"Du skall icke tro att du är något och detta skall jag bevisa genom att låta dig utstå syndafloden under din cykeltur" tror jag att Gud tänkte när jag och killarna gav oss iväg.

Inte ska väl jag tro att Gud hade sikte på mig och barnen och petitesser som väder? Nä, där fick jag så jag teg.

Himlen (som nyss spruckit upp) tätnade lika snabbt som kön utanför bolaget fem i tio en måndagsmorgon. Och vilket skyfall! Funderade på om Gud diskret försökte påtala att vi borde bygga en ark istället för att fara runt på cyklar som inte är särskilt användbara när vägarna är bortsköljda.

Nä Gud har nog viktigare saker för sig än att kontrollera väderleken vid cykelturer.

Men te och kvällsmackor smakar i alla fall gott när man är kall och blöt...

Som ingen av er hunnit läsa ännu (med tanke på att det skrevs för ca 1 minut sedan) så satt jag i sann jantelags-anda och anklagade mig själv för att vara dålig morsa som vägrade gå ut i regnet.

Vad händer då?

Jo men himlen bara sprack upp! På de fem (högst) minuter det tog att skriva bloggen. Ett mirakel. Gud hör bön. Saliga äro de... Ah, jag är inte så duktig på religiösa fraser. Men ett mirakel är det.

Här ska cyklas! Här ska fås frisk luft. Här ska varas en duktig mamma.

Skönt att vara lika fantastisk som vanligt igen!   

..att barnen river ut allt hela tiden och för att de brottas och bråkar.

Efter en pärs där alla i omgångar legat däckade i magsjuka börjar vi så smått komma på fötter. Alla längtar ut. "Alla" inkluderar även mig. Jag längtar ut så mycket att jg hänger i de gläntande fönstrena eller sätter mig i tvärdrag för att få frisk luft. Men sedan tar det stopp.

Jag vet att jag borde gå ut. Men... det spöregnar ju! Och då menar jag regnar med stort R, så där äckligt så att det kommer från sidan lika mycket som uppifrån, sådär så man blir (dyng)sur och kall hur man än gör. Jag vägrar. Ena stunden. I nästa stund tycker (önskar) jag att det ljusnar på himlen och tänker att lekplatsen nog visst är en bra idé. Nästa beslut säger NEJ nej nej, ingen lekplats.

Så nu sitter jag här, irriterad på barnen som röjer runt och häller ut alla leksaker, där ingen film duger, ingen mat är god, som klättrar på väggar och slåss och kan bara skylla mig själv. Irriterad på mig själv för att jag är en "slapp och dålig" morsa och att alla småbarnsföräldrar väl borde ha ett vettigt regnställ hemma.

Fast, äh! De överlever säkert en dag (till) utan luft. Frågan är bara om jag överlever en dag till med barn som inte fått luft. Men då får jag väl som sagt skylla mig själv och bitchslappa min dödssyndssida lättjan.

Och i ärlighetens namn så vet jag inte längre om det är sviterna av magsjukan som gjort mig hängig eller om det helt enkelt är bristen på frisk luft. Ändå sitter jag här....

Tja, är lättja en dödssynd då vet jag på ett ungefär vart jag kommer att brinna i evigheters evighet. Fast det är ingen större tröst..