Jag kan just nu inte beskriva i ord hur tacksam jag är att bo i detta land och framförallt hur tacksam jag är att min minsta lilla skrutt är född i detta land.

Såg max tre minuter av den mest tragiska dokumentären sedan "rumänska barnhemsbarnen" i slutet av 80-talet.

Bulgariens bortglömda barn. Programinformationen sade att det skulle handla om en liten by på Bulgariens landsbygd där merparten av arbetskraften bestod av barnhemsbarn. Det vet inte jag eftersom jag såg informationen om programmet efter att jag med tårarna rinnande redan zappat vidare.

Men jag såg barn med handikapp på ett barnhem. Döva, blinda, fysiskt handikappade, förståndshandikappade, autistiska. Jag såg undernärda barn med förtvinade muskler eftersom de var fast i sina sängar. Jag såg massor med ensamma barn, utan ömhet eller närhet eller ens samtal från personal.

Jag såg de starkare barnen stjäla de svagare barnens grå sörja, som var tänkt som mat, vid bordet för att överleva. De minsta och mest behövande barnen fick den minsta och sämsta maten. Barnen dog på grund av bristande vård, kunskap och närhet från personal och för näringsfattig föda.

Min yngsta lilla son kommer inom kort troligtvis att dubbeldiagnostiseras inom autsimspektrat med grav ADHD och en lindrig autism. Här i Sverige har han särskilt stöd på dagis, pedagogik anpassad för honom där han i lugn och ro får träna och leka eftersom han som hyperaktiv och med oförmåga att sålla ljud blir trött och fullständigt okoncentrerad när det är oroligt omkring honom. Här får han hjälpmedel, specialutbildad personal, en offentlig vård som ser till hans behov. Han göms, eller glöms, inte undan. Han får vara precis den han är, med samma rättigheter som alla andra.  Så ser hans vardag ut. TACK GODE GUD!

Hur hade den sett ut om vi bodde på Bulgariens landsbygd?

Jag blev fysiskt illamående av de få minuterna vid TVn. Jag grät så jag skakade. För första gången i mitt liv kände jag, om inte hat, så en stark avsky. Avskyn riktar sig mot Bulgariska myndigheter. Visst inser väl även jag att Bulgarien långt ifrån är det enda landet med denna problematik. Men nu är Bulgarien min måltavla.

Just nu kan jag inte känna något annat än att jag skulle vilja svära en förbannelse över de Bulgariska myndigheterna. Må de brinna i helvetets eldar!

Nu när förbannelsen är uttalad ska jag bära in barnen i min säng och trängas och krama och pussa på dem tills jag somnar. Samtidigt som jag tackar ödet att vi är födda här.

Jag bara önskar att de bortglömda barnen också blev kramade och pussade och kunde vara tacksamma att de var födda just där...

 

Vill gärna hjälpa

10 mars 2010 08:15

Hej
Din lille yngste underbara son, skulle behöva goda fettsyror som hjälper hans hjärna att må bra.
Det står ju ganska ofta nu i tidningarna att barn som har ADHD ska äta Eye Q.

Titta på denna information om EyeQ.
"Studier har visat att vissa barn, och även vuxna, inte alltid kan tillgodogöra sig de nödvändiga fettsyrorna EPA, DHA och GLA genom födans innehåll. Ett resultat av detta är att fettsyrabrist leder till nedstämdhet, oro och ett destruktivt beteende. Därför kan ett tillskott av eye q behövas, så att fettsyranivån blir garanterat tillräckligt hög för att bibehålla hjärnans och ögats normala funktioner."
http://www.naturmedel.org/sidor/eyeq.html

Om du ger honom EyeQ kommer du sannolikt att upptäcka att han efter ca 6 - 8 veckors intag har blivit en helt annan pojke!

Mvh
Enrico
Terapeut inom området hälsa under 25 års tid.

 

Bea

10 mars 2010 08:33

Spännande. Tack för tipset!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Lina

10 mars 2010 21:54

Hej! Hittade din blogg av en slump då jag sökte på programmet som gick i går. Grät floder då jag såg detta hemska, kan inte finna ord. Är så tacksam att jag och min familj bor i detta fina land. Alla som såg detta program i går har väl berörts in i djupaste vrå, fått ett ärr......men dessa stackars barn, ingen kärlek, ingen ömhet ingenting. Ska kika in på din blogg en annan dag. MVH Lina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...