Politikerföraktet inom arbetarklassen är starkt och väl utbrett över hela landet. Vi misstror våra företrädare och tror att allt har en dold agenda och att saker sker för egen vinnings skull. Men hur mycket "vi och dom" finns det egentligen?  

jag kommer att nämna LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är en slump att det är hennes namn som nämns och mitt inlägg handlar inte om henne, utan om vilken tro eller misstro vi har till de vi valt att företräda oss.

Jag hade ett bra och intressant jobb med en hög lön. Min ekonomi tillät mig att göra mycket som bara andra kan drömma om. Jag åkte på spontana weekendsemestrar utomlands. Jag kunde flyga från Stockholm till min bästa vän i Malmö ett par gånger i månaden. Jag kunde äta ute på restaurang med goda vänner en tisdag. Jag kunde ta en taxi hem om jag missat saltsjöbanan.

Jag levde inte ett liv i lyx, men jag levde ett liv utan ekonomiska bekymmer. Och jag visste om det och njöt av det till fullo. Så många gånger jag tackade min lyckliga stjärna för att jag haft lyckan att få ett annorlunda liv mot det mina föräldrar haft. Jag behövde inte oroa mig för hur räkningarna skulle betalas eller att få mat på bordet. Jag skulle inte behöva tala om för mina barn att vi inte hade råd att köpa det som kompisarna hade.

Livet förändras. En rad omständigheter gjorde att jag fick tacka nej till att fortsätta det sättet att leva.

Tillbaka i min barndomstad. Lediga jobb var lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Jag mailade, skrev och ringde runt till olika arbetsgivare och lyckades komma in på timmar för att jobba vid ett smältverk. Arbetet var tungt, lågavlönat, smutsigt och med nästintill obefintliga möjligheter till rast. Huden svettades svart, jag snöt svart, varet i ögonen var svart. Värken av monotona rörelser och tunga lyft kom efter bara några veckor.

Det jobbade nästan uteslutande män där. Till stor del män 50+. De var ofta arga. De skällde över Reinfeldt, Sahlin, försäkringskassan, arbetsgivare och facket. 

Wanja Lundby-Wedin hade varit där på besök. Hon hade, enligt männen i ugn 12, tittat in på några ställen och sagt hej, gått igen och sedan suttit i ett konferensrum. Mycket få var intresserade av att prata med henne.

- Vad fan vet hon hur det är att vara smältverksarbetare? Hon sitter där uppe i borgen och är märkvärdig med sin feta lön och tjusiga styrelseuppdrag. Hon har glömt hur det är att vara arbetare. Och nu ska hon sitta och ta beslut om hur avtalsrörelsen ska skötas. Det är åt helvete alltihop.

Jag förstår precis vad gubbarna menade. Hon vet inte ett skit hur det är att stå vid en 2000-gradig ugn eller hur tungt det är att städa Sveriges smutsigaste plats, eller rädslan för att något ska gå fel och explodera, eller risken att ramla ner och skada sig eller till och med slå ihjäl sig.

Hon lever inte på existensminimum där hon behöver bekymra sig över hur månadens räkningar betalda, hur man ska få ihop pengar till nya vinteroveraller till barnen och mat på bordet. Hon ligger inte sömnlös för att bilen pajat och hon saknar pengar för att ta den verkstan. Hon lever inte under varsel och oro för hur en vuxen människa med familj ska kunna försörja sig på den "nya" katastrofala a-kassan. Hon sörjer inte över att inte ha råd att ordna ett 60-årskalas för sina vänner eller att kunna åka till ett nöjesfält med sina barn pga dålig ekonomi.

Gubbarna har rätt. Delvis.

För visst kan du vara en god företrädare utan att ha gått i dennes skor!

Jag kan bara ha mig själv som utgångsläge och visst hade jag samma ideologiska övertygelse när jag tjänade drygt 40 000 kr/mån i god arbetsmiljö som jag hade när jag tjänade knappt 15 000 kr i usel arbetsmiljö.

Visst är alla människor förtjänta av god lön- och arbetsmiljö. Det har t ex Wanja Lundby-Wedin. Men f_n vore väl annars! Om inte facket, som kämpar för god arbetsmiljö, en lön att leva på etc, själva kan leva upp till det - vem skulle vi då kunna sätta tilltro till?

Man måste inte vara arbetslös ensamstående mamma för att förstå att ekonomin inte går ihop för denne, man måste inte ha en arbetsskada för att förstå vilken omänsklig sits den personen sitter i med FK:s nya regler. Man måste inte ha blivit trakasserad på jobbet för att förstå att den utsatte mår skit. Man måste inte vara barnskötare på mina barns förskola för att förstå personalens frustration vid nedskärningar.

Det viktigaste är inte att man har knallat runt i alla människors olika skor. Det viktigaste är att man har kvar ideologin, förståelsen, viljan, kämpaglöden och rättvisetänket.

Jag vill ha duktiga företrädare. Jag vill ha kunniga företrädare. Jag skiter i om de har arbetat på parkförvaltningen, Swedbank, i tingsrätten eller på ICA. Jag vill ha företrädare som vill förbättra. Som är pålästa. Företrädare som vet hur verkligheten ser ut.

Jag bryr mig inte om ifall mina företrädare tjänar 10 000 eller 100 000 kr i månaden, så länge de vet vad deras uppdrag är.

Det är inte fult att tjäna pengar. Tvärtom vore det väl underbart om alla hade pengar och ordet inflation inte var uppfunnit. Det är inte fult att ha ett bra jobb. Tvärtom är alla förtjänta att ha det.

Eftersom ingen pratade med Wanja Lundby-Wedin under besöket - eftersom det inte var någon idé, hur kan de då veta hur hon tänker? Eller hur tror de då att de kan få henne att förstå?

Jag försöker förstå varför dammsugaren är farlig. Jag försöker förstå varför man måste springa fram och tillbaka i hallen när favoritfilmen står på i annat rum. Jag försöker förstå varför det inte går att sitta stilla vid bordet och äta. Jag försöker förstå att det är svårt att få hjärnan och munnen överens om att forma ord. Jag föröker förstå varför toaletten framkallar ångest. Jag försöker förstå varför det är så skrämmande med en ny plats. Jag försöker förstå varför maten ska ätas med händerna lika mycket som med bestick. Jag försöker förstå varför man måste riva ut allting hela tiden.

Men att försöka förstå, beyder inte att jag faktiskt förstår. För jag kan inte förstå, trots att jag försöker.

Imagine if…
You had a bee buzzing around your head
And someone asked you to say the alphabet backwards

Imagine if…
You were in the middle of a really loud rock concert
And someone wanted you to name all your aunts and uncles

Imagine if…
You were wearing three pairs of gloves
And someone told you to eat a box of raisins one by one

That's what things are like for me, a lot of the time.

I'm autistic.

Your brain is like the inside of a computer, full of connections and
wires with messages to your body whizzing around telling you what to
do.

My brain looks the same as yours, except some connections work really
well, and some work really differently. And my brain wires can get
crossed really easily.

So, if I'm doing something a bit funny looking… try not to laugh at
me. It's just one of my brain connections clearing itself out.

And if I tell you something over and over… just ask me to stop
repeating. It's just one of my wires plugged into the wrong socket.

And, if I freak out at some sound that you think is really normal…
maybe help me get away from the sound. It's just because my ears have
their own unique volume control.

And, if you think I'm ignoring you… I'm not. I'm probably just
focussed on something else, like a tiny spider on the ceiling on the
other side of the room.

Autism is a different way of seeing the world.

And seeing things the way I see them is awesome, but it makes me
really tired sometimes.

So, I might not always understand what's going on.

And, I might need time by myself to thing things through.

Or, I might crash or jump or swing for a while to straighten myself out
Don't worry if I don't always do things the way you do.

Try to imagine what it's like inside my head, then you'll see…
I'm not being rude
I'm not being naughty
I'm not sick
I'm autistic
And I'm just being me."

*Författare okänd