En solig och varm eftermiddag i somras satt min kompis och jag och fikade på en uteservering. En bekant till henne stannade till och pratade över serveringens låga staket. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte vad hon heter - men jag minns vad hon sa.

Hon och hennes familj planerade att flytta. De hade bestämt sig för vilket område som var bäst. De ville inte bo bland slödder. Det bästa området hade bara villor och bostadsrätter. Människorna där var relativt välutbildade med god ekomomi. Där levde alla (hur i hela friden hon kan veta det..) föräldrar ihop och det fanns nästan inga invandrare alls. Så där skulle det bli bra. Bra för henne och maken/sambon - men framförallt bra för barnen.

Jag fnissade inombords. Om hon bara visste..

Jag var frånskild. Jag bodde i hyresrätt. Mina barns far är utländsk. Inte har jag någon ekonomi att skryta med. Och här stod hon och talade om för min kompis att mig ville hon inte bo granne med och mina barn fick inte leka med hennes barn. Fast det visste hon ju förstås inte..

Min kompis sa generat (över sin bekantas dumhet) att det kanske inte är föräldrarnas relationsstatus eller bakrund eller vilket slags boende man har som avgör vilken slags människa du är.

Jag minns inte den bekantas svar. Och av förklarliga skäl drog inte heller min kompis ut på samtalet.

- Ja det var ju också lustigt. Hennes mans föräldrar, eller åtminstone en av dem är invandrare. De bor i hyresrätt och, jag känner dem inte särskilt väl, men vad jag vet så är ingen av dem är högutbildade. Undrar om deras kommande grannar vill ha dit dem då? skrattade min kompis.

Kanske skulle vi gått in i diskusssion. Kanske skulle vi både ha blivit arga och upprörda. Men vi ville inte. För vi var på gott humör. Vi satt utan barn i solen och drack kaffe. Ibland får helt enkelt dumma ord från dumma människor bara gå förbi.

Men lustigt att hon som på ytan inte var helt olik mig var så livrädd för att ha mig som granne.