Jag vet inte om det är medfött, har utvecklats genom åren eller om det skedde över en natt, men nu erkänner jag för mig själv och för världen och kommer officiellt ut: jag är en bitterfitta.

Jag har börjat reta upp mig på små ovidkommande detaljer. Inte bara så att det blir små irritationsmoment, tvärtom bagateller förvandlar mig till en uppretad surkärring.

Jag älskar människor med positiv livssyn och självständigt tänkande. Dessvärre konstaterar jag att jag inte längre tillhör förstnämnda kategori..

Vad är det som gör mig så jäkla förbannad då? Hrrrm, sa jag att det var en bagatell? Jo, det är det mycket riktigt. Åtminstone för andra.

Facebooksanvändarnas statusuppdateringar driver mig till vansinne. Inte facebookanvändarna (=mina vänner), utan uppdateringarna.

Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den med båda händerna. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt!

Nähä? Verkligen? Tack FB för dina livsstilsråd. Nu har jag facit! ÄNTLIGEN! (för att citera Gert Fylking vid litteraturpristillkännagivandet)

"om du har/har haft eller känner någon som haft cancer klistra då in detta i ......"

Varför? Till vilken nytta? Får cancerfonden pengar för att jag gör det? I så fall gör jag det absolut. Annars är det nämligen fullständigt ointressant för omgivningen (och kanske rentav för jobbigt för mig?) vilka sjukdomstragedier jag eller min bekantskapskrets drabbats av. Finns det f.ö någon som inte känner någon som drabbats av cancer??

"Tryck "gilla" om jag får dig att le"

Tack, jag avstår. Du får mig nämligen att bli förbannad just nu, men i övrigt är du rätt kul.

Välj två alternativ av följande som du tycker stämmer in på mig som person.

1. glad 2. snäll 3.kramgo 4.glädjespridare 5 omtänksam etc etc

Tack, Facebook! Jag klarar mig nämligen inte utan beordrad bekräftelse från mina vänner där de själva inte ens får ha egna omdömen om mig, utan måste använda sig av förtryckta alternativ.

Det ÄR trevligt med kloka visdomsord och positiva utrop. Det ÄR positivt att dödliga sjukdomar uppmärksammas. Det ÄR trevligt att mina vänner inte drabbats av Jantelags-viruset utan helt öppet och utan att ens bli generade är ute med beröm-håven.

Det ÄR inte människorna jag stör mig på. Det är fenomenet. Jag slutar tänka och gör vad FB beordrar mig. Uppmanar FB mig att klistra in detta i min status? Ja men då måste göra det så fort jag bara kan!

Ja jag ÄR en riktig bitterfitta. Jag får klåda och högt blodtryck av ovannämnda och liknande statusrader.

En FB-vän plockade jag till och med bort från vänlistan för att han vid varje tillfälle han var inne - vilket var OFTA - kom med tjolahoppsantrams och kräk-käcka uppmaningar som "le mot din nästa så får du ett leende tillbaka" och dravel nästan i stil med Åke Catos (som var KOMEDI!!!) krama varandra i trafiken. (jag är nästan hundra proecnts säker på att han hade en almanacka med dagens ordspråk som han citerade!)

Guuud vad jag störde mig! Nu är han tack och lov borta och bloddtrycket håller sig lågt och stabilt.

Jag kan visst vara positiv!

Men jag väljer själv hur och när.

Jag vill inte ha massa måsten om vad jag ska tycka eller tänka framkastade till mig.

Jag vill tänka själv. 

Jag vill inte bli påprackad hallelujautrop. 

Jag vill inte bli skriven på näsan om hur jag ska uppföra mig.

Och till er FB-vänner som eventuellt läser detta: Don´t hate me cause I´m beautiful.   

 

Åsa

10 mars 2010 18:01

Sällar mig till dig här utanför garderoben!
Det är verkligen så att jag har blivit lite hjärnskadad av fb och slutat tänka själv. För trots att jag egentligen också avskyr allt det där, händer det ibland att jag klistrar vidare en sån där äcklig grej i min egen status. Häromdagen gjorde jag ju det, och sedan fick jag minsann försvara mig. :-))) Och varför gjorde jag det? När jag tänker efter har jag ingen aning, för dte var rena smöret, även om poängen var bra. Tror att jag ska testa motsatsen istället. Skriva något riktigt bitterfittigt med avslutningen "håller du med, klistra in det här som din status"!

 

/B

10 mars 2010 18:17

Så ja, berätta nu hur man får dig på gott humör igen. Gillar inte BF:or nämligen. Lite massage kanske? ;-)

http://facebook.se

 

Bea

10 mars 2010 19:27

Ja tack, lite massage skulle definitivt få mig på gott - kanske t.o.m överseende, humör! :-))

http://aretsmama.bloggplatsen.se

 

/B

10 mars 2010 20:41

Hörde jag förresten nån säga källkritik?
Det retar mig om möjligt ännu mer än alla dessa nonsenstexter, eller rättare sagt bristen på källkritik.

Lite försynt har jag nån gång vågar öppna käften och påpekat att det kanske inte är sant, det stämmer kanske inte? Ja, det kanske t o m är orimligt. Nä, ingen bryr sig, allt på FB är sant. Ja t o m mer sant än i kvällspressen. *uäck*

Men annars är jag glad :-)

 

Kristin

10 mars 2010 22:10

Jag tror faktiskt jag lyckats hålla mig ifrån de där klipp och klistra grejerna och det andra har jag inte ens råkat på ännu. Skönt!

I övrigt är jag en riktig bitterfitta. Mer bitterfittor åt folket!

http://littlemissred.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet som autistförälder del 20468, typ. Jävla förbannade byråkrati    Eller ”jävla förbannade brist på förståelse”   Att mötas av byråkrati och blanketter är surt. Men att mötas av argumentet "så har många det" när man vänder sig...

Ikväll är det ett år sedan min "en gång svägerska, alltid svägerska", extralillasyster och djupt saknade vän med det bubblande skrattet somnade ifrån jorden och lämnade oss kvar, i förtvivlan. Jag är säker på att jag såg världen mörkna lite den kvä...

      Med förtvivlan i bröstet skriver jag nu att en mamma och en pappa har mist sin älskade dotter. En alldeles för liten gosse med rött hår har inte längre någon mamma kvar. En man har förlorat sin älskade livskamrat efter ett nästan bara p...

Idag har jag gjort något jag inte gjort på minst två år. Jag har varit sorgsen över att Edvin är autistisk. Jag fick mail med filmer och foton av pappa på när mina barn var små. Alltså riktigt små, max två-tre år. Så söta! Och så små. När jag tit...

Min blogg snittar på fem läsare dagligen.     (Och all eloge och tacksamhet till dessa enträgna människor som besöker en blogg som inte bloggas på. Tack till er!)   Men nu.....! Det är helt fantastiskt! För första gången är det inte en egotri...