Idag var jag på ett möte med några politikervänner. En av partikamraterna hade just fyllt 40 år och pratade åldersnojja och 40-årskrier och andra fyllaårkriser.

Jag är inte ett dugg rädd att bli äldre eller att fylla år. Jag kan vara rädd för att bli riktigt gammal, sjuk och beroende av andras vård. Men inte är jag rädd för att fira födelsedagar.

Partivännen sa att han inte lever det liv han föreställt sig. Och nu har han uppnått en ålder när man ska ha allt. Allt är tydligen = tre barn, hus, en partner, byggt grunden för sin karriär, ha god ekonomi, vara lyckad och vara snygg.

Jag har två barn, har sålt huset och bor i hyresrätt, är skild, har en karriär som minst sagt falnat, min ekonomi har gjort en störtdykning, men jag är lik förbannat lyckad och snygg.

För en person som är lycklig är lyckad.

Det är klart att jag vill ha ett stimulerande och välbetalt jobb igen. Det är klart att jag vill slippa oron över ekonomin. Det är klart att jag gärna hade bott i hus igen. Det är klart att jag gärna knuffat undan några kilon och rynkor och puttat upp mina bröst igen.

Men det är bagateller. BAGATELLER.

Jag har världens bästa barn, jag har världens bästa familj, jag har underbara vänner, jag har ett fint dagis till mina små, jag är trygg.

De orelistiska förväntningarna vi har på oss själva - och på andra - är "farliga" för hälsan. Vi förminskar oss för att vi inte nått alla mål vi satt upp. Vi talar om för oss själva att vi är misslyckade. Varför kan vi inte bara fokusera på allt vi gjort bra? Allt vi kan? Alla personliga kvalitéer vi besitter?

Det är tråkigt att han inte har det han vill ha. Men han är 40 år - inte 90 år. Han är ung. Han kanske träffade en tjej på vägen hem från mötet. Han kanske får barn om ett år. De kanske köper hus. Ingen vet. Ingen vet heller om detta per automatik skulle göra honom lyckligare eller mer tillfreds.

Vem avgör NÄR livsmålet ska vara nått? Och är det inte tillåtet att ändra målet på vägen genom livet?

Mina tankar som 18-åring och som 30-åring skiljer sig markant från varandra. Och är säker på att de kommer att förändras de närmsta 20 åren också.

Mina värderingar är annorlunda, min livsfilosofi är förändrad, min visdom något vidare, min erfarenhet betydligt större. Undrar vad jag tycker om livet när jag är 55 år?

Hus och karriär är detaljer i livet. Små futtiga bagateller som kan förgylla vardagen - men inte skapa lycka. Storlek 34 underlättar shoppingen, men det skapar inte trygghet.

Mitt mål är att vara tillfreds. Att vara trygg. Att vara vis. Att må bra.

I sommar fyller jag 37 år. Någon 40-årskris har än så länge inte diskret knackat på dörren.

Som Karlsson på taket säger jag, lika nöjd och med samma bristande ödmjukhet: "jag är lagom tjock person i mina bästa år".

Och det kommer jag att fortsätta att vara, år efter år efter år... 

 

Kristin

6 april 2010 21:53

Oj, här ser du en med åldersnoja. Tyvärr. Jag har ingen vidare trettioårskris just nu, men den kommer och går. Jag vill vara så där tillfreds som du är men av någon anledning så vill inte känslan av tillfredsställelse infinna sig. Fast senast idag så kände jag; gud va skönt det skulle vara att vara femtio och ha lagt alla krav och måsten bakom sig... sen tittade jag mig i spegeln och såg en rynka vid ögat och sprang och köpte anti-rynkkräm på Hemköp.

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

6 april 2010 22:16

Ålder är ju bara en siffra. Klart som fasen du får rynkor. Fast förmodligen inte än på några år. jag har rynkor runt mun ögon och i pannan. Och jag skiter fullkomligt i det. Jag är inte 16 längre. Jag är betydligt klokare. Tack Gud!

Lesen att säga det, men det finns INGA antirynkkrämer som hjälper. Och de du köper på hemköp är nog inget undantag. Fast jag fnissade gott åt det. Rynkor är först och främst genetiskt. I övrigt är det livsstilen som avgör; var vi bor, vad vi stoppar i oss etc. Du som har rynknojja ska vara glad att du bor i kalla Sverige. Hade du bott i ett varmt soligt hade din nojja varit outhärdlig för dig... ;)

Tänk vad skönt, nu behöver du inte längre oroa dig för vad folk tänker, allt är inte "piiiinsamt" längre - och dessutom är vi gamla nog att veta att hela världen inte cirkulerar kring vår egen person. De flesta människor skiter högaktningsfullt i vad vi har för oss. Härligt!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Åsa

7 april 2010 09:41

DU är klok, flicka! :-)
Jag vet många som har huset, bilen, barnen, partnern och karriären, som inte är ett dugg lyckliga egentligen. Men visst, de kan visa upp en snygg fasad. Det är det enda.
Jag fyller 37 om 1½ månad och känner precis som du! Inget hus, ingen karriär, inga pengar - men härliga barn, härlig familj och rynkorna kan jag sminka över!

http://www.xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

7 april 2010 19:19

Precis!!! Det perfekta yttre kan ge ett intryck av lycka - men först när det inre är lyckligt blir man perfekt.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...