Till främst förstagångsföräldrar vill jag säga: Låt dig inte ryckas med! Ta inte åt dig! Ditt barn är ditt barn och för dig det ljuvligaste på jorden. So what om det inte lär sig gå förrän det är ett och ett halvt. So what om det inte säger sitt första ord förrän det är två. Barn lär sig att gå! Barn lär sig att prata! Ditt barn är varken bättre eller sämre än andra barn för att det är tidigare eller senare. Men det är DITT barn och för dig det bästa! Och DET är det enda som är viktigt.

När min äldste var 1 år ganska exakt föddes hans lillebror. På BVC blev vi mer eller mindre uppmanade att för barnets skull besöka öppna förskolan (underförstått: alla duktiga och bra föräldrar gör det!)
Naturligtvis ville även jag vara en duktig förälder så med timmar av förberedelser, planering och packning så promenerade vi iväg till nämnda plats.

Ettåringen älskade det. jag hatade varje minut. Jag omgavs av föräldrar som diskuterade amning, barnmat, potträning och med frågeställningar om hur många ord sonen kunde, när han började krypa resp gå etc etc. Visst, det kan ha varit ett sätt att knyta kontakt (trots allt var ju barnen vår enda kända gemensamma nämnare) men allt detta jämförande, räkna tyst i huvudet "var mitt barn tidigare el senare än det?", höll på att driva mig till vansinne. Kommentarer som "jasså, hon kryper inte ännu" ekade från duktiga mammor och pappor i lokalen.

Min ettåring ville inte fika. Rättare sagt han blev förtvivlad över tanken på fika och ville leka, leka, leka.
De andra föräldrarna fikade. En pappa hade med sig hemgjord ärtpuré till sin dotter och en kaffetermos - trots att kaffet kostade 1 krona och äpple och smörgåsrån lika mkt.

Vi satt vid rutschbanan lillkillen och jag och tittade på när storebror åkte om och om igen. Nyinflyttad i stan ville jag lära känna folk, och småbarnsföräldrar verkade ju vara det perfekta umgänget eftersom jag själv var det.
Jag sörjde ett par minuter att min livliga ettåring inte ville äta smörgåsrån och äpple som de andra barnen. Ja, ett par minuter. För sen hör jag gulligull och snuttiplutt. Allt var rosaskimrande och deras barn kunde ALLT!
"Vad är det för fel på mig?" undrade jag självkritiskt som inte alls gick upp med ett leende på läpparna den fjärde gången på en natt för att mata barn. "Vad är det för fel på mig som inte kan sitta i timmar och titta och njuta på mina småkillar?" Jag tillbringade dagarna och nätterna med en kolikbebis som skrek och skrek och SKREK och med en ettåring som inte var stilla en sekund av sin vakna tid. Jag undrade när dessa mirakelföräldrar hade tid att bara sitta och titta på sina barn. Själv ville jag bara få sova en endaste natt och få en endaste halvtimme för mig själv på dagen. En gång bara! Det var min dröm då.

Jag genomled tisdag efter tisdag på öppna förskolan (Ö.F) för att äldste sonen så gärna ville dit (och för att jag ju förstått både på BVC-sköterskan och på Ö.F-föräldrarna hur viktigt detta var för barnen).

Den 1 maj 2007 tog vi bussen istället för bilen till stan. På bussen satt en av öppna-förskolan-mammorna. Hon vinkade oss till sig och jag tänkte tyst "nej inte den jävla präktomorsan!" men gick, som den socialt kompetenta person jag är, ändå dit. "Gud, vilken tur du har att inte dina barn vill fika!" var hennes inledningsfras. Skeptiskt undrade jag hur fortsättningen skulle bli.
"Vilken jäkla hysteri det är på Ö.F va? Herregud man skulle ju kunna tro att alla barn som fötts här är blivande genier!"
"jooo, svarade jag försiktigt i starka misstankar om att Ö.F-föräldrarna skapat ett sätta-dit-henne-forum.
Det hade de inte. Det visade sig att denna tjej inte var ett dugg varken bättre eller sämre, lyckligare el olyckligare mamma än vad jag var men hon "drogs liksom in i det" som hon sa. Och ville inte vara sämre. Hon sa till mig att hon önskade att hon var så kaxig och självständig som jag var som gick dit för barnens skull och inte lät mig ryckas med. Jag sa inte att jag hatade varje minut på Ö.F och att jag kände mig ensam som inte kunde delta i (de visserligen urtråkiga) diskussionerna utan lät henne tro att jag var precis så där cool.

Men jag minns att jag fylldes av lättnad över att inte vara den enda som inte tyckte att föräldraskapet gick i en skimrande rosa nyans.

Jag minns också att jag tänkte hur tragiskt det är att vi rycks med i tävlingen "bästa barn - bästa förälder."
Självständiga intelligenta vuxna som i sin föräldraroll förvandlas till osäkra personer som dolde all rädsla i ett självhävdande och påklistrad säkerhet.

Nu fyller snart min äldste fem år och minstingen blir strax därefter fyra. Nu är jag trygg i min föräldraroll.
Jag blir inte kritisk mot mig själv för at jag inte upplever samma lyckorus som superföräldrarna.
Jag blir inte självkritisk för att jag inte läs- och skrivtränar mina barn utan istället sätter min tillit till pedagogiskt utbildad förskole- och skolpersonal.
Jag får inte dåligt samvete för att jag en lördag vägrar gå ut i lekparken när regnet öser ner.
Jag tror inte att jag är en dålig förälder för att jag låter barnen se på en film istället för högläsning.
Nu VET jag att jag är en bra mamma.
Jag vet att mina barn är trygga barn.
Jag vet att barn inte är perfekta varelser - och att det inte är mitt fel, de är bara mänskliga.
Jag har slutat att lyssna på föräldrar som flyttar sina barn från förskola till förskola för att hitta bästa pedagogiken.

Och tänk, jag är trots detta övertygad om att jag är en bra mamma.

 

Kristin

29 januari 2010 20:16

Här har du en som lackar ur kraftigt, både på öf och tävlingsandan. Jag har vart på öf två gånger och skulle aldrig i mitt liv, våga mig dit ensam. Theo tyckte om det. Jag gjorde det inte.

http://littlemissred.blogspot.com

 

Lena

29 januari 2010 21:45

Va kul att du har börjat blogga! Jag har hållt på några år men det går i vågor. Just nu är jag i en djup vågdal ;o)

Du var nog en bättre mamma än jag för jag gick aldrig till öf... Men Jenny verkar inte ha tagit för stor skada ändå verkar det som. Hon är precis som en jobbig tonåring ska vara tror jag! Kram på dig!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Viktoria

31 januari 2010 11:38

Jämföra barn, jämföra individer, alla med sina egna högst unika förutsättningar? Det är sjukt och jag tror att det skadar barnen. Min kära mor, gjorde det hela tiden. Så fort någon kunde något före så trodde hon att jag var utvecklingsstörd som det hette på den tiden. Men inget ont som inte leder till något gott, jag visste tvärsäkert att jag aldrig skulle mäta mina barn gentemot andras långt innan de föddes.

http://vickileh.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...