En solig och varm eftermiddag i somras satt min kompis och jag och fikade på en uteservering. En bekant till henne stannade till och pratade över serveringens låga staket. Jag minns inte hur hon såg ut, jag minns inte vad hon heter - men jag minns vad hon sa.

Hon och hennes familj planerade att flytta. De hade bestämt sig för vilket område som var bäst. De ville inte bo bland slödder. Det bästa området hade bara villor och bostadsrätter. Människorna där var relativt välutbildade med god ekomomi. Där levde alla (hur i hela friden hon kan veta det..) föräldrar ihop och det fanns nästan inga invandrare alls. Så där skulle det bli bra. Bra för henne och maken/sambon - men framförallt bra för barnen.

Jag fnissade inombords. Om hon bara visste..

Jag var frånskild. Jag bodde i hyresrätt. Mina barns far är utländsk. Inte har jag någon ekonomi att skryta med. Och här stod hon och talade om för min kompis att mig ville hon inte bo granne med och mina barn fick inte leka med hennes barn. Fast det visste hon ju förstås inte..

Min kompis sa generat (över sin bekantas dumhet) att det kanske inte är föräldrarnas relationsstatus eller bakrund eller vilket slags boende man har som avgör vilken slags människa du är.

Jag minns inte den bekantas svar. Och av förklarliga skäl drog inte heller min kompis ut på samtalet.

- Ja det var ju också lustigt. Hennes mans föräldrar, eller åtminstone en av dem är invandrare. De bor i hyresrätt och, jag känner dem inte särskilt väl, men vad jag vet så är ingen av dem är högutbildade. Undrar om deras kommande grannar vill ha dit dem då? skrattade min kompis.

Kanske skulle vi gått in i diskusssion. Kanske skulle vi både ha blivit arga och upprörda. Men vi ville inte. För vi var på gott humör. Vi satt utan barn i solen och drack kaffe. Ibland får helt enkelt dumma ord från dumma människor bara gå förbi.

Men lustigt att hon som på ytan inte var helt olik mig var så livrädd för att ha mig som granne.

 

Åsa

7 april 2010 18:42

Så bra skrivet! Jag ryser. Både av din förmåga att formulera dig, men också av avsky inför denna inskränkta människa. Jag var precis hemma hos en sådan. En gång frågade jag om hon ville hänga med till Vivalla, dit vi åker ibland för att det är så roligt för barnen med alla fina lekplatser som finns på varje "gård". Hon blev alldeles förskräckt... dit kunde man väl inte åka. Usch och fy. Åh, vad jag blev arg då! Hur kan människor vara så otroligt.... dumma?!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

J

7 maj 2010 20:18

Så tydligt och enkelt du lyckas åskådliggöra fördomar, hur de så ohämmat smyger omkring (kan man smyga ohämmat? Hrmm...) bland folk som inte bär bruna skjortor och bär kniv. Kanske än mer skrämmande då.
Din blogg är faktiskt den enda jag läser:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...