"Bea, det är hon som har halvblatteungar va?" sa min kompis granne när kompisen berättade att hon skulle hit.

"Nä hon har vanliga barn", svarade min kompis och försökte se oskyldig och oförstående ut.

Mina barn är inga jävla halvblatteungar. Det finns inga varken halv- eller helblatteungar. Det finns BARN.

Blatte är ett så fruktansvärt ord. Ett nedlåtande skällsord om människor som inte behöver solskyddsfaktor 50 när de vistas i solen. Och vem är den här Blatte som uppenbarligen har rätt många barn? Är en mörkblond italienare blatte? Är den adopterade från Korea blatte? Är det inte bättre att benämna människor om hur vi är än efter vår etniska bakgrund.

Mina barn är barn. De är människor. De är inte halvmammor eller halvpappor. De är inte ens halvturkar. De är inte halvsvenskar. De är helsvenskar. De är födda i Sverige och har svenskt medborgarskap. Däremot är deras pappa ursprungligen från Turkiet.

Numera är han omgift med en urtrevlig tyska, bor i Tyskland och blir snart tysk medborgare. Vad blir mina barn då? Halvtyskar med turiskt och svenskt etniskt ursprung? Eller halvsvenskar med tysk pappa från Turkiet? Eller helsvenskar med en pappa bosatt utomlands? Eller helt enkelt bara barn?

Jag blir så jäkla förbannad! Det är så jäkla okunnigt, nedlåtande, obildat och ointelligent att sortera in människor utifrån vilket land de härstammar ifrån.

Mina barn är inte mer eller mindre blatteungar än vad mina brors barn med helsvenska föräldrar är eller vad mina grannar med föräldrar som kommit hit från Libanon. Det finns inga blatteungar. Det finns barn. Glada barn, ledsna barn, arga barn, urgulliga barn, busiga barn, lugna barn, trotsiga barn, lydiga barn, charmiga barn, påfrestande barn.

Det mest spännande är att ALLA BARN PASSAR IN I SAMTLIGA KATEGORIER - oavsett vart i världen de, föräldrarna, eller far- och morföräldrarna bor eller kommer ifrån.

Begrav det löjliga ordet, begrav det patetiska tankesättet och kom istället ihåg att barn är barn. Och just bara barn. Och det har de fullt upp med att vara utan att vi kategoriserar dem ytteligare.

 

Matilda

15 oktober 2010 17:04

Själv har jag två små blåögda lintottar till döttrar som bär Leksandsdräkt varje Midsommar. Men ibland gör jag exakt tvärtom mot vad du gör här ovan: jag poängterar för folk att de är andra generationens invandrare genom sin pappa. Varför gör jag det? Jo, för att jag håller med om ALLT du skrev här ovan. I mina ögon är mina barn "bara barn". Men jag använder dem för att slå hål på fördomar precis som de du beskriver. Deras pappa är amerikan (och således är mina barn både svenska och amerikanska medborgare). Men vad är en amerikan rent genetiskt? "Han är ju ingen RIKTIG invandrare", säger dumma människor. Varför? För att hans kultur i mycket liknar den svenska? För att ni förstår hans språk när han inte orkar med svenskan? Eller...låt mig dra till med en ful gissning...för att han är vit?

Mina barn är tvåspråkiga. Mina barn firar både svenska och amerikanska högtider. Mina barn är delvis irländska, delvis cherokee på sin pappas sida och har ett kulturarv att ta del av förutom sitt svenska. Allt detta är FINT och POSITIVT i andras ögon. Men samma människor som tycker det är FINT och POSITIVT uttrycker raka motsatsen helt plötsligt när det gäller...vågar jag säga svartskallebarn?

Så länge mina barn njuter av någon slags immunitet pga sitt mestadels skandinaviska utseende så tänker jag fortsätta använda deras "invandrarstatus" för att få folk att skärskåda sina egna fördomar.

Det är inte för att jag är någon självutnämnd korstågsfarare. Det är av rent själviska skäl också. För även om vår familj har det betydligt lättare än "svartskallefamiljer", får även vi stå ut med nackdelar på arbetsmarknaden, ifrågasättande av hemspråksundervisning och mobbning i skolan av barn från xenofobiska familjer.

http://matildassoapbox.blogspot.com

aretsmama

15 oktober 2010 19:09

Vi får alla ta våra egna korståg. på mina barn kan man heller inte ana utomnordiskt påbrå varken språkligt, kulturellt eller utseendemässigt. Men det är, precis som vi är överens om, inte det det handlar om. Det handlar om folks jävla fördömanden och fördomar. Det handlar helt enkelt om allas lika värde och lika rätt.
jag har en kompis som var finne-unge (också ett rent horribelt uttryck) under hela sin uppväxt. Nu när hon är vuxen och mer där till, alltså 40 år senare, är hon som vilken svensson som helst. Men ska det behöva ta 40 år?!?!?! Och då har hon ändå utseendet och kulturen till sin "fördel" bland intoleranta svenskar. Man blir så förbannad! Och ledsen. Och uppgiven.

 

Vikki

15 oktober 2010 18:31

Hur kan människor uttrycka sig så? Jag borde sluta förvåna mig, men det gör jag inte.

http://vickileh.bloggagratis.se

aretsmama

15 oktober 2010 19:11

Det är i alla fall skönt att alla vettiga människor reagerar som du gör. Tänk om hela världen var som vi!!!!! Vilken underbar värld. :)

 

Daniel

16 oktober 2010 08:35

Med SDs framgångar har gränserna flyttats om rejält. Det hemska är att hon förmodligen inte ens tyckte att hon sa nåt konstigt. Läskigt, och vidrigt!

http://daniel.moller.mu

aretsmama

16 oktober 2010 09:07

Nej, de som säger sådana saker reflekterar nog inte ens över innebörden av det. Åtminstone hoppas jag att det är så. För OM hon fattade vad hon sa och ändå sa det då blir jag ännu mer förtvivlad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...