Politikerföraktet inom arbetarklassen är starkt och väl utbrett över hela landet. Vi misstror våra företrädare och tror att allt har en dold agenda och att saker sker för egen vinnings skull. Men hur mycket "vi och dom" finns det egentligen?  

jag kommer att nämna LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är en slump att det är hennes namn som nämns och mitt inlägg handlar inte om henne, utan om vilken tro eller misstro vi har till de vi valt att företräda oss.

Jag hade ett bra och intressant jobb med en hög lön. Min ekonomi tillät mig att göra mycket som bara andra kan drömma om. Jag åkte på spontana weekendsemestrar utomlands. Jag kunde flyga från Stockholm till min bästa vän i Malmö ett par gånger i månaden. Jag kunde äta ute på restaurang med goda vänner en tisdag. Jag kunde ta en taxi hem om jag missat saltsjöbanan.

Jag levde inte ett liv i lyx, men jag levde ett liv utan ekonomiska bekymmer. Och jag visste om det och njöt av det till fullo. Så många gånger jag tackade min lyckliga stjärna för att jag haft lyckan att få ett annorlunda liv mot det mina föräldrar haft. Jag behövde inte oroa mig för hur räkningarna skulle betalas eller att få mat på bordet. Jag skulle inte behöva tala om för mina barn att vi inte hade råd att köpa det som kompisarna hade.

Livet förändras. En rad omständigheter gjorde att jag fick tacka nej till att fortsätta det sättet att leva.

Tillbaka i min barndomstad. Lediga jobb var lika sällsynta som isbjörnar i Sahara. Jag mailade, skrev och ringde runt till olika arbetsgivare och lyckades komma in på timmar för att jobba vid ett smältverk. Arbetet var tungt, lågavlönat, smutsigt och med nästintill obefintliga möjligheter till rast. Huden svettades svart, jag snöt svart, varet i ögonen var svart. Värken av monotona rörelser och tunga lyft kom efter bara några veckor.

Det jobbade nästan uteslutande män där. Till stor del män 50+. De var ofta arga. De skällde över Reinfeldt, Sahlin, försäkringskassan, arbetsgivare och facket. 

Wanja Lundby-Wedin hade varit där på besök. Hon hade, enligt männen i ugn 12, tittat in på några ställen och sagt hej, gått igen och sedan suttit i ett konferensrum. Mycket få var intresserade av att prata med henne.

- Vad fan vet hon hur det är att vara smältverksarbetare? Hon sitter där uppe i borgen och är märkvärdig med sin feta lön och tjusiga styrelseuppdrag. Hon har glömt hur det är att vara arbetare. Och nu ska hon sitta och ta beslut om hur avtalsrörelsen ska skötas. Det är åt helvete alltihop.

Jag förstår precis vad gubbarna menade. Hon vet inte ett skit hur det är att stå vid en 2000-gradig ugn eller hur tungt det är att städa Sveriges smutsigaste plats, eller rädslan för att något ska gå fel och explodera, eller risken att ramla ner och skada sig eller till och med slå ihjäl sig.

Hon lever inte på existensminimum där hon behöver bekymra sig över hur månadens räkningar betalda, hur man ska få ihop pengar till nya vinteroveraller till barnen och mat på bordet. Hon ligger inte sömnlös för att bilen pajat och hon saknar pengar för att ta den verkstan. Hon lever inte under varsel och oro för hur en vuxen människa med familj ska kunna försörja sig på den "nya" katastrofala a-kassan. Hon sörjer inte över att inte ha råd att ordna ett 60-årskalas för sina vänner eller att kunna åka till ett nöjesfält med sina barn pga dålig ekonomi.

Gubbarna har rätt. Delvis.

För visst kan du vara en god företrädare utan att ha gått i dennes skor!

Jag kan bara ha mig själv som utgångsläge och visst hade jag samma ideologiska övertygelse när jag tjänade drygt 40 000 kr/mån i god arbetsmiljö som jag hade när jag tjänade knappt 15 000 kr i usel arbetsmiljö.

Visst är alla människor förtjänta av god lön- och arbetsmiljö. Det har t ex Wanja Lundby-Wedin. Men f_n vore väl annars! Om inte facket, som kämpar för god arbetsmiljö, en lön att leva på etc, själva kan leva upp till det - vem skulle vi då kunna sätta tilltro till?

Man måste inte vara arbetslös ensamstående mamma för att förstå att ekonomin inte går ihop för denne, man måste inte ha en arbetsskada för att förstå vilken omänsklig sits den personen sitter i med FK:s nya regler. Man måste inte ha blivit trakasserad på jobbet för att förstå att den utsatte mår skit. Man måste inte vara barnskötare på mina barns förskola för att förstå personalens frustration vid nedskärningar.

Det viktigaste är inte att man har knallat runt i alla människors olika skor. Det viktigaste är att man har kvar ideologin, förståelsen, viljan, kämpaglöden och rättvisetänket.

Jag vill ha duktiga företrädare. Jag vill ha kunniga företrädare. Jag skiter i om de har arbetat på parkförvaltningen, Swedbank, i tingsrätten eller på ICA. Jag vill ha företrädare som vill förbättra. Som är pålästa. Företrädare som vet hur verkligheten ser ut.

Jag bryr mig inte om ifall mina företrädare tjänar 10 000 eller 100 000 kr i månaden, så länge de vet vad deras uppdrag är.

Det är inte fult att tjäna pengar. Tvärtom vore det väl underbart om alla hade pengar och ordet inflation inte var uppfunnit. Det är inte fult att ha ett bra jobb. Tvärtom är alla förtjänta att ha det.

Eftersom ingen pratade med Wanja Lundby-Wedin under besöket - eftersom det inte var någon idé, hur kan de då veta hur hon tänker? Eller hur tror de då att de kan få henne att förstå?

 

Åsa

30 januari 2010 15:02

OJ! Jag ryser, wow!!!! Fantastiskt bra skrivet!!!!!!! Shit!

 

Kristin

30 januari 2010 20:33

Att du inte har ett jobb längre, är ta mig fan skandal!!!
Vilken arbetsgivare som helst borde vara glad att ha dig som anställd. Du är inte bara Årets Mama, du är Årets Människa också :)

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

30 januari 2010 21:33

Mnja, nu ska vi inte ta i så vi spricker..... Men jag är väl i alla fall helt ok. Och det är fasen inte illa pinkat det heller.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

JS

2 februari 2010 20:10

Smart! Jag gillar hur du sträcker huvudet ovanför den vanliga positioneringen; om man bara skulle utgå från att någon som upplevt exakt samma saker som man själv gjort/gör är den enda som har någon kunskap om situationen får man alltid sköta sin talan själv. Håller med helt, även om jag tycker att 100 000 kr/mån är jävligt mkt pengar för vilket jobb som helst.:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...