Eva

29 januari 2010 15:41

Amen du visst får man skriva så men det är kanske inte så man känner?! Jag kan ju bara gå till mig själv. Hade inte jag bott tillsammans med mina barns pappa hade jag inte ropat av lycka direkt när dem ska till sin pappa. Jag hade längtat ihjäl mig, fast jag vet att dem har det lika bra där som hos mig...En annan sida är att dagens samhälle inte värnar om kärnfamiljen...par ger upp alldeles för lätt för att man ska förverkliga sig sj!!! Har man skaffat barn är man väl skyldig att ge dem det bästa och kämpa i sin relation och inte ge upp.

Jag respekterar även ansamma föräldrar men barnen ska med ha respekt. Vi vuxna är skyldiga våra barn att kämpa!!!

Kram på dig och lev väl ;))

Bea

29 januari 2010 16:46

Är du säker på att det alltid är barnens bästa att kämpa för att hålla ihop en relation? Jag håller med om att många ger upp för lätt. Men när en relation blir destruktiv då är "att hålla ihop" inte det bästa för barnen.

Kristin

29 januari 2010 19:55

Gud ja, tänk att få vara barnfri mer än några dagar om året. Det hade väl vart helt underbart. Och visst att man skulle sakna de små liven då de är borta, men de är ju oftast inte längre bort än att man kan ringa dem eller träffa dem en stund... Det låter lite väl dramatiskt att man ska behöva skriva spaltmeter av sorgliga inlägg på FB bara för att barnen besöker sin andra förälder.

Sen det här med att man ger upp för lätt när det kommer till kärleksrelationer; jag har faktiskt alltid motsatt mig det påståendet. jag känner inte någon som vid första anblicken till problem i förhållandet packar väskan och drar. Tvärtom tror jag att det är väldigt många par som kanske skulle må bättre av att inte leva ihop. Som drar ut på det tills de är sådana ovänner att barnen verkligen tar skada. Jag säger hellre två lyckliga föräldrar isär, än två olyckliga föräldrar ihop. Jag kommer själv ifrån en skilsmässofamilj och jag har aldrig mått dåligt över det. Mina föräldrar är goda vänner idag och det tror jag är tack vare att de gick skilda vägar INNAN allt brakade samman totalt.

Anders af Aursjö

29 januari 2010 20:22

Som en av de varannanveckasföräldrar du syftar på måste jag säga att jag har full förståelse för att du som ensamförälder efterlyser egentiden och tycker att vi är patetiska, MEN - och det är ett stort men - om du hade varit varannveckasförälder så hade du fått känna på den otroliga ensamhetskänslan och närmast ångest man känner på kvällen efter att man lämnat bort sina barn. Alldeles oavsett att man vet att barnen befinner sig hos en förälder som är minst lika bra som en själv.
Om jag talar för mig själv så är det inte sympati jag är ute efter, det är bara ett sätt att ge uttryck för sorgen, ensamheten och längtan. Sedan är det självklart att man kan känna att det är skönt att ha sin ensamtid också; liksom att hinna jobba ikapp på sitt arbete o.s.v

Måset säga att det är kul med en blogg som berör och engagerar.

Bea

29 januari 2010 22:17

Jag vill poängtera att jag inte tycker att föräldrar som saknar sina barn är patetiska. Tvärtom är det det normala. Det jag tycker är patetiskt är de som söker sympatier hos andra genom överdramatiseringar och överdrifter. Lämnar du dina barn till en person du inte känner dig trygg med så finns det inte ord nog för oro, ängslan, ångest och saknad. Men lämnar du dem till en pålitlig trygg människa som de älskar och litar på så kan man känna saknad, tomhet - men sorg?
Att sakna sina barn är inget fult. Att dramatisera likt Petter och vargen gör det hela patetiskt.