trevligt på många sätt och vis. Jag trivs alldeles utmärkt - och bara under mina svarta dagar har jag funderingar på beslutet att fytta hit.

För mentaliteten är nämligen annorlunda här.

"Ta en öl efter jobbet? Nä men Gud, jag jobbr ju imorgon!"

Jo, fast jag frågade om vi kunde ta EN öl inte gå på nattklubb.

En fika efter jobbet? "Jag e änna seg."

Mina vänner är goda vänner. Jag vill inte på något sätt kasta skit över dem - mer än just deras fasansfulla tråkighet. Och så klart gäller det inte alla, men alldeles alldeles för många. 

De säger att de är less. De säger att livet är tråkigt. Ja men tacka f_n för det. När du varje dag (frivilligt) åker från ditt jobb för att missnöjt sätta dig och zappa framför TVn och tacka nej till inbjudningar hit och dit med ursäkten "jag e änna seg" så blir inte livet roligt.

Själv är jag definitivt ingen partypingla. Som ensamstående med barn går det många månader mellan gångerna jag kommer ut på kafé, bio, pub. Men jag försöker. Och jag försöker bjuda med mig mina vänner som är så less på allt. Och jag säger till dem att säga till mig. Troligtvis kan jag inte ordna barnvakt, men kanske kan jag. Och jag vill i alla fall bli tillfrågad för att få möjligheten.

Tre gånger under hösten var ajg medbjuden av vänner på fest och på pub där det slutade med att personen kvällen FÖRE ringde och sa "jag e änna så seg". NU ja!!!! Hur i h_e kan den segheten besluta om vad du ska göra om 24 timmar!

Sitt gärna där och zappa och var less. Men ring inte mig och tala om hur tråkigt du har det!

De kompisar som flest gånger föreslår mig att göra saker är de som har svårast att komma ifrån. Men skillnaden är: De ser livet som ett tillfälle att njuta. Ett tillfälle att göra roliga saker. Att livet ska upplevas, inte betraktas.

De betraktar inte livet genom att konstatera "jag e änna seg!"

 

Anders af Aursjö

29 januari 2010 20:24

Bra sagt! Tänkvärt! (får låta mina grå jobba med det där ett tag...)

http://www.bokanders.se

 

Åsa

30 januari 2010 12:30

Du skriver så otroligt bra - de stora tidningarna borde ringa ner dig dagligen med jobberbjudanden!
Som vanligt håller jag med, det börjar bli tjatigt att skriva det... :-p-.. alldeles för många fattar inte det där med att man faktiskt själv påverkar hur man mår i hög grad, och att hjärnan inte vet skillnad på tanke och verklighet. Tänker man trist BLIR livet trist. Trist för dem!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...