Idag fick jag förfrågan om att skriva en krönika. Det är inte för någon stor tidning som gör mig till en kändis över en natt. Det är något betydligt svårare. Det är en liten tidning med begränsad målgrupp och begränsat antal läsare.Jag kommer dagen efter tidningsleveransen att vara lika anonym som idag. Vilket inte rör mig i ryggen. Däremot vill jag inte att min text ska vara det. OCh det är det svåra..

Jag ska skriva för yrkesgrupper som till stor del är lågutbildade. Få av dem läser politiska texter, många av dem är helt ointresserade. Väldigt många av dem har svenska som andra språk, och knappt det. Det är vanliga människor som representerar dagens Sverige.

Att skriva för den som redan läser är lätt. Men att fånga intresset, och hålla det kvar, av någon som sällan eller nästan aldrig läser är svårt. Jättesvårt. Jag är jätteglad, nästan lycklig, över att blivit tillfrågad om att skriva. Men jag är också fundersam. Jag tycker själv att jag har viktiga saker att säga. Jag förstår målgruppen eftersom jag själv ingår i den. Min dag ser ut på liknande sätt som för många av de tänkta läsarna. Vår vardag kantas av liknande problem - både i arbetslivet el arbetslösheten och i vår ekonomi.

Men jag är redan frälst. Och jag är van att läsa. Och jag har svenska som modersmål.

Idag vågar ingen bli sjuk. Så istället blir vi riktigt riktigt sjuka när kroppen skriker stopp. Idag kan man inte försörja sig på a-kassan. Men vi kan inte söka jobb. Såvida det inte är åtta timmar per dag, fem dagar i veckan. För annars förlorar vi a-kassan och den lilla försörjning vi har.

Idag ses vi alla som lata fuskare.

Sjuk får knappt den döende vara. För den som verkligen vill, den kan.

Är dina barn sjuka? Njae, det tror inte borgarna på. Ett intyg från förskolepersonalen måste allt intyga det.

Stämpla upp när du är arbetslös? Ska de belönas med pengar menar du trots att de inte jobbar? Nä nä nä, kommer inte på frågan. Ett jobb är ett heltid i tillsvidaretjänst och såna kryllar det av. Alla kan få ett jobb, bara man lägger manken till.

Menar borgarna.

Vi som lever i verkligheten upplever den betydligt annorlunda - och betydligt verkligare.

Politiken som bedrivs är cynisk. Man utgår från att människan är dålig. Människan är lat. En fuskare. Alla vill vi åt och utnyttja systemet för att sko oss själva så mycket som möjligt och prestera så lite som möjligt.

Det är hemskt. Och tragiskt. Och det är djupt beklagligt att det är partier med den människosynen som härjar fritt i regeringsposition. Detta och mycket mycket mer, och mycket mycket bättre ska jag få fram i en krönika för den som inte vill läsa det som skrivs. HJÄLP!

 

Lena

17 april 2010 08:36

Kör hårt! Är det nån som kan nå målgruppen så är det du!

http://klingemaden.bloggagratis.se

 

Åsa

17 april 2010 09:08

krönika! Vad kul!!! Du kommer att få folk att läsa, I know it. Fånga in dem med rubriken. ;-)
Under tiden lever jag kvar här i min lilla skyddade verkstad, där jag varken behöver A-kassa, vara inskriven på AF eller bekymra mig om räkningarna. *skäms lite*

http://www.xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

17 april 2010 09:10

Oj, tack! jag önskar det du skriver är sant. Men det är svårt, bussvårt. Och med tanke på hur liten (men trogen) min läskrets är här på bloggen trots att jag lägger ut den på FB så är jag inte lika övertygad som du är. Men men..

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...