Efter att ha varit vaken i runt en kvart i morse så började jag plötsligt, och utan känd anledning, att koka inombords. Det var som att jag hade en stor fet ilskeklump i halsen som slet och kämpade för att få komma ut. Någon ljuv varelse var jag inte i morse. Kraften jag uppbådade för att ha tålamod med barnen (som inte alls var stökigare än vanligt) kan nog bara jämföras med kraften och viljan ett vasalopp kräver.

Jag var förbannad på att ha 18 kronor på kontot.

Jag var arg på att det sägs att den berömda lågkonjunkturen varit nere och vänt - men att vi vanliga dödliga inte märker någon som helst skillnad.

Jag var arg på att internationella kvinnodagen fortfarande behövs uppmärksammas. Och ännu argare på att den inte gjorde någon som helst skillnad för någon kvinna igår.

Jag var arg på att min nyss fyllda 5-åring som just lagt av med sitt 4-årstrots istället har upptäckt att man kan retas genom att prata med tungan nedkörd mellan underläpp och tänder.

Jag var arg för att min 3-åring som alldeles strax blir 4 år redan har anammat 4-årstrotset.

Jag var arg för att jag fick svallningar till följd av en alldeles för varm lägenhet (och förmodat stigande blodtryck).

Då blev jag arg för att jag om sådär en femton år när klimakteriet smyger sig på kommer att uppleva det här dagligen.

Sedan blev jag arg på alla som hånar det helvetiska klimakteriet som väldigt få av det kvinnliga könet slipper undan.

Jag blev förbannad på kommunen som stänger dagis för utbildning på en onsdag (istället för på en fredag när alla 15-timmarsbarn ändå måste vara hemma) vilket innebär att alla vi med 15-timmarsbarn istället får 11,5 timme på dagis den här veckan, utan varken tidsmässig eller ekonomisk kompensation.

Jag var arg för att jag gått med på att sitta hårmodell och använder varje barnfri tisdag till att sitta i en frisörstol och bli stajlad.

Sen surade jag över att jag visste att jag måste hem och få ur stajlingen ur håret för att inte gå omkring och se Oscars-galafriserad på dagis och Hemköp.

Jag var arg över att det inte finns några som helst bilskrapor (trots sex stycken provade modeller) som funkar att skrapa bort isen på framsrutans insida.

Sur och grinig och med dåligt spelat intresse av berättelserna i bilen om varför Giganotosaurusen är grymmare än T-Rexen åkte vi till dagis.

Kanske hade jag kunnat bli på bättre humör om jag försökt tänka positivt. Men det ville jag inte ens försöka göra. För övrigt hade jag inte ens kraft att göra det då. Ilskan kokade i mig.

På dagisets parkering fanns det en plats ledig, vilket inte hör till vanligheterna. Jag behövde inte backa upp på cykelvägen och blockera ev cyklisters väg. Och jag slapp utskällning från (med all rätt) arga fastighetsskötaren som inte kom fram med sin traktor.

Killarna klev utan tjafs ur bilen och stegade snällt in i dagisets tambur. De hängde upp sina kläder och kramade glatt om mig inne på avdelningen.

Jag fick leende godmorgon-hälsningar från de andra 15-timmarsföräldrarna. Dessutom fick jag mig ett gapskratt när en dagispappa generat berättade om sin nyss fyllda 2-åring som sprungit rätt fram till en 1-åring och dunkat en låda i huvudet på henne. Bilden jag fick i huvudet av denna lilla tjej med en stor låda högt över huvudet med blick och steg fokuserade på den ännu mindre tjejen var rasande rolig.

Jag åkte, lite bättre till mods, till frisören.

Där fick jag kaffe och "allt om trädgård". Stora prunkande pioner log mot mig från tidningen.

Ena frisörskan sa leende: "Det är rätt gott att komma hit va och bara få sitta? Här hjälper det inte att du har disk hemma och leksaker på golvet för du kan inte göra ett skit åt det ändå när du sitter här."

Jag kände hur axlarna smög sig neråt igen och hur rynkan mellan ögonen inte längre var av ilska utan av att jag log tillbaka. Helt sant. Jag kunde inte göra ett skit mer än att dricka kaffe, titta på skånska trädgårdar få håret tvättat och, bortsett från lite småprat med andra vuxna, bara ha tyst, tyst och lugnt omkring mig.

På tisdag får jag gratis klippning och hårfärgning som tack för att jag ställt upp.

Utanför sken visst solen. Jag hade när jag åkte från salongen en och en halv timma på mig hemma innan barnen ska hämtas. Jag får inget (vad jag vet) besök i eftermiddag så röjandet hemma måste inte alls göras före jag hämtar barnen. Plötsligt känns livet rätt skönt. Så nu sitter jag här med min kaffekopp. Från hallen och in i rummet doftar rökelsen cinnamon från indiska härligt.

Det är underbart när helomvändningarna går åt rätt håll!

 

Xecute

9 mars 2010 11:38

Vilket underbart inlägg! Som gav helomvändningar här i Närke också, från upprördhet över det du först beskriver, och sedan glädje över sista stycket. Puh. Som om jag inte själv redan hade nog med berg- och dalbana. :-))
Tror faktiskt jag måste härma dig lite sedan. I bloggen alltså. Se det inte som stöld, utan en komplimang! ;-)

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

9 mars 2010 11:40

jag väljer att se mig som en inspriationskälla! ;-)

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

9 mars 2010 11:42

Låter fantastiskt Bea, att få vända så totalt :) Och så jäkla gött att få bli klippt och färgad HELT gratis. Det är ju verkligen inte gratis annars, congrats!

Jag önskar dig en fortsatt trevlig dag min kära vän!

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

9 mars 2010 12:06

ja, nu ska jag ta mitt nyvunna goda humör och hämta två, förhoppningsvis glada, pojkar och sedan åka vidare till hemköp och vara tacksam för att jag när jag ännu ansågs kreditvänlig var smart nog att skaffa mig ett kreditkort.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Lena

10 mars 2010 13:00

Har du aldrig funderat på att skriva krönikor i tidningar? Varför inte få betalt för dina underbara texter?!?

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Bea

10 mars 2010 13:04

Lena, TACK, TACK för dina fina ord. Hittar du någon tidning som håller med dig så tipsa mig gärna! ;)
Tror dessvärre inte att det är så lätt att "komma in". Särskilt inte i alla nedskärningstider på landets alla redaktioner - och med gratis bloggar att tillgå överallt. Men, jo det hade varit fantastiskt!!!!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Lena

10 mars 2010 15:30

Men nu blir jag lite besviken på dig! Var har ditt go och jävlar anamma tagit vägen? Du har väl aldrig låtit dig tryckas ner av en liten lågkonjuktur? Varför inte börja med att skicka in utvalda inlägg från din blogg till olika tidningar? Vad har du att förlora förutom tiden du lägger ner? Kör hårt och vill dom ha resentioner så skicka dom till mig!!!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Bea

10 mars 2010 15:47

Tänk om någon annan, i mitt ställe, redan gjort det då? ;-)
Om ditt förslag redan är provat?
Så...Nej, det finns inget intresse hos tidningarna för mig, dessvärre. Men kul att DU uppskattar min blogg! Jag skriver ju faktiskt för att jag tycker det är kul. Och ytterst få har ju faktiskt förmånen att tjäna pengar på sitt skrivande.
KRAAAAAAM

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...