Ursäkta mig, men hur puckade får människor lov att vara utan att det ska anses  kriminellt?

Såg en dialog på Facebok där killar (och en tjej?!?) hånade damfotboll och damhockey. De raljerade över hur pinsamt det var att titta på, att det var löjligt att kalla det sport etc etc.

Jag erkänner att jag inte heller tycker det är lika underhållande att se på som samma sport med manliga utövare. Det är snabbare spel och tekniskt bättre på herrsidan. Men varför det?

Tror någon vid sina sinnes fulla att bollkänsla är en nedärvd gen som enbart männen begåvats med? Tror de att den kvinnliga delen av jordens befolkning är födda utan den del av hjärnan som hanterar en puck?

Kvinnor har genetiskt mindre muskelmassa än män. Män är på grund av sina fysiska förutsättningar snabbare och starkare än kvinnor. Nu pratar vi FYSISKA förutsättningar.

Är det någon i den här puck(o)-tråden som har tänkt på de sociala och praktiska förutsättningarna?

Hockey. Hur många tjejer spelar egentligen hockey i Sverige? Det går inte ens att räkna i procent, så få är det. Med bara få utövare i hela landet förväntar vi oss alltså att underlaget för talang ska vara detsamma som på herrsidan där varje stad har minst ett hockeylag. Alla dessa blir per automatik ingen ny Foppa. Precis så är det på den kvinnliga sidan. Det finns kanske en max två verkliga talanger, om ens det, som skulle kunna bli en något långsammare och något svagare Foppa. På herrsidan finns det fler; kanske inte procentuellt - men i antal. Vilket gör det mycket lättare att plocka fram eliten och maxträna dem. Vad har tjejerna för träningsförutsättningar? Vilken liga får de spela i?

Fotboll. Även här är det långt fler killar än tjejer som spelar fotboll. Men fotboll är trots allt en av de största idrotterna på tjejsidan. Men hur ser förutsättningarna ut? Hur ser föreningarnas jämställdhetsplaner ut? Och hur praktiseras de i verkligheten?

När jag var liten fixade min pappa (som var aktiv i en fotbollsförening eftersom min storebror spelade) så att det blev ett tjejlag. Jag undrade och undrade. Ville och ville. Hängde på brorsans träningar och spelade med honom och hans kompisar så fort skolan var slut. Pappa ville självklart att hans barn skulle få samma förutsättningar och tjatade på styrelsen tills det blev ett tjejlag. Vi strömmade till från alla närliggande stadsdelar.

Men...klubben placerade oss på en gräsplätt utanför planerna och utan mål. Vi fick använda koner som mål. "Planen" var gropig. Möjligtvis fick vi dela av en plan och samsas med de myckte yngre killarna.

När vinterträningen var igång fick vi ALLTID små gymnastikhallar. Killarna, även de yngre, fick stora hallar. Vi, lika många som i ett normalt killag, fick trängas och turas om att matchträna i den lilla hallen. Mål fanns inte. Vi spelade plintfotboll!!!

Vid match fick vi ha de tröjor som killagen slutat använda eftersom nyare matchställ hade kommit. Tränarna var uteslutande en pappa eller mamma. Att någon annan skulle träna oss var nog aldrig ens uppe för diskussion.

De jämnåriga killarna åkte på cuper och turneringar både i och utanför regionen. För oss fanns det aldrig pengar. Inte en enda gång som ungdomsspelare åkte vi iväg någonstans. ALDRIG!

När vi blev 16 år och började träna med damlaget fanns det lite mer resurser, men fortfarande skrämmande lite i jämförelse med herrsidan.

Tjejfotbollen i föreningen höll då på att dö ut. Det fanns inte underlag. Sas det. Linda och jag vägrade tro på det och sa att vi kunde bli tränare. Vi fick gå en gedigen utbildning och uppmuntrades mycket. Vi satte upp ett anslag på en skola. Efter bara ett par träningar hade vi så så många tjejer på träningarna att vi fick dela upp dem. Vi blev inte tränare för ett lag, som vi trott. Vi tränade tre lag. Uppenbarligen fanns det ett underlag..

Tagna på sängen fanns kostnader för tjejerna så klart inte budgeterade. Inte heller hade man planerat för dem. Så trots att vi hade så många tränande ungar fick vi fortfarande nöja oss med små gymnastiksalar, utan mål. Ingen tänkte på (eller var beredd att ta striden men pojklagens tränare) att det kanske varit smartare att låta 35 tjejer ha den stora gympahallen och 15 killar ha den minsta... Vi fick de sämsta träningstiderna. En gång åkte vi fem mil för en turnering. En gång.

Linda och jag var inte fyllda 17 år när vi blev tränare. Men vi tog seriöst på det. Vi planerade övningar strategiskt i vår pärm. Vi deltog i utbildningar och studerade andra tränare. Våra tjejer blev visserligen väldigt framgångsrika. Men framförallt hade de vansinnigt kul. Nästan ingen slutade - men fler och fler kom.

Efter ett par år som tränare flyttade jag efter gymnasiet till en annan stad för att plugga. Linda kunde av förklarliga skäl inte dra hela lasset själv. Vi hade ju dels vår egen träning med matcher och sedan tjejernas alla träningar och matcher och däremellan skulle vi planera träningar. Vi var på klubben varje dag.För en tonåring är det alldeles för tungt att göra helt själv. Så vi meddelade att det tyvärr inte fungerade, så till hösten får någon annan ta över.

Japp, det var snart 20 år sedan. Nu har klubben ingen tjejfotboll. Det finns tydligen inget underlag.

Det märkliga är att "underlaget försvann" i samband med att tränarna gjorde det. Det tillsattes nämligen ingen tränare.

Tjejer har inte sämre motorik, sämre kordination, sämre förmåga att tänka strategiskt eller att läsa av spel eller människor.

Vad tjejer däremot har är orättvisa förutsättningar.

Du kan inte förvänta dig att super G-åkaren från Senegal ska få OS-medalj. Han har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan inte förvänta dig att skidåkarna från Fidji-öarna ska åka som Northug. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Du kan heller inte förvänta dig att damerna inom hockey och fotboll ska kunna jämföras med herrarna. De har nämligen sämre förutsättningar. Praktiska alltså.

Så till alla er puckon som anser att damfotboll och damhockey inte borde kallas sport och som hånar utövarna: Använd huvudet bara en liten, liten stund! Se världen som den är, inte som du väljer att se den.

 

Kristin

5 mars 2010 21:30

Jag tror vi var ganska förskonade från sånt där i Lilla Edet. Pappa var ju tränare för vårt lag och för -81:orna (han hade tränat fotbollslag länge) och vi fick alltid lika stor del av jympasalen, alltid lika mkt pengar, likadana dräkter osv, som killagen. Det är jättetråkigt när det blir så där. Varför, lixom?

http://littlemissred.blogspot.com

 

Bea

5 mars 2010 21:37

Tror inte på något sätt det berodde på illvilja (eller medveten diskriminering) utan snarare att man trodde att "det är tillfälligt, snart tröttnar de ändå". Många tröttnade iofs, men oftast just pga de usla träningstiderna eller usla lokalerna. Och mentaliteten i hela samhället var ju sån för 25 år sedan. jag älskar "min" förening än idag. De agerade bara efter dåvarande normer... Men fruktansvärt. Men det som gör mig arg är inte hur det såg ut för 20-25 år sedan. Utan diskussionen bland de numera vuxna personer som har barn, söner ochdöttrar, och som fortsätter att lära nästa generation att killar är lite bättre. Jag blir så rasande att jag nästan blir rädd att få en hjärtinfarkt. Jag pratar banne mig allas lika värde varje dag med mina söner.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

5 mars 2010 23:10

Jag förstår dig. Jag tycker oxå det är fördjävligt att inte alla behandlas lika, och jag hoppas att jag när T blir mottaglig för samtal kommer följa i dina fotspår.

 

Åsa

6 mars 2010 08:41

Jag själv får ta diskussionen om huruvida killar kan ha rosa och kitty så gott som varje dag med Gabriella. "Killar kan inte ha klänning" säger hon. "Jo" säger jag. Hon är redan styrd av samhällets normer. Man blir ju mörkrädd, hon är bara fem år. Det finns på så många plan, ja på varje plan faktiskt. Tänk om fler aktivt försökte förändra genom att påverka sina barn, istället för att bara lalla på i gamla spår.

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Bea

6 mars 2010 08:47

Och jag brukar ljuga (hrrrrrm, kanske inte det perfekta sättet men...) om playstationfigurerna och kalla hälften av killarna för tjejer. För i playstationspelen är alla hjältar killar och tjejerna diffusa bifigurer. Killarna är ju så könslösa i sina utseende, till skillnad från tjejerna (!!!), så så länge de inte har mörk röst så får de bli tjejer. Så trött på alla stereotyper! Och fördomarna som fortsätter att gå i arv generation efter generation.

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

Kristin

6 mars 2010 10:24

Tips på bra spel med tjej som hjälte: Beyond good and evil. Osman är för lite ännu tror jag men Kristian har det så låna det och testa. Jag gillar det jättemkt. Äventyrsspel.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...