Idag fick jag förfrågan om att skriva en krönika. Det är inte för någon stor tidning som gör mig till en kändis över en natt. Det är något betydligt svårare. Det är en liten tidning med begränsad målgrupp och begränsat antal läsare.Jag kommer dagen efter tidningsleveransen att vara lika anonym som idag. Vilket inte rör mig i ryggen. Däremot vill jag inte att min text ska vara det. OCh det är det svåra..

Jag ska skriva för yrkesgrupper som till stor del är lågutbildade. Få av dem läser politiska texter, många av dem är helt ointresserade. Väldigt många av dem har svenska som andra språk, och knappt det. Det är vanliga människor som representerar dagens Sverige.

Att skriva för den som redan läser är lätt. Men att fånga intresset, och hålla det kvar, av någon som sällan eller nästan aldrig läser är svårt. Jättesvårt. Jag är jätteglad, nästan lycklig, över att blivit tillfrågad om att skriva. Men jag är också fundersam. Jag tycker själv att jag har viktiga saker att säga. Jag förstår målgruppen eftersom jag själv ingår i den. Min dag ser ut på liknande sätt som för många av de tänkta läsarna. Vår vardag kantas av liknande problem - både i arbetslivet el arbetslösheten och i vår ekonomi.

Men jag är redan frälst. Och jag är van att läsa. Och jag har svenska som modersmål.

Idag vågar ingen bli sjuk. Så istället blir vi riktigt riktigt sjuka när kroppen skriker stopp. Idag kan man inte försörja sig på a-kassan. Men vi kan inte söka jobb. Såvida det inte är åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. För annars förlorar vi a-kassan och den lilla försörjning vi har.

Idag ses vi alla som lata fuskare.

Sjuk får knappt den döende vara. För den som verkligen vill, den kan.

Är dina barn sjuka? Njae, det tror inte borgarna på. Ett intyg från förskolepersonalen måste allt intyga det.

Stämpla upp när du är arbetslös? Ska de belönas med pengar menar du trots att de inte jobbar? Nä nä nä, kommer inte på frågan. Ett jobb är ett heltid i tillsvidaretjänst och såna kryllar det av. Alla kan få ett jobb, bara man lägger manken till.

Menar borgarna.

Vi som lever i verkligheten upplever den betydligt annorlunda - och betydligt verkligare.

Politiken som bedrivs är cynisk. Man utgår från att människan är dålig. Människan är lat. En fuskare. Alla vill vi åt och utnyttja systemet för att sko oss själva så mycket som möjligt och prestera så lite som möjligt.

Det är hemskt. Och tragiskt. Och det är djupt beklagligt att det är partier med den människosynen som härjar fritt i regeringsposition. Detta och mycket mycket mer, och mycket mycket bättre ska jag få fram i en krönika för den som inte vill läsa det som skrivs. HJÄLP!

När någon man älskar har svårigheter så engagerar man sig. Så klart även jag. Min yngsta sons svårigheter engagerar så klart mig. Har googlat på autism och många av träffarna är sidor av föräldrar till autistiska barn. Helt förståeligt. Att vara förälder till ett barn inom autismspektrat är ett slitsamt föräldraskap - ur många aspekter. Barnen är precis som alla andra barn speciella, med personliga egenheter. För autistiska barn blir egenheterna tydligare. Av föräldrarna krävs tydlighet, rutiner, framförhållning, kämpaglöd, tålamod och oändlig ork.

Alla föräldrar oroar sig för sina barn. Alla föräldrar vill sina barns bästa. För föräldrar med barn med någon form av handikapp blir oron större, frågetecknena fler.

Och jag slits mellan att acceptera eller att vägra ge upp. Många föräldrar, vars sidor jag hamnar på, provar särskild kost, syrgas, tryckkammare, vitamintillskott etc etc. Allt eftersom nya rön av mer eller mindre seriösa forskare blir känt. Och jag är kluven...

För självklart skulle jag göra allt jag kunde för att få min son "botad". Att ge honom ett lugnare liv. Ett liv utan en centrifug i skallen som inte kan sålla intryck. Där alla ljud blir lika tydliga, där all information blandas med varandra och inte kan sorteras.

Jag har sett dokumentärer om barn som mirakulöst genom kost och pedagogisk träning tillfrisknat från sin autism. Jag har läst om kostråden som ges. Jag har på TV bevittnat gravt autistiska småttingar som för omvärlden tolkats som fullständigt inbundna och omedvetna om världen som krupit ur sina skal och börjat kommunicera med ord och berättat hur det var. Jag har förbannat att Sverige inte vill prova på de metoder som fungerat i USA. Jag har beundrat alla föräldrar som kämpar och sliter för att pröva fram nya metoder.

Samtidigt så undrar jag om alla föräldrar som lägger ner hela sin tid på detta har accepterat sitt barn? Kanske har de visst gjort det. Jag vet ingenting om dem - mer än det de publicerar och som rör barnen. Når de genombrott vore de naturligtvis fantastiskt. En sensation. En revolution inom medicin. De skulle bli hjältar för mig. Och då har jag åkt snålskjuts på dem. För naturligtvis skulle jag haka på. Naturligtvis vill jag ge min son samma sociala förutsättningar som barn utan handikapp har.

Men jag är kluven.

Jag slåss för mitt barns rättigheter. Jag slåss för att få tider här och där i alla sorters offentliga instanser. Men inte för att förändra honom. Jag gör det för att han ska få bästa möjliga hjälp och stöd efter sina förutsättningar. Jag gör det för att underlätta hans barndom och hans framtid.

Om jag kämpar och vägrar acceptera autism som ett permanent tillstånd så kan jag kanske vara med och förändra världen.

Men om jag vägrar acceptera autism, vägrar jag inte då att acceptera min son som han är?

Så just nu sitter jag och hoppas på att även svenska forskare inom psykiatrin ska våga tänka nytt - samtidigt som jag har bestämt mig för att min son redan är helt perfekt! Med andra ord så får jag njuta av tiden på perrongen och lösa botemedelsbiljetter till tåget den dagen de släpps. Jag blir inte hjälte, men det kan jag leva med.