Idag var jag på ett möte med några politikervänner. En av partikamraterna hade just fyllt 40 år och pratade åldersnojja och 40-årskrier och andra fyllaårkriser.

Jag är inte ett dugg rädd att bli äldre eller att fylla år. Jag kan vara rädd för att bli riktigt gammal, sjuk och beroende av andras vård. Men inte är jag rädd för att fira födelsedagar.

Partivännen sa att han inte lever det liv han föreställt sig. Och nu har han uppnått en ålder när man ska ha allt. Allt är tydligen = tre barn, hus, en partner, byggt grunden för sin karriär, ha god ekonomi, vara lyckad och vara snygg.

Jag har två barn, har sålt huset och bor i hyresrätt, är skild, har en karriär som minst sagt falnat, min ekonomi har gjort en störtdykning, men jag är lik förbannat lyckad och snygg.

För en person som är lycklig är lyckad.

Det är klart att jag vill ha ett stimulerande och välbetalt jobb igen. Det är klart att jag vill slippa oron över ekonomin. Det är klart att jag gärna hade bott i hus igen. Det är klart att jag gärna knuffat undan några kilon och rynkor och puttat upp mina bröst igen.

Men det är bagateller. BAGATELLER.

Jag har världens bästa barn, jag har världens bästa familj, jag har underbara vänner, jag har ett fint dagis till mina små, jag är trygg.

De orelistiska förväntningarna vi har på oss själva - och på andra - är "farliga" för hälsan. Vi förminskar oss för att vi inte nått alla mål vi satt upp. Vi talar om för oss själva att vi är misslyckade. Varför kan vi inte bara fokusera på allt vi gjort bra? Allt vi kan? Alla personliga kvalitéer vi besitter?

Det är tråkigt att han inte har det han vill ha. Men han är 40 år - inte 90 år. Han är ung. Han kanske träffade en tjej på vägen hem från mötet. Han kanske får barn om ett år. De kanske köper hus. Ingen vet. Ingen vet heller om detta per automatik skulle göra honom lyckligare eller mer tillfreds.

Vem avgör NÄR livsmålet ska vara nått? Och är det inte tillåtet att ändra målet på vägen genom livet?

Mina tankar som 18-åring och som 30-åring skiljer sig markant från varandra. Och är säker på att de kommer att förändras de närmsta 20 åren också.

Mina värderingar är annorlunda, min livsfilosofi är förändrad, min visdom något vidare, min erfarenhet betydligt större. Undrar vad jag tycker om livet när jag är 55 år?

Hus och karriär är detaljer i livet. Små futtiga bagateller som kan förgylla vardagen - men inte skapa lycka. Storlek 34 underlättar shoppingen, men det skapar inte trygghet.

Mitt mål är att vara tillfreds. Att vara trygg. Att vara vis. Att må bra.

I sommar fyller jag 37 år. Någon 40-årskris har än så länge inte diskret knackat på dörren.

Som Karlsson på taket säger jag, lika nöjd och med samma bristande ödmjukhet: "jag är lagom tjock person i mina bästa år".

Och det kommer jag att fortsätta att vara, år efter år efter år...