Att vara knatteledare är banne mig ingen lek. Men för barnen ska det vara det. Barnen ska, uppmuntrade av de vuxna runtomkring, leka sig fram i idrotten. De ska ha roligt och känna att de duger, även när de misslyckas. Knattetränarna är kanske de viktigaste tränarna en förening har. De lägger grunden för att bibehålla och utveckla idrottsintresset hos barnen. Dert kräver kompetens och pedagogisk kunskap. Utan skickliga - och då syftar jag främst inte på tekniskt skickliga - knattetränare står ungdomsidrotten utan utövare.

"Då gör ni så här. OK?" Tränaren visar snabbt och utan noggrannhet för knattarna hur den komplicerade övningen ska genomföras. Knattarna är små. Som yngst 5 år. Som äldst 7 år. Knattarna försöker så gott det går, utan att ens ha förstått hur övningen ska gå till, att härma tränaren.

"Nej, nej inte så! Ni ska inte sparka bollen. Passa bollen!"

Vet alla småttingar ens skillnaden på en passning och ett skott? Förmodligen inte. Vet de skillnaden på bredsida och vristskott? Vet de att det är bra att stoppa bollen innan man passar den vidare för att få bättre bollkontroll. Självklart inte. För de är nybörjare. Vet de ens varför de tränar passningsövningar mot mål? Nej, för ingen har berättat.

"Nej, nej, du ska inte passa bakåt. Passa framåt. Nej, nej, PASSA, inte skjut!"

Ingen ytterligare genomgång. Ingen förklaring. Bara kritik.

Jag har själv varit fotbollstränare. Att uppmuntra och peppa var det första vi fick lära oss på ungdomsledareutbildningen. Att ha roligt. Att låta alla få samma chans, oavsett talang. Att lära barnen att samarbeta att inte skratta åt varandras misstag. Att alla måste få vara med. Tala om att träning är just träning. Träna gör vi för att bli bättre. Alla har varit nybörjare. Och alla gör fel. T.o.m Zlatan missar mål och slår felpassningar. Var jag en perfekt tränare? Naturligtvis inte. Men jag var noga med att alla skulle ha roligt och att alla skulle vara med.

Min son har i ett halvår väntat på att fylla fem för att få börja träna fotboll. För en månad sedan var det äntligen dags. Men var var tränaren? En tonårig kille kommer in med bollnätet och släpper bollarna bredvid bänken. En pappa tar över träningen. Han var helt ok som inhoppande tränare. Glad och lite rolig. Den gången. Nästa gång är det en annan tonåring och en annan pappa. Tredje gången första veckans tonåring och ytterligare en pappa. Den senaste pappan har en träningsoverall med texten "ledare" på ryggen. Pappan är trevlig som pappa. Han är trevlig som vuxenperson. Men han var långt ifrån lämpad som knattetränare.

Självklart ska jag vara glad att någon vill ta sig an knattarna efter allt hafs hit och dit och ostrukturerad träning. Övertygad om att han inte har en aning om hur hans ord lät för oss åskådare och för småkillarna på planen körde han på med den ena komplicerade övningen efter den andra. Duktig på att tala om bristerna hos barnen. Dålig på att ge dem beröm. Och ytterst dålig på att förklara.

Min son är en tuffing. Han kämpar och sliter och är stryktålig. Men igår blev det för mycket. Hans 6-månaders längtan efter fotboll slutade med att han satt i mitt knä och kämpande för att dölja tårarna och viskande till mig: "mamma, jag är helt värdelös. Jag kan ingenting!"

Det skar i mitt moders- och fotbllshjärta att höra och se min lille tappre son ge sådana fruktansvärda omdömen om sig själv.

Idag har jag ringt kanslisten i föreningen. Jag tänker inte låta min son få sin självkänsla knäckt varje söndag. Trots att mitt hjärta brinner för denna klubb så har jag låtit funderingarna gå åt att byta förening eller kanske t.o.m lägga ner sporten helt.  

OM INTE...

jag vet vem ordföranden i ungdomsstyrelsen är. En veteran som varit med sedan jag själv var knatte. En superduktig och urtrevlig ungdomsledare. Förhoppningsvis kan ha ge denna intet ont anande tränaren/pappan rätt utbildning så att fotboll blir roligt igen.

Pappan vill nämligen bara väl. Han, liksom vi andra, tröttnade på oredan och det bristande engagemanget hos tonåringarna (som ju trots allt är tonåringar och kan ursäktas med det) och ville få struktur. Jag hoppas att han snabbt får rätt utbildning och med uppmuntrande ord från övriga ledare får klart för sig hur man bemöter små barn.

Annars bildar jag banne mig ett eget knattelag där jag blir tränare.   

För övningar på den nivån fixar jag allt. Strukturerad är jag. Och peppa småkillar är jag nämligen nästan världsmästare i.

 

Xecute

1 mars 2010 18:28

Jaaa, det är du!!!!!
När jag läser detta får jag en intensiv lust att krama om både Odin son och de andra barnen i laget. Det liksom känns i armarna fysiskt.
Förbättringen måste vara genomförd innan nästa träning!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

1 mars 2010 19:08

Det positiva (och iofs tragiska) i det hela är att tränarpappan vill väl. Han är inte elak, bara fullständigt omedveten om sin total brist på pedagogik och förmåga att förklara. Men jag har stora förhoppningar på att det kommer att bli bättre inom kort. Det är en fin förening med oerhört fin tränarkår så styrelsen kommer säkert att göra allt för att utbilda honom i deras klubbanda.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...