På mitt jobb har vi en urtrevlig tjej. Glad, go, positiv och helt enkelt älskvärd. Igår före vi slutade jobbet kom hon in till vår avdelning.

-Är det hem för fredagsmys nu eller? frågade hon mig som höll på att packa ihop.

Hon studsade riktigt till när jag alldeles för högt halvskrek tillbaka:

- I helvete heller! Här blir inget fredagsmys. Är det något mys på fredagar så är det MITT. Mitt, mitt, mitt!

-Oj, hos oss är fredagsmyset heligt, kontrade hon med förvånat. Och berättade vad de gör hemma hos sig.

Jaa, det lät faktiskt jättemysigt. På riktigt alltså.

Men hos mig skulle samma upplägg inte bli ett dugg mysigt.

Det skulle vara en styck övertrött och hyperaktiv gosse som sprang omkring och lät. En annan som bara skulle vilja se på Motor-TV och aldrig vilja gå och lägga sig. Och så småningom jag som skulle somna klockan nio tillsammans med dem. Hur kul är det? Det är inte ett skit kul. Det är skitjobbigt och så omysig fredag det kan bli.

Ögonbrynen höjdes ytterligare när jag sa att jag meddelat mina barn att fredagar och lördagar är MINA kvällar och att jag inte vill se röken av barnen efter klockan halv åtta. Hon dömde inte, hon ifrågasatte inte, men hon förundrades.

Jag bredde på ytterligare om att jag var säker på att om det skulle gå snett för mina barn i framtiden så berodde det garanterat inte på bristen av fredagsmys.

Sedan sansade jag mig lite och försökte släta över det hela, medveten om att jag förmodligen chockat halva avdelningen med mitt utrop och min predikan, och berättade att vi ägnar söndageftermiddagarna till någon slags "mys". (kanske inte ordvalet jag normalt använder men man vill ju gärna verka åtminstone liiite mysig bland sina jobbarkompisar....)

Men ärligt talat, vad är det här jäkla fredagsmyset för någonting och varför har det blivit ett nästan-tvång?

När mina barn som går på DAGIS kommer hem och frågar efter det och säger att "alla andra har".

På dagis!!!

Jag fattar inte ens vitsen med att ha trötta ungar vakna. Jag predikar istället att faktiskt föräldrar behöver tid ensamma för att träffa vänner, prata i telefon, röja eller bara göra ingenting.

För vad är det för konstigt med det?

Jag älskar inte mina barn mindre än andra gör bara för att jag inte vill söla med tacos framför en tråkig barnfilm på fredagen.

Jag fattar inte ens vad ungarna ska vara uppe för. När de blir äldre, ja då är det ofrånkomligt. Och då får man mysa (eller genomlida kvällen) vilket man vill eller inte.

Men så länge barnen är små så är det MIN tid. Min enda tid på hela veckan där jag inte har jobb, upp-tidigt-nästa-dag-tankar, barn eller hemma-måsten.

Nä, för mig verkar det inte vara fredagsmys - utan snarare fredagstvång. Och denna ondsinta mor jobbar hårt på att avveckla så många tvång som möjligt - och då tänker jag banne mig inte frivilligt införa ytterligare ett.

Nu ska mina barn lördagsmysa genom att sova. Tack och hej, leverpastej!