Jag har respekt för att alla är olika och att alla har olika förutsättningar. Men jag tror också att man med attittyd kan påverka sin situation. Alla har svarta dagar. Alla har ljusa dagar. Men alldeles för många har grå dagar.

Med inställningen att allt "är jobbigt" eller att man "inte orkar" så är det klart att livet blir trist. Jag hävdar inte att jag är en präktohurtbulle som svävar omkring på rosaskimrande moln. Men jag hävdar med bestämdhet att du kan träna upp din inställning för att må bättre.

När jag bodde i stockholm så hade jag, om jag ville, en mängd goda vänner som jag visste ville ta en fika eller öl efter jobbet, kanske gå på teater eller bio eller varför inte följa med och kolla på kläder.

På helgen åkte vi tunnelbana, pendeltåg, saltsjöbanan, bussar i allt från 5 minuter till en timme för att sammanstråla någonstans i stan.

Sen flyttade jag tillbaka till min barndomsstad i väst. Trevligt på många sätt och vis. Jag trivs alldeles utmärkt - och bara under mina svarta dagar har jag funderingar på beslutet att fytta hit.

För mentaliteten är nämligen annorlunda här.

"Ta en öl efter jobbet? Nä men Gud, jag jobbr ju imorgon!"

Jo, fast jag frågade om vi kunde ta EN öl inte gå på nattklubb.

En fika efter jobbet? "Jag e änna seg."

Mina vänner är goda vänner. Jag vill inte på något sätt kasta skit över dem - mer än just deras fasansfulla tråkighet. Och så klart gäller det inte alla, men alldeles alldeles för många. 

De säger att de är less. De säger att livet är tråkigt. Ja men tacka f_n för det. När du varje dag (frivilligt) åker från ditt jobb för att missnöjt sätta dig och zappa framför TVn och tacka nej till inbjudningar hit och dit med ursäkten "jag e änna seg" så blir inte livet roligt.

Själv är jag definitivt ingen partypingla. Som ensamstående med barn går det många månader mellan gångerna jag kommer ut på kafé, bio, pub. Men jag försöker. Och jag försöker bjuda med mig mina vänner som är så less på allt. Och jag säger till dem att säga till mig. Troligtvis kan jag inte ordna barnvakt, men kanske kan jag. Och jag vill i alla fall bli tillfrågad för att få möjligheten.

Tre gånger under hösten var ajg medbjuden av vänner på fest och på pub där det slutade med att personen kvällen FÖRE ringde och sa "jag e änna så seg". NU ja!!!! Hur i h_e kan den segheten besluta om vad du ska göra om 24 timmar!

Sitt gärna där och zappa och var less. Men ring inte mig och tala om hur tråkigt du har det!

De kompisar som flest gånger föreslår mig att göra saker är de som har svårast att komma ifrån. Men skillnaden är: De ser livet som ett tillfälle att njuta. Ett tillfälle att göra roliga saker. Att livet ska upplevas, inte betraktas.

De betraktar inte livet genom att konstatera "jag e änna seg!"

Sitter på FB och fascineras varje söndag av alla statusuppdateringar "sorg", "sista kvällen", "vi ses om en vecka älskling", "pappa saknar dig" etc etc. Varannanveckas-föräldar som tar dramatiska och officiella farväl av sina barn.

Barnen ska alltså inte ut på långresa. Föräldern planerar heller ingen långtripp. Ingen ligger (tack och lov) inför döden. Nej, det handlar om att barnet denna jämna vecka ska vara hos sin andra förälder. En förälder som älskar barnen precis lika mkt som den dramatiska skribenten. En föräldrahälft som tar lika bra hand om barnet och är lika engagerad.

Visst finns det barn med icke lämpliga föräldrar, där det naturligtvis är befogad oro att lämna ifrån sig barnet. Men det är inte det jag skriver om.

Jag skriver om den löjliga politiska korrektheten som sprider sig likt ett präktigt 50-talsvirus.

Vuxna människor som söker andra vuxna människors bekräftelse och sympatier. Låt mig utbrista: patetiskt!

Varför vågar ingen skriva: UNDERBART!!! En hel vecka att bara tänka på mig själv. En hel vecka att göra vad jag vill! En hel vecka att umgås med kompisar. En hel vecka att ta igen allt jag ligger efter på jobbet. En hel vecka att välja krogdag på. En hel vecka där jag kan träna så mycket jag vill. En hel vecka utan läxläsning. En hel vecka av FRIHET!

Vem skulle tro att denna människa inte älskade sina barn? Vem skulle tro att man är en sämre förälder för att man uppskattar egentid? Och varför är de så måna om att få sitt goda föräldraskap bekräftat?

Själv skulle jag hoppa av lycka om jag hade en trygg plats hos någon som älskade och månade om mina barn lika högt som jag gör. Vilken underbar förälder man skulle vara. En veckas omsorg, kärlek och engagemang. En veckas göra vad jag vill och egotripp.

Jag skulle bli så lycklig över att en söndag läsa FB-statusen:

"XX är barnfri en vecka. Underbart!"

Till främst förstagångsföräldrar vill jag säga: Låt dig inte ryckas med! Ta inte åt dig! Ditt barn är ditt barn och för dig det ljuvligaste på jorden. So what om det inte lär sig gå förrän det är ett och ett halvt. So what om det inte säger sitt första ord förrän det är två. Barn lär sig att gå! Barn lär sig att prata! Ditt barn är varken bättre eller sämre än andra barn för att det är tidigare eller senare. Men det är DITT barn och för dig det bästa! Och DET är det enda som är viktigt.

När min äldste var 1 år ganska exakt föddes hans lillebror. På BVC blev vi mer eller mindre uppmanade att för barnets skull besöka öppna förskolan (underförstått: alla duktiga och bra föräldrar gör det!)
Naturligtvis ville även jag vara en duktig förälder så med timmar av förberedelser, planering och packning så promenerade vi iväg till nämnda plats.

Ettåringen älskade det. jag hatade varje minut. Jag omgavs av föräldrar som diskuterade amning, barnmat, potträning och med frågeställningar om hur många ord sonen kunde, när han började krypa resp gå etc etc. Visst, det kan ha varit ett sätt att knyta kontakt (trots allt var ju barnen vår enda kända gemensamma nämnare) men allt detta jämförande, räkna tyst i huvudet "var mitt barn tidigare el senare än det?", höll på att driva mig till vansinne. Kommentarer som "jasså, hon kryper inte ännu" ekade från duktiga mammor och pappor i lokalen.

Min ettåring ville inte fika. Rättare sagt han blev förtvivlad över tanken på fika och ville leka, leka, leka.
De andra föräldrarna fikade. En pappa hade med sig hemgjord ärtpuré till sin dotter och en kaffetermos - trots att kaffet kostade 1 krona och äpple och smörgåsrån lika mkt.

Vi satt vid rutschbanan lillkillen och jag och tittade på när storebror åkte om och om igen. Nyinflyttad i stan ville jag lära känna folk, och småbarnsföräldrar verkade ju vara det perfekta umgänget eftersom jag själv var det.
Jag sörjde ett par minuter att min livliga ettåring inte ville äta smörgåsrån och äpple som de andra barnen. Ja, ett par minuter. För sen hör jag gulligull och snuttiplutt. Allt var rosaskimrande och deras barn kunde ALLT!
"Vad är det för fel på mig?" undrade jag självkritiskt som inte alls gick upp med ett leende på läpparna den fjärde gången på en natt för att mata barn. "Vad är det för fel på mig som inte kan sitta i timmar och titta och njuta på mina småkillar?" Jag tillbringade dagarna och nätterna med en kolikbebis som skrek och skrek och SKREK och med en ettåring som inte var stilla en sekund av sin vakna tid. Jag undrade när dessa mirakelföräldrar hade tid att bara sitta och titta på sina barn. Själv ville jag bara få sova en endaste natt och få en endaste halvtimme för mig själv på dagen. En gång bara! Det var min dröm då.

Jag genomled tisdag efter tisdag på öppna förskolan (Ö.F) för att äldste sonen så gärna ville dit (och för att jag ju förstått både på BVC-sköterskan och på Ö.F-föräldrarna hur viktigt detta var för barnen).

Den 1 maj 2007 tog vi bussen istället för bilen till stan. På bussen satt en av öppna-förskolan-mammorna. Hon vinkade oss till sig och jag tänkte tyst "nej inte den jävla präktomorsan!" men gick, som den socialt kompetenta person jag är, ändå dit. "Gud, vilken tur du har att inte dina barn vill fika!" var hennes inledningsfras. Skeptiskt undrade jag hur fortsättningen skulle bli.
"Vilken jäkla hysteri det är på Ö.F va? Herregud man skulle ju kunna tro att alla barn som fötts här är blivande genier!"
"jooo, svarade jag försiktigt i starka misstankar om att Ö.F-föräldrarna skapat ett sätta-dit-henne-forum.
Det hade de inte. Det visade sig att denna tjej inte var ett dugg varken bättre eller sämre, lyckligare el olyckligare mamma än vad jag var men hon "drogs liksom in i det" som hon sa. Och ville inte vara sämre. Hon sa till mig att hon önskade att hon var så kaxig och självständig som jag var som gick dit för barnens skull och inte lät mig ryckas med. Jag sa inte att jag hatade varje minut på Ö.F och att jag kände mig ensam som inte kunde delta i (de visserligen urtråkiga) diskussionerna utan lät henne tro att jag var precis så där cool.

Men jag minns att jag fylldes av lättnad över att inte vara den enda som inte tyckte att föräldraskapet gick i en skimrande rosa nyans.

Jag minns också att jag tänkte hur tragiskt det är att vi rycks med i tävlingen "bästa barn - bästa förälder."
Självständiga intelligenta vuxna som i sin föräldraroll förvandlas till osäkra personer som dolde all rädsla i ett självhävdande och påklistrad säkerhet.

Nu fyller snart min äldste fem år och minstingen blir strax därefter fyra. Nu är jag trygg i min föräldraroll.
Jag blir inte kritisk mot mig själv för at jag inte upplever samma lyckorus som superföräldrarna.
Jag blir inte självkritisk för att jag inte läs- och skrivtränar mina barn utan istället sätter min tillit till pedagogiskt utbildad förskole- och skolpersonal.
Jag får inte dåligt samvete för att jag en lördag vägrar gå ut i lekparken när regnet öser ner.
Jag tror inte att jag är en dålig förälder för att jag låter barnen se på en film istället för högläsning.
Nu VET jag att jag är en bra mamma.
Jag vet att mina barn är trygga barn.
Jag vet att barn inte är perfekta varelser - och att det inte är mitt fel, de är bara mänskliga.
Jag har slutat att lyssna på föräldrar som flyttar sina barn från förskola till förskola för att hitta bästa pedagogiken.

Och tänk, jag är trots detta övertygad om att jag är en bra mamma.

När min äldste son fyllde 4 år skulle han få ha sitt första kalas. Till kalaset kom mestadels dagiskompisar och en "privat"-kompis.

Eftersom barnen var små hade de en av föräldrarna med sig. Alla var mammor, vilket jag inte lägger någon som helst värdering i utan tror att det handlar om att det skulle kännas bekvämt för alla inblnadade då jag är ensam mamma.

När barnen käkat tårta och sprang omkring och lekte och busade satt vi föräldrar kvar och drack kaffe i vardagsrummet.

En av mammorna frågar oss andra:
- Har ni börjat läs- och skrivträna era barn ännu?
Jag stålsatte mig för att inte säga något förhastat, de var ju trots allt hitbjudna med sina barn.

Två mammor svarar att de har det. Och "det går så braaaa!" Och så rabblade de upp vad de kunde skriva och hur de kunde alfabetet och hur mkt de kunde läsa etc etc.
Samtalet handlade mer och mer om att man väl borde göra det, och att det var ju bra om de kunde läsa när de börjar skolan så att de slipper ha det jobbigt då.

Men ursäkta mig!! För det första: Om det är jobbigt för en 6-7-åring att lära sig att skriva och läsa, hur jobb9igt är det då inte för en 4-åring?
Och när ska barn få vara barn utan krav på sig att prestera?
Och vad hände med att tro på skolans professionella personal med många års pedagogisk utbildning?

När samtalet började styras in på att man t.o.m BÖR träna med dem och att man hade ett föräldraansvar för att underlätta för barnen i framtiden då kunde jag, trots min värdinneroll, inte längre hålla tyst.

Jag tittade på dem. Alla utom en lever tillsammans med barnets förälder. Bara två av barnen hade (åtminstone då) syskon.

- Menar ni alltså, att jag är en sämre och mindre engagerad förälder än vad ni är eftersom jag inte läs- och skrivtränar min 4-åring?
Tystnad
- När, fortsatte jag, har ni tänkt att jag skulle göra det? Jag är helt ensam med barnen. Deras far har flyttat utomlands. Min yngre son är hyperaktiv och autistisk. 
En stunds tystnad. Sen kom svaret:
- Det gäller ju inte dig.
- Nähä, vem gäller det då? frågade jag. Så mina barn ska inte räknas som elitbarn för att de har andra förutsättningar? Ska vi göra klasskillnader på barnen redan innan de ens börjat skolan? Ska mina barn ses med överseende på för att jag är ensam?
- Varför har ni så bråttom? För vems skull vill ni göra era 4-åringar läskunniga? Varför misstror ni skolans förmåga att göra era barn läskunniga? undrade jag.

Bland barnen var stämningen hög och glad. I vardagsrummet var stämningen tryckt och nästintill död.
En mamma sa ursäktande:
- Vi tänkte inte på din situation och pratade utan att tänka.

Jag sa någonting för att försöka lätta upp stämningen, men inombords kokade jag ännu. Antingen så förstod de inte vad jag menade. Eller så har vi helt enkelt fullständigt olika uppfattningar om vad vi tror är för våra barns bästa.
För jag skiter i min situation!
Det handlar inte om min situation.
Det handlar om elittänkandet.
Det handlar om tävlingen om bästa barnet, smartaste barnet, sötaste barnet.
Det handlar om att inte låta barn få vara barn.

 Min yngsta son är perfekt. Ändå är jag inte nöjd.

Jag har två söner.  Helt perfekta så klart. Ändå vill jag förändra det jag älskar mest.

Min yngste son är söt som socker med sina stora blå ögon och sin plutande pussmun. Han har det mest smittsamma skrattet jag hört.  Han är glad och sprallig. Han älskar filmerna Bilar, Herbie och stora maskiner och skrattar så att han får hicka när Findus busar med Pettson.

Han klättrar upp på de mest omöjliga ställen för att komma åt det han vill ha. Han hoppar jämfota eller springer fram genom livet. Att sitta stilla fungerar inte för en treåring med spritt i kroppen.

Hela pojken är ett enda stort bus. Han tittar med finurligheten, skrattet och buset glittrande i ögonen när han gör något han vet att han inte får.

Han älskar att mysa och kramas, bara det inte betyder att han måste sitta stilla mer än två sekunder. Han älskar att blåsa på mammas mage och när jag gör likadant på honom. Buslekar med storebror är det bästa som finns.

 Min yngsta son är perfekt! Glad, gullig, charmig, busig, snäll, envis, företagsam. Jag älskar allting hos honom. Min yngsta son är alltså precis som alla andra treåringar. Och ändå helt annorlunda.

Min son är hyperaktiv. Min son KAN inte sitta stilla en hel måltid. Han MÅSTE  se alla filmer studsande. Han bestämmer snabbt och skoningslöst vilka som är värda att ge uppmärksamhet. De människor han gillar tar han i handen och leder in. De han inte vill ha hos oss puttar han ut igen. Han håller för öronen i ångest när dammsugaren startar. Han måste höra samma bok varje kväll, och han måste bestämma i vilken takt den ska läsas. Han måste åka bil till dagis varje dag. Han måste mötas på dagis på samma sätt varje dag. Han kan inte leka med de andra barnen. Han lyssnar när han själv vill eller orkar. Han kan inte berätta vad som är fel. Han kan inte prata.

Min yngsta son är autistisk.

Han och jag kan inte förstå varandras världar.

Ibland blir jag så arg på honom och vill att han ska vakna! Vakna och vara med i min värld istället för att flumma runt. Jag vill att han åtminstone ska försöka att prata. Jag blir arg på honom för att han vägrar vara en del av min värld. Jag blir arg på att han inte kan sitta stilla. Jag blir arg för att vi en solig vårdag inte kan promenera till dagis. Jag blir arg för att han rusar runt, river ner, gör sönder och klättrar runt.  

Jag blir arg tyst förstås. I hjärtat.

Sedan blir jag arg på mig. Tyst förstås. I hjärtat.

För min hjärna,  som är klokare än mitt hjärta, vet att det inte är hans fel. Min hjärna vet att han själv inte kan besluta om hur han ska uppleva världen. Min hjärna känner mitt hjärta och vet att jag älskar honom precis som han är. Och min hjärna frågar mitt hjärta hur det tänker när det  vill förändra denna underbara varelse som fyller hela mitt hjärta med kärlek. Min hjärna vet att han redan är perfekt.  Hela mitt hjärta älskar honom precis som han är, MEN….