Min yngsta son är perfekt. Ändå är jag inte nöjd.

Jag har två söner.  Helt perfekta så klart. Ändå vill jag förändra det jag älskar mest.

Min yngste son är söt som socker med sina stora blå ögon och sin plutande pussmun. Han har det mest smittsamma skrattet jag hört.  Han är glad och sprallig. Han älskar filmerna Bilar, Herbie och stora maskiner och skrattar så att han får hicka när Findus busar med Pettson.

Han klättrar upp på de mest omöjliga ställen för att komma åt det han vill ha. Han hoppar jämfota eller springer fram genom livet. Att sitta stilla fungerar inte för en treåring med spritt i kroppen.

Hela pojken är ett enda stort bus. Han tittar med finurligheten, skrattet och buset glittrande i ögonen när han gör något han vet att han inte får.

Han älskar att mysa och kramas, bara det inte betyder att han måste sitta stilla mer än två sekunder. Han älskar att blåsa på mammas mage och när jag gör likadant på honom. Buslekar med storebror är det bästa som finns.

 Min yngsta son är perfekt! Glad, gullig, charmig, busig, snäll, envis, företagsam. Jag älskar allting hos honom. Min yngsta son är alltså precis som alla andra treåringar. Och ändå helt annorlunda.

Min son är hyperaktiv. Min son KAN inte sitta stilla en hel måltid. Han MÅSTE  se alla filmer studsande. Han bestämmer snabbt och skoningslöst vilka som är värda att ge uppmärksamhet. De människor han gillar tar han i handen och leder in. De han inte vill ha hos oss puttar han ut igen. Han håller för öronen i ångest när dammsugaren startar. Han måste höra samma bok varje kväll, och han måste bestämma i vilken takt den ska läsas. Han måste åka bil till dagis varje dag. Han måste mötas på dagis på samma sätt varje dag. Han kan inte leka med de andra barnen. Han lyssnar när han själv vill eller orkar. Han kan inte berätta vad som är fel. Han kan inte prata.

Min yngsta son är autistisk.

Han och jag kan inte förstå varandras världar.

Ibland blir jag så arg på honom och vill att han ska vakna! Vakna och vara med i min värld istället för att flumma runt. Jag vill att han åtminstone ska försöka att prata. Jag blir arg på honom för att han vägrar vara en del av min värld. Jag blir arg på att han inte kan sitta stilla. Jag blir arg för att vi en solig vårdag inte kan promenera till dagis. Jag blir arg för att han rusar runt, river ner, gör sönder och klättrar runt.  

Jag blir arg tyst förstås. I hjärtat.

Sedan blir jag arg på mig. Tyst förstås. I hjärtat.

För min hjärna,  som är klokare än mitt hjärta, vet att det inte är hans fel. Min hjärna vet att han själv inte kan besluta om hur han ska uppleva världen. Min hjärna känner mitt hjärta och vet att jag älskar honom precis som han är. Och min hjärna frågar mitt hjärta hur det tänker när det  vill förändra denna underbara varelse som fyller hela mitt hjärta med kärlek. Min hjärna vet att han redan är perfekt.  Hela mitt hjärta älskar honom precis som han är, MEN….

 

Kristin

29 januari 2010 18:58

Dina ord berör ända in i hjärteroten Bea. Jättefint!

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

29 januari 2010 19:54

Tack Kristin!!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Anders af Aursjö

29 januari 2010 20:13

Det märks att du har kärleken i hjärtat Bea! Bara det att du reflekterar över det som du gör är för mig ett tydligt tecken på att du är en bra mamma.
Att du dessutom skriver så j-a bra och medryckande är ju inget minus precis. Jag har läst en del bloggar, men alltid flummat över texten, men inte i ditt fall. Skriv en bok om det! Du kan hjälpa och stötta andra som har samma/liknande bekymmer.

http://www.bokanders.se

 

Anna

29 januari 2010 20:41

Det är skit jobbigt att inte förstå sitt barns verklighet, det gör så ont. Och ilskan du beskriver känner jag igen allt för väl tyvärr. Alla skuldkänslor, alla onödiga situationer som uppstår för att man inte alltid är steget före och kan "parera upp" världen. Men med åldern så, även våra världar aldig kommer att se lika dana ut, så närmar dom sig varandra och ibland så har dom tillockmed filerna intill varandra, och dom stunderna är underbara. Din son har tur som har en mamma som du, det kommer han komma långt på. Å du Bea det är helt OK att känna det MEN..... vi älskar inte våra pöjkar mindre för det! (snarare kanske lite mer, på vårt eget speciella vis)

 

Frida

30 januari 2010 11:18

En mycket berörande text från Din absoluta verklighet!....Det ryser av kärlek i min hjärna och kropp när jag läser det som du skrivit om din son....Du verkar vara en fantastisk mamma, även om jag gott kan förstå att det inte alltid känns så och det gör det ju inte för någon av oss vill jag lova!.....Jag kommer fortsätta läsa det du skriver då dina ord berört mig långt in i hjärteroten:)

 

Åsa

31 januari 2010 10:47

Du skriver så otroligt fint, kan bara skriva likadant som övriga - jag blir BERÖRD!!!!! Och instämmer, du är en jättejättejättebra mammma!!!!

 

Viktoria

31 januari 2010 11:15

Det är underbart att läsa det du skriver, att du vågar vara ärlig och skriva om det som de flesta människor inte ens törs tänka!

http://vickileh.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...